Trentemøller: The Last Resort

Producenten Trentemøller är mest känd för sina ommixningar av andras material i en minimalistisk om än svängig technostil. Medan hans remixar av artister som Röyksopp, The Knife och Pet Shop Boys ofta är tunga bitar som kämpar mot explosiva klimax så har Trentemøllers eget debut The Last Resort en mer lugn och drömsk karaktär. Det är visserligen tunga dansbeats och crescendon i miniformat som återkommer, men ovanpå dessa berättar dansken sina intressanta och mystiska historier i lugn takt.

På ytan känns det i början rörigt, men efterhand upptäcker man de återkommande mönsterna och den hypnotiska värld som han målar upp. Det är mörker- och vinterstämning över den helt instrumentala skivan, samtidigt som den har en varm och organisk känsla. Visst är det ett elektroniskt album men han får in en extra dimension genom att använda sig av trummor, gitarr och andra akustiska instrument. The Last Resort är ett tacksamt steg från dansgolvet till soffan.

Hey Willpower: P.D.A.

Will Schwartz med sällskap kombinerar r&b-estestiken med rejäla doser indie- och electrokänsla. He's bringing sexy back, på riktigt.

Musiken känns gränsöverskridande, men tyvärr verkar det mest vara poppubliken som har tagit Hey Willpower till sitt hjärta. R&b-skaran verkar vara mer svårflörtad.

Hey Willpower är befriande fritt många av de element som ofta gör mainstream-r&b:n till en svulstig plåga. Hey Willpower-projektet är på allra största allvar men det är med glimten i ögat. Fast utan ironi.

Blandningen av soul, pop och r&b med riktigt schyssta syntetiska beats kommer förhoppningsvis få riktigt många att skaka rumpan på dansgolven. Och inte bara popsnörena.

Hot Chip: The Warning

Den dansanta, poppiga electronica som londonkvintetten Hot Chip har skapat placerar dem på mångas årsbästalistor så här i närheten av nyår. Man får lite vibbar från Devo (arty så det förslog på sin tid) i sjuttiotalstappning. Lite Kraftwerkreferenser kan man också ana och även lite nittiotals-Princefunk, ihopsmält med dansrytmer från 00-talet. Kryddat med lustiga små ljudeffekter.

Musiken är befriande snäll och mjuk. Lysande indiediscopop; lätt och luftig, färgglad och, verkar det som, älskad av alla. Häng på du med, vetja. Det är 6 plus ute, och det regnar. Och The Warning ett utmärkt lyckopiller.

e.s.t.: Tuesday Wonderland

Esbjörn Svensson Trio är kanske Sveriges bästa och pålitligaste band alla kategorier. Det är nog ingen som slår dem live i alla fall. Jag har sett dem tre gånger och upplevelsen har varit total varje gång. Och det som är fascinerande är att de lockar en helt ny mix av publik än vad andra jazzartister gör – det är inte bara jazznördarna som kommer på konserterna utan också popsnörena, punkarna och syntarna.

Nu är de tillbaka med en ny fullängdare; jag har tappat räkningen på vilken i ordningen det är (nr 10, kanske), och den kan inte göra någon besviken.

e.s.t. har lyckats att skapa sitt helt egna sound som genomsyrar alla skivor (tydligast har det blivit efter skivan med Monk-tolkningar), och som de hela tiden utvecklar och förfinar. Det är klanger som inte går att beskriva och ljudlandskap som är såväl drömmande som hypnotiska. Trion är läskigt samspelta.

Jag vet inte när de är bäst: när de spelar repetitiva, smäktande ballader eller när de kraftsamlar och är riktigt stökigt bråkiga - då Dan Berglunds bas är distad och de nästan skapar en helt ny genre som man enklast kan beskriva som jazzhårdrock, the e.s.t. way. Jag antar att dynamiken ligger i omväxlingen.

Du hittar smakprov på http://www.est-music.com/

Isaac Hayes: The Isaac Hayes Movement

Han är verkligen melodramernas och de stora gesternas mästare, den gode(?) Isaac. Men han lyckas på något sätt alltid ro det i land, trots att det är svulstigt och vattenkammat till max. Ledsen för hack i skivan, förresten – det här är den tredje Hayesskivan jag tipsar om. Men han hade (nej, han har det inte längre) en fantastisk fingertoppskänsla.

Som vanligt ger han sig själv tid att dra ut på arrangemangen så att de sakta når precis rätt känsla och nivå. Dock inte riktigt samma nivå som Hot Buttered Soul, men kära vänner, dit är det en omöjlighet att nå. Den skivan var svängigare i och med fantastiska Hyperbolicsyllabicsequedalymistic och till viss del också By the Time I Get to Phoenix, medan The Isaac Hayes Movement mer koncentrerar sig på en långsammare och mer tillbakalutad soul.

Skivans starkaste spår är I Stand Accused som inleds med en Hayes-typisk monolog om alla möjliga vedermödor, och avslutande Beatlescovern Something (Shirley Bassey har förresten gjort en ännu bättre version), medan de två mellanspåren får ses som parenteser (med Hayes-mått mätt då). Särskilt Something är fläskigt orkestrerad med bland annat en ylande elfiol på toppen. Sweet.

Joanna Newsom: Ys

Jippi, hon är tillbaka! Hon har tagit några steg vidare från debuten genom att tillåta sig själv att breda ut sig mer och berätta längre historier, snarare än att fastna i mallen för hur en folkpoplåt ska vara konstruerad (även om harpa inte är regel nummer ett för att skapa pop...).

Låtarna är i genomsnitt elva minuter långa, och om de på första skivan lät lite naiva så är uppföljaren snarare storslagen och episk. Men inte på ett mastigt sätt. Arrangemangen är fortfarande lätta och lekfulla.

Precis som på The Milk-Eyed Mender är det hennes magiska röst och harpspel som står i centrum, men den här gången har hon fått mer sällskap av orkester och stora arrangemang, signerade Van Dyke Parks. Dessa balanserar hennes storhet på ett bra sätt. Resultatet blir sköna folksymfonier.

Det känns som Newsom vågar gå sin egen väg, istället för att göra det enkla och förutsägbara och skapa en uppföljare i samma form som debuten. Tack för det.

The Knife: Silent Shout – an audio visual experience

Länge sa syskonen Dreijer att de aldrig skulle spela live men till slut tog de sitt förnuft till fånga, och det var ju för väl att de gjorde det. Förutom en evinnerlig väntan på att de skulle börja var liveupplevelsen väldigt stor. The Knife lyckades på ett övertygande sätt överföra sin mörka och surrealistiska värld till scen och slutresultatet där deras musik blandades med Andreas Nilssons projektioner var starkt. Det var den första konsertupplevelsen för mig i surroundljud, och det var riktigt mäktigt.

Efter att ha gjort drygt 20 spelningar (föreställningar eller just upplevelser är förmodligen ett bättre ord) släpps nu deras Göteborgsspelning på DVD, tillsammans med 11 musikvideos och en liten historia av den mytiska Frau Rabid. Konsertdelen är i 5.1-ljud, så upplevelsen kan bli riktigt maffigt hemma i soffan också.

På något sätt är upplevelsen mer koncentrerad så här på DVD. Det visuella uttrycket blir faktiskt starkare och man slipper alla störande element (som till exempel den dyngraka och brölande Eslövsbo som stod bredvid oss på Mejeriet i Lund). Det är en häftig värld som man får besöka under sisådär trekvart.

Koop: Koop Islands

Även Koop är tillbaka, och det med sin moderna, elektronikslicka jazz med trettiotalsswingkänsla, denna gång med lite karibiska inslag. Normalt sett behöver jag lite mer tuggmotstånd än så här när jag lyssnar på jazz. Det är mjukt och skönt, men samtidigt lite distanserat.

Det är på inget sätt falsk marknadsföring från Zingmarks & Simonssons sida. Man får det man är lovad: strömlinjeformad mysjazz för den unga mellanklassens parmiddagar och mingelpartyn. Och som sådan fungerar den riktigt bra. Om du tyckte om Waltz for Koop blir du inte besviken om du köper Koop Islands.

Det är snyggt producerat, med bra insatser från sångkvartetten Ane Brun, Yukimi Nagano, Earl Zinger och Mikael Sundin. Magnus Lindgrens klarinett-, flöjt- och barytonsaxspel är utmärkt, likaså Mattias Ståhls vandringar upp och ner på vibrafonen och marimban. Retrosmukkert.

The Magic Numbers: Those the Brokes

Så är då syskonparen Stodart och Gannon tillbaka med en uppföljare till den hyllade debuten, och de gör ingen besviken. Det är samma mjuka gitarrpop som på den självbetitlade debutplattan, men kanske inte med samma nöjdglada yta.

The Magic Numbers kommunicerar ett annat djup på Those the Brokes, och man hittar stänk av vemod i musiken. Även på den här skivan är de lite lugnare spåren i majoritet och stämsången är minst lika skön nu som den var för ett år sedan. Det är pop som är mjuk men definitivt inte mesig och utan attityd.

De gör vardagspop som gör att man känner att den dagliga lunken faktiskt inte är så dum ändå.

Manu Chao: Babylonia en Guagua (DVD)

För guds skull, Robbie Williams. Det funkar verkligen inte det här med din nya rapgrej (som du själv säger inte är rap på riktigt). Låten Rudebox är verkligen förfärlig, och nu har du mage att ge dig på Manu Chaos Bongo Bong från hans bästa album Clandestino. Sluta genast, det är inte roligt. Hands off.

Så Robbie, om du vill se hur man verkligen ska få igång en publik ska du kolla in Manu Chaos konsert-dvd. Musik som på skiva är lugn och tillbakalutad körs (känns det som) i dubbla hastigheten live. Manu Chaos punkrötter lyser igenom då och då, och till slut är allt bara ett enda stort multikulti-skakalas.

Du kan också avnjuta den här liveinspelningen på vanlig skiva under namnet Radio Bemba Sound System, men då missar du en del av grejen.

CocoRosie: Noah's Ark

Nu har det gått ungefär ett år sedan uppföljaren till debuten La Maison de Mon Reve släpptes, och det känns nästan som det var så länge sedan jag lyssnade på skivan också. Nu på lördagsmorgonen snurrar den i vardagsrummet igen.

Många såg fram emot Noah's Ark väldigt mycket (kanske särskilt Biff), och det första intrycket var ”nja”. Musikens själ; knarrandet, gnisslandet, folktonerna blandat med skrap och lätta beats och elektronikstörningar, fanns naturligtvis kvar. Men lät de inte som att de försökte låta lite väl mycket indie? Rösterna kändes till en början tillgjorda i överkant och soundet till och med ibland lite krystat.

Men så släppte det: Antony Hegarty från Antony & the Johnsons (se här och här) skänkte massor av magi till Beautiful Boys, och även resten av plattan började falla på plats. Den härliga känslan från debuten kom plötsligt tillbaka och musiken blev till och med tidvis hypnotisk. Och efter systrarnas konsert på Vega i Köpenhamn med den coolaste human beatbox jag har sett var jag hemma igen, i systrarnas famn. De kan konsten att charma mig.

Jimmy Cliff mfl: The Harder They Come

Världens bästa soundtrack enligt många, men det låter jag vara osagt. Men bra är det. Precis som i filmen är det Jimmy Cliff som spelar huvudrollen på det här klassiska reggaemättade soundtracket från 72-73.

Du hittar i alla fall många klassiker på albumet, såsom The Melodians Rivers of Babylon och Desmond Dekkers Shanty Town, men det är ändå Cliff själv som står i centrum med You Can Get It If You Really Want, The Harder They Come och smäktande tryckaren Many Rivers to Cross. Missa inte heller Scottys hårdsvängande Stop That Train.

The Legends: Facts and Figures

Popgeniet Johan Angergård och hans enmansband The Legends har gradvis tagit steget från sin handklappiga indiepop via lite 80-talsdepp till ett mer synthmättat popsound.

Låtarna är såväl strama som dansanta – de går från sköra mollmelodier till riktiga popdängor. I 2006 års tappning smakar The Legends lite Cure, Kraftwerk och Pet Shop Boys, fast med det svenska vemodet. Och det nordiska ljuset.

The Animal Five: The Animal Five

Det här bedårande malmöbandet borde jag ha skrivit om för länge sen. Med sin lite naiva Strokesliknande poprock med stänk av Zappa och The Velvet Underground charmar de vem som helst.

Det sex låtar korta minialbumet är koncentrerad attityd med en stor glimt i ögat. Det är hög intensitet (inget mot vad det är live dock) och bitvis riktigt kul. Och mycket bra.

Junior Boys: So This Is Goodbye

Junior Boys Last Exit gjorde succé och det är många som har längtat efter uppföljaren. Men lever de upp till förväntningarna? Jepp.

Det är bara pop. Men det är inte så lite. Junior Boys popmusik är självklar och rak, i en elektronisk version. Ta lite twostep-influenser, lite europeisk 80-talspop och blanda med 00-talets lite modernare (är detta en motsägelse? Nej.) retrosynthpop. Rör lite, skaka. Vips har du fått Junior Boys.

Den förra skivan innehöll kanske lite mer houseinfluenser, men jag tycker att det är skönt att klubbinslagen är lite mer nedtonade. Kanadensarnas electropop liknas ibland med Radio Dept.s, men den känns varmare på något sätt, trots att gitarrerna är färre och syntarna fler. Tongivande spår på skivan är bland annat titelspåret So This Is Goodbye och Sinatra-covern (jepp!) When No One Cares.

Håll utkik, förresten: Junior Boys kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i början av november.

Biffs omistliga skivor, del 2

Från en utpumpad Biff kommer här del 2 av skivor från det senaste årets skivtips man inte kan leva utan. Vassego.

• Nouvelle Vague: Nouvelle Vague
• Nine Horses: Snow Borne Sorrow
• CocoRosie: La Maison de Mon Reve
• Lars Horntveth: Pooka
• The Smiths: Strangeways Here We Come
• Kruder & Dorfmeister: The K&D Sessions
• Antony & the Johnsons: I Am A Bird Now
• Miles Davis: In a Silent Way
• Stevie Wonder: Songs in the Key of Life

Biffs omistliga skivor, del 1

I dagarna firar den här bloggen ett år och hundra skivtips. Det ska vi fira! Jag har plockat ut de skivor bland det gångna årets tips som man inte kan leva utan. Hoppas du håller med. Om ett par dagar kommer del 2.

• Joy Division: Unknown Pleasures
• Lambchop: Is a Woman
• Groove Corporation: Dubplates from the Elephant House vol.2
• Beirut: Gulag Orkestar
• Khonnor: Handwriting
• Four Tet: Rounds
• Burnt Friedman & Jaki Liebezeit: Secret Rhythms
• Isaac Hayes: Hot Buttered Soul
• Joanna Newsom: Milk Eyed Mender

Hanne Hukkelberg: Little Things

Den här trolska pop-jazz-electronican går i näbbtofflor och lusekofta, och utstrålar lugn och drömskhet. Allvar blandas med tokigheter. Allt dekorerat med bland annat tuba, klarinett, klockspel och banjo.

Många har jämfört hennes röst med Stina Nordenstam (någon har sagt Björk också…), men jag hör det inte riktigt. Hukkelbergs röst är i vilket fall som helst bländade vacker och ljuv, samtidigt som hon kan förändra den till att bli både lite gnällig och teatralisk. Sjunger direkt in i en gör hon i alla fall. Det är på något sätt gjort väldigt rakt och ärligt – hon blottar sig, döljer ingenting.

Musiken känns både modern och tidlös. Hannes pop får en att dansa omkring med små lätta steg.

Joy Division: Unknown Pleasures

Det var det här albumet från 1979 som satte standarden för det som skulle komma att kallas postpunk. Det låter som Ian Curtis och resten av gruppen skapade musik som inte inbjuder till något hopp. Det är så svart, så svart.

Producenten Martin Hannet lyfte fram trummorna och basen som grund för hela musiken. Ovanpå ligger den taggiga gitarren och Curtis uppgivna röst, med texter om skuld och smärta.

Ångest och hopplös kärlek lockade tydligen mer än punkens sånger om anarki. Och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.

Cut Chemist: The Audience's Listening

Turntablismfansens längtan var stor inför det här albumet, särskilt som många har sett Cut Chemist som frälsaren efter DJ Shadow et al. Han är med rätta en legend i branschen – han var bland annat en viktig kugge i Jurassic 5. Mest känd är han nog för Brainfreeze, en inspelning av ett rep han gjorde med nyss nämnde herr Shadow inför en serie DJ-sets.

Lucas Macfadden samplar hej vilt (ja, det är ju liksom det som är grejen…) och blandar friskt mellan stilarna. Allt från surfgitarrer och electro med robotröster till bossanova med stora brasilianska trummor får plats, och han lyckas hålla sig borta från de floskler och plattityder som man ofta kan möta på den här typen av skivor. Cut Chemist står med fötterna djupt i hiphopmyllan, men räds inte andra intryck.

Och visst, bitvis känns skivan som skapad för de som helst av allt vill bli bländade av grym teknik, men man kommer inte från att det är riktigt underhållande att lyssna på Cut Chemists infall som ofta har en skön humoristisk touch.

Thievery Corporation: Mirror Conspiracy

Som på både tidigare och senare egna släpp och remixar tar Thievery Corporation in influenser från hela världen. Mirror Conspiracy doftar garam masala och smakar cachaça och rom.

Albumet förför med sina internationella rytmer som är kryddade med bossanova, samba och raka dansbeats. Det känns ibland som filmmusik från typ 70-talet, perfekt balanserat med tunga basgångar från 2000-talet.

De avslappnade nedtemporytmerna får vissa att koppla samman detta med den i vissa fall så utskällda lounge- och chilloutgenren. Och visst, kanske kan detta kallas loungemusik, men musiken är gjord med stor finess och finstämd exotisk kryddning, till exempel från Mellanöstern och Indien.

Och dessutom har Garza och Hilton lagt till ett par stänk dub, så helheten blir genomskön. Coolt, mjukt och varmt.

Sly & the Family Stone: Stand!

Sly & co är en av de viktigaste föregångarna inom populärmusiken. Varken funk eller disco skulle låta som det gör utan gruppen. På Stand! sprider Sly & the Family Stone den skönaste och mest livsbejakande soulfunken man kan tänka sig. Albumet kom -69 och var långt före sin tid.

Det innehåller alla element som man förknippar med gruppen: fantastiska melodier, psykedeliska gitarrer, tunga rytmer och tajt blås.

Detta var en period när Sylvester Stewart tog sig friheten att vara politisk fast på sitt eget sätt: med värme, glädje och sexighet. Som till exempel i Don’t Call Me Nigger, Whitey.

Albumet är ett av de sista innan Sly och hans musik blev mörkare, i takt med att han blev allt mer desillusionerad och drogerna tog över. Han gjorde flera bra skivor på sjuttiotalet, men ingen så upplyftande som Stand!.

Ström: Pausfågeln Remixad

P2:s electronicaprogram Ström har stått för årets genidrag. De har återupplivat den insomnade pausfågeln och låtit tolv av Sveriges mest etablerade electronicaartister tolka varsin fågelarts sång.

Det är klart att resultatet blir spretigt - det är ju olika fåglar ... eh, artister menar jag. Men det är ändå så oerhört facinerande och ofta också vackert att lyssningen blir till en stor upplevelse.

I vissa fall fungerar fågelsången mest som ackompanjemang, medan andra - såsom Sophie Rimheden - verkligen har brutit ned själva fågelsången till nya beståndsdelar och använt den både som instrument och som rytm. Mina favoriter är Hans Appelqvists Gök som är ett bra komplement till hans lätta och luftiga pianospel, och Folie som levererar en hårdsvängande Rödvingetrast.

Undrar vad ornitologerna tycker.

Fat Freddys Drop: Based On a True Story

Det känns som Fat Freddys Drop är lite av reggae- och dubvärldens Jamiroquai. Svängigt och tajt, men samtidigt också jävligt slickt.

Det nyzeeländska sjumannakollektivets bidrag till musikhistorien är ett tungt baktaktsgung med bitvis väldigt starka soulinfluenser, fetmjuka blåsarr och en del elektroniska influenser som har fått vissa att sortera in dem i electronicafacket. Låtarna tillåts sträcka ut sig, ofta runt sju minuter.

De visar en imponerande skärpa med mycket känsla, även om det kan bli lite slibbigt ibland, särskilt när tempot sänks.

Du kan lyssna på smakprov här

Regina Spektor: Begin to Hope

Så var det kabarédags igen. Regina Spektor blandar och ger: drar upp kaniner ur en hatt, cyklar på en enhjuling, dansar can-can osv. Så känns det i alla fall. Begin to Hope är oförutsägbar och i ständig förvandling, och Regina oberörd av konventioner.

Tidigare var det enkelt att placera rysk-amerikanskan i antifolk- och indiesinger/songwriter-facket, men det är inte lika enkelt längre, kanske på grund av den saliga blandningen på skivan. Förr var det mest piano och sång som gällde, men nu han hon dragit in fler instrument, fler elektroniska inslag och större arrangemang. Skivan är svår att artbestämma. Men hyfsat lättillgängliga popmelodier med en unik twist och lite smak av folk, jazz och blues är det i alla fall.

Vissa tycker säkert att skivan (och Regina själv) är väldigt pretentiös och arty, men jag tycker snarare att hennes experimentlusta och förmåga att blanda stilar är lekfullt befriande. Hon svänger mellan djupaste allvar och tokighet. Och inledande Fidelity är värd kostnaden för hela albumet.

Lambchop: Is A Woman

Det är ärligt talat ganska sällan Biff och Americana är en vinnande kombination. Men när det stämmer så stämmer det verkligen. Så är fallet med Lambchops lågmälda mästerverk Is A Woman.

Kurt Wagner sjunger, mumlar och viskar med sin av golvslipdamm och cigaretter raspiga och spruckna röst rakt in i själen på en, uppbackad av resten av det löst sammansatta countrykollektivet. Tillsammans med Wagners röst är det Tony Crows nästan lite loja pianospel som står i centrum. I bakgrunden smyger en bas, en känslig gitarr och nätt trumkomp tillsammans med slidegitarr och andra instrument.

Albumet har en extremt nedtonad ljudbild, där allt onödigt är avskalat. Låtarna tassar långsamt fram, med smak av country och soul. Det är så fint och känsligt att man nästan vill gråta, men med en storslagenhet som tar andan ur en. Musiken tillåts aldrig bli sliskig och svulstig, utan bara enkel, rak och ärlig.

Nouvelle Vague: Bande à Part

Franska producenterna Marc Collin och Olivier Libaux är tillbaka med fler lättsmälta covers. På den bitvis geniala debutskivan gjorde de bossanova av gamla punk- och nya vågen-hits.

Nu är det dags igen, fast istället för Brasilien befinner vi oss nu i typ Karibien. Mer slagverk, en dutt dragspel och försiktigt blås bidrar till detta, när diverse punk-, pop- och synthklassiker har blivit klädda i lågmälda rocksteady- och calypsokostymer.

På skivan hittar du nya versioner av bland andra Blondies Heart of glass, Billy Idols Dancing with myself, Yazoos Don't go, New Orders Blue Monday och The Cramps Human fly.

Sällan har väl benämningen bagatell varit mer passande än på den här skivan, och även om Bande à Part inte når samma höjder som debuten så passar skivan utmärkt som ett soundtrack till en varm och slapp sommar.

Deaf Center: Pale Ravine

Deaf Center är lika med norrmännen Erik Skodvin och Otto Totland. Tillsammans skapar de en sorts blandning där electronica möter klassisk musik. Stråkar samspelar med enkla pianoslingor och elektroniska element. Melankolin är stor och ibland får man en klaustrofobisk känsla av musiken, som i nästa ögonblick öppnas upp och släpper ut en i friheten och ljuset igen.

De ibland nästan odefinierbara sjoken av stråkar för knappast låtarna framåt, och det känns inte som det är viktigt att de gör det heller. Istället är det ljudlandskapet och känslan det skapar i nuet som är det viktiga. Det är som filmisk stämningsmusik den här skivan fungerar bäst.

”Fjordtronic” kallade Dotshop ett tidigare släpp, och det var ju en ganska kul och kanske också passande beskrivning.

Isaac Hayes: Shaft

Who's the black private dick that's a sex machine to all the chicks? Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man hör den textraden. Oavsett vilket är detta det album som tillsammans med Curtis Mayfields Superfly mer än andra definierade hur ett riktigt blaxploitationsoundtrack skulle låta. Framförallt är det titelspåret som har blivit en riktig klassiker.

Albumet innehåller alla de rätta attributen: wah-wah-gitarrerna, sextondelarna på hi-haten, stråkarna och diverse blås.

Tidigare har jag skrivit om Isaac Hayes mästerverk Hot Buttered Soul, som du absolut inte får missa. På Shaft är det ett spår som utmärker sig och som knyter an till Hot Buttered Souls storhet, nämligen Do Your Thing. Där gör Hayes och the Bar-Kays det de gör bäst, nämligen att bygga en svängig, funkig låt från grunden och låta den sträcka ut sig i all sin härlighet (i det här fallet i nästan 20 minuter) tills det nästan inte går att krama ut mer av den.

Groove Corporation: Dubplates from the Elephant House vol.2

Detta kvalar in i dubelitserien, tycker jag. Tungt och modernt. Birminghamgänget Groove Corporation (eller G Corp) var tidigare en del av Electribe 101 och har arbetat mycket med remixar av andra artister såsom Sly & Robbie, Bob Marley och Dillinger.

De bygger suggestiva ljudlandskap med sin samtida elektrodub. Den har lite dancehallkänsla i sig, och några stänk hip-hop. Hela albumet är väldigt starkt – låten som fastnar lättast är första spåret Clever Kid, en riktig dängare som svänger hårt.

Albumet svassar fram med tunga basslingor och ett otroligt sväng.
I sin studio Elephant House dekonstruerar G Corp äldre dub och skapar en egen mer elektronisk, modern variant.

Kolla även in volym 1 och 3 (den sistnämnda kommer inom kort). Skivorna är svåra att få tag på i Sverige, men testa att handla direkt från utmärkta indielabeln Different Drummer (som jag har all anledning att återkomma till längre fram).

Nick Drake: Bryter Layter

OK, jag vet att det kanske är att sparka in öppna dörrar att tipsa om Nick Drakes mästerverk från 1970. Av hans tre skivor anses den här av många vara den bästa. Riktigt stor blev han inte förrän efter sin död.

Det är enkla och vackra låtar som är besjälade av ensamhet och sorgsenhet. Eller gör jag den kopplingen eftersom jag vet att han var deprimerad…?

Trots att det är stora arrangemang med stråkar, piano och blås kombinerat med en ibland svulstig produktion så känns det ändå som hans röst och gitarr är väldigt nära. Det är svårt att beskriva musiken – det är nog bäst att den får tala själv istället. Stor poesi är det i alla fall.

Beirut: Gulag Orkestar

När vi ändå är inne på ämnet indie med en annorlunda twist kan jag inte låta bli att tipsa om 19-årige amerikanen Zach Condons balkanpop.

Han hoppade av skolan, drog till Europa för att festa och träffa folk, stötte på en musikalisk serb, började utforska den östeuropeiska musiken och gjorde en egen version av den. Full av upptäckarglädje har han tagit sig an romernas musik som han på sitt eget sätt fyller med hjärta och smärta, själ och lust.

I ett hav av bleckblås, fioler, mandoliner, tamburiner, klarinetter och ackordeon växer såväl ballader som snabbare stompigheter fram, ibland med Casiobeats och andra elektroniska inslag. Det är lite som klezmer och balkanmusik med amerikansk dialekt.

Sen är frågan bara varför Zach valde att kalla bandet för Beirut...

Final Fantasy: He Poos Clouds

Kammarmusik på popmanér. Very nice, indeed!

Efter att ha jobbat bland annat med Hidden Cameras och Arcade Fire skapade Owen Pallett sin egen musik. Hans första skiva bestod i princip av sång, fiol och loopar, medan He Poos Clouds innehåller mer grandios musik med större och mer genomarbetade arrangemang med stråkar och sång (med mera!).

Till den senaste skivan ska han tydligen ha arbetat efter följande paroller:

1. A set of songs that attempt to modernize each of the eight D&D schools of magic
2. Every song will be written for string quartet and voice
3. Nobody who listens to it will ever again entertain thoughts of suicide.

Charmigt, inte sant? Och just charmigheten är något som präglar hans egensinniga värld av spännande och oförutsägbar musik. Raka, rättframma stråkar gifta med Owens uttrycksfulla röst. Det här är stort och mycket talangfullt.

The Velvet Underground: The Velvet Underground

På The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje album hade John Cale ersatts av Doug Yule på bas, och bandet blev allt mer ett kompband till Lou Reed när han tog mer och mer plats i rampljuset. Samtidigt levererade VU en rakare och mer eftertänksam musik än på The Velvet Underground & Nico och White Light/White Heat, och utan hitambitionerna som följde på Loaded.

Istället för rå och kantig avantgarderock presterar Reed & Co en mjukare och varmare musik som känns mer tidlös än deras övriga produktion. Behovet av att chocka var i princip borta, viljan att tillfredsställa större.

Loney, Dear: Sologne

Sveriges bästa pop görs av Emil Svanängen, a.k.a. Loney, Dear. Hans hemsnickrade, känsliga pop är full av lekfullhet, allvar, blygsamhet och kaxighet.

Detta är musik som känns äkta. Den framkallar lyckokänslor och i takt med att melodierna växer fram blir fånleendet i mitt ansikte bara bredare. Emils falsettsång är vacker och självutlämnande, låtarna mjuka och sköra.

Köp vilken av hans skivor som helst, alla är bra. Hans cd-r-skivor får du snabbt och behändigt hemskickade av Emil själv i hemmapulade fodral, via hemsidan. Eller så kan du ju köpa Sologne ”på riktigt”, till exempel på Dotshop.

Loney, Dear har presterat de mest självklara, vackra och jublande bra popmelodierna de senaste åren. Basta.

Jackie Mittoo: The Keyboard King at Studio One

Jackie Mittoo var en av hörnstenarna i Studio One-bygget på Jamaica och en riktig reggaelegend. Under flera år var han med på i princip alla skivor som spelades in på bolaget.

Den här samlingen är mestadels från hans glansperiod på slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Hans lite melankoliska orgelspel är speciellt och väldigt tillbakalutat.

Den här helt instrumentala samlingen med dubfärger är ibland lågmäld och sakta gungande. Ibland stänker han till med skatakter och även en del funk. Utan stora gester visade Jackie Mittoo att han var en sann reggaemästare.

Om du vill ha en samling med Mittoo som sträcker sig över en kortare tidsperiod (och lite senare) kan du testa Champion in the Arena. Materialet till den skivan kommer från samarbetet med producenten Bunny Lee på tre album (The Keyboard King (1976), Hot Blood (1977), In Cold Blood (1977)), som kom till efter en åtta år lång muzak-sejour i Kanada.

Tur att han kom hem.

Khonnor: Handwriting

Det har väl egentligen skrivits tillräckligt om Underbarnet. Men nu har det gått ett tag så jag gör det ändå.

Connor Kirby Long var bara 15 när han släppte sin första ep, och 17 när fullängsdebuten Handwriting kom 2004. Detta är något annat än den övriga knaster/electronica/laptop-vågen som har översvämmat oss.

Till lapptäcket av ljud sjunger, viskar och talar han. Det är hjärtskärande vackert när han kombinerar brustna toner och spruckna harmonier. Det brusar och sprakar, och dissonansen är påtaglig och i princip ständigt närvarande. Men när de olika beståndsdelarna av ljud och oljud förenas skapas något alldeles speciellt. Spetsigt och trubbigt, men också väldigt mjukt. Detta är musik som du inte har råd att vara utan.

[Edit: Oj, vilket floskligt inlägg det blev. Sorry. Men det stämmer faktiskt, tycker Biff.]

Casiotone for the Painfully Alone: Etiquette

Casiotone for the Painfully Alone är 28-årige Owen Ashworths enmansband. Han använder sig inte längre bara av sina Casio-keyboards och deras autokomp. De står fortfarande i centrum, men nu har han kompletterat med steel guitar, piano, flöjt och lite annat på valda ställen.

Kvar finns känslan av naivitet, banalitet och ljudet från något som låter som en My First Sony-trummaskin, om någon sådan nu hade existerat.

Tillsammans med Casio-keyboarden pratsjunger Ashcroft sina texter. Han behandlar vardagsnära ämnen på ett lite gulligt sätt. Bäst på skivan är countrysmakande Nashville Parthenon. Kul elektronisk lo-fi.

Four Tet: Pause

Äsch också. Det har inte ens gått en månad sedan jag skrev om Rounds, och vanligtvis försöker jag att sprida gracerna lite när det gäller vilka skivor jag väljer att skriva om. Men nu är jag tillbaka på Four Tet-rutan igen, med Pause. Musiken är oemotståndlig, killen ett geni.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om Kieran Hebden den här gången, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Pause. Jag vill ju inte haka upp mig i pratet om rasslande slagverk, skrivmaskinsknatter och ljudet av porlande vatten. Jag vill egentligen bara säga lyssna, lyssna, lyssna på den här levande electronican som innehåller så mycket själ.

Blandade artister: Exit Music - Songs with Radio Heads

- Ånej, inte en coverskiva, Biff!
- Jojomensan! Men detta handlar inte om Proud Mary och Living Next Door to Alice på en trött after ski.

Radioheads material går uppenbarligen att lyfta ytterligare en nivå. Det här albumet handlar som du förstår inte om bleka covers av några medelmåttiga Radiohead-wannabes. Det är ett album fullsmockat med kärlek till förebilderna, men också med de olika artisternas egen identitet. Det handlar om vidareutveckling av ett fantastiskt grundmaterial.

På skivan samsas artister med vitt skilda bakgrunder och musikstilar. Shawn Lee inleder med en mastig No Surprises, Mark Ronson gör en funkig Just, medan Sia (återfinns bland annat på Zero 7:s skivor) gör en smäktande Paranoid Android med endast stråkar, piano och kör som stöd (gåshudsvarning!). Och så Osunlade:s version av Everything In Its Right Place, som med sina tunga beats river tag riktigt ordentligt. Med mera!

Det är en salig och spretig blandning som på något sätt ändå hålls ihop och funkar utmärkt.

Så om du tycker att dina Radiohead-plattor känns sönderlyssnade ska du ge den här skivan en chans. Den är bitvis briljant.

Morrissey: Vauxhall and I

I dessa intensiva Moz-tider är det på sin plats att skriva en snutt om hans bästa soloplatta. Som så många andra föredrar jag honom tillsammans med Johnny Marr och de andra i The Smiths, men det går inte att komma undan att han är stor (och då talar jag inte om hans ökade midjemått efter att ha flyttat till Rom).

Såg honom live för första gången härförleden. Så bra, fastän kompbandet inte bidrog med så mycket. De var helt enkelt för städade och för tajta. Morrissey gjorde hela skillnaden själv.

Många The Smiths-fans hade nästan förlorat hoppet om att få uppleva ännu en Morrissey-relaterad storhetstid när Vauxhall and I kom 1994. Och äntligen föll bitarna på plats. Med lika delar bra och självklar musik, melankoli och kvicka texter var Morrissey tillbaka igen.

Istället för att vara upprörd och ta striden känns han mer som en halvbitter betraktare, och uppgivenheten klär honom. Skivan präglas av ett balanserat lugn, kryddat med Morrisseys beska ord.

Många av hans soloalbum innehåller bara enstaka guldkorn, men här radar han upp dem.

Tosca: Suzuki in Dub

Toscas bästa album Suzuki finns också i en remixversion, och den går verkligen inte av för hackor den heller. Dub tycker jag väl är att ta i, men baktakten och tunggunget finns där. Mixarna står bland andra Burnt Friedman, Walkner Moestl, Uko och dZihan & Kamien för.

Skivan är mer nedtempo än upptempo, och ibland rör den sig mer åt latin- och det mjukare technohållet än vad Tosca normalt själva gör (men låt inte det avskräcka dig).

Det är svänget och rytmerna som står i centrum. Albumet känns lite som en kaxig tonåring och är tajt sammansatt. Det rör sig målmedvetet framåt utan att väja för något.

The Knife: Silent Shout

Ja, den är faktiskt så bra som alla säger, och jag tycker inte att den är så mörk som vissa påstår. Visst är Silent Shout inte lika glättig som Deep Cuts; den är tajtare och bättre ihophållen, helt enkelt mer konsekvent. Technoinslagen får en tydligare roll. The Knife har gått vidare.

Kvar finns glimten i ögat, trixandet med olika personas och roller. Karin Dreijers olika pitchade röster blandas med den förtrollande musiken. Det sköna varieras med dissonans. De dova tonerna studsar runt och man hamnar i en helt ny värld. Trots att musiken bitvis är steril känns den också mycket varm.

The Knife är inte rädda för att inte vara insmickrande, utan kan kosta på sig att utmana lyssnaren. De vågar vara egna och kör sin linje fullt ut. Precis som Deep Cuts är det här ett mästerverk, men på ett helt eget sätt.

Handsomeboy Technique: Adelie Land

Det var ju värst vad det var svårt att få tag på den här genomhajpade skivan. Det var tur att den lille japanen kom till KB i Malmö så att jag kunde köpa en skiva direkt ur hans hand (det var tydligen en stor händelse eftersom hans sidekick filmade hela köpet…).

Hans dj-set på KB var för övrigt något av det värsta jag har varit med om, så grattis ni få som var där.

Yoshitaka Morino har jämförts med Avalanches. Han snor som en korp, klipper och klistrar, samplar och pusslar ihop. Slutresultatet är optimistiskt, smakfullt, glatt och tajt. Han blandar gladpopslingor med hip-hopbeats, soulgrooves med knaster och plötsligt är allting bara bra. Och trycket på dansgolvet stort.

Kenny Garrett: Pursuance - the Music of John Coltrane

För mig är nog Coltrane den störste jazzartisten alla kategorier. Varför försöker man sig då på att tolka honom? För att man kan. Om man heter Kenny Garrett.

John Coltrane spelade oftast tenorsax, och även ibland sopransax. Garretts instrument är altsaxen. Detta ger skivan en spännande karaktär, och en anledning till att skivan är så bra är att det är en respektfull och värdig hyllning där Garrett tolkar Coltranes verk och inte efterapar hur han spelade.

Skivans höjdpunkter är Equinox och Lonnies Lament, båda två riktiga Coltrane-klassiker som Garrett verkligen ror i land; särskilt med hjälp av Pat Metheny vars gitarrspel är såväl kristallklart som magiskt. På Pursuance tar han över pianisten McCoy Tyners roll som ackompanjatör och bollplank. Och det är väl nästan som att svära i kyrkan att tycka att Garretts version av Lonnies Lament är bättre än Coltranes.

PS Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se DS

Konono No.1: Congotronics

Afropunk.

Vid en första lyssning låter Konono No.1:s Congotronics skogstokigt. Detta är kongolesisk musik utan hämningar, med fantastiska rytmer och ljud som man inte har hört förut.

Det är storstadsoväsen framförd på tre elförstärkta tumpianon (bas, mellanregister, diskant...!), slagverk som från början inte var tänkta som instrument och annat som jag inte vet vad det är. Allt tillsammans med sång och mastiga körer genom hemmagjorda mikrofoner. Den hemmabyggda elektroniken ger ett härligt distat sound.

Trance dance. Bullrigt och härligt.

Platinum Pied Pipers: Triple P

Jag är ingen hip-hopkännare, men jag vet vad jag tycker om. Och jag tycker om Platinum Pied Pipers.

Waajeed och Saadiq är tydligt präglade av staden de kommer ifrån, Detroit. Deras hip-hop är kraftigt influerad av soul och till viss del även mer jazziga tongångar, allting kryddat med funkinslag.

Plattan präglas av ett kraftigt gung och den stora massan av i många fall oetablerade gästartister som var och en sätter sin personliga touch på slutresultatet.

Studio One Soul vol. 2

Så har då Soul Jazz Records släppt ännu en samling som går i baktakt, och det är alltid trevligt. I det här fallet handlar det om lättillgänglig reggae som har gift sig med soul. Det handlar till stor del om covers på soullåtar, framförda av reggaeartister.

Framförallt är det spår från senare delen av sextiotalet som är med på skivan. Man får vibbar från Al Green, och Curtis Mayfield tolkas kanske mest av alla. Horace Andys mjuka tenorstämma gör Ain’t No Sunshine till en riktig pärla. Skivan innehåller också en del instrumentala spår, bland annat från den alltid i de här sammanhangen närvarande Jackie Mittoo.

Reggaen tillför soullåtarna en extra dimension. Gunget och de aviga rytmerna bidrar till att skapa något alldeles speciellt.

Merz: Loveheart

Jaha, vad ska man kalla det här då? De flesta skulle väl stoppa in Merz i folktronicafacket, men samtidigt så drar han åt singer/songerwriter-hållet också, och det är även mer än så. Harmoni.

Sex år efter debuten, halvt bortglömd, kommer Conrad Lambert tillbaka med uppföljaren. Den är mer avskalad och akustisk, lätt och luftig men inte enkel. Skivan ger ändå ett anspråkslöst intryck – den är ganska tillbakadragen och lågmäld – men engagemanget är innerligt och musiken stor.

De elektroniska inslagen blir aldrig ett självändamål, utan fyller sin funktion utan att ta för mycket plats.

Architecture in Helsinki: In Case We Die

Mer pop.

Musikerkollektivet Architecture in Helsinki är åtta personer och det är befriande att det också låter att de är så många. Galenskapen spelar en viktig roll i AiH:s musik, och från studion Super Melody World strömmar glädje och värme.

Musiken är lekfull och ger ett lite naivt intryck. Det är bra. Allt för polerade ytor blir tråkiga i längden.

AiH har många leksaker med sig på sitt musikäventyr. Massa olika blåsinstrument, percussion, dragspel, stråkar… Blandningen av alla röster och instrument gör slutresultatet riktigt skönt.

Efter förra årets Kanada-hajp var det många som pratade om att det nu var Australiens tur, och då med bland andra Architecture in Helsinki i spetsen. Det har inte riktigt hänt än, men vi får väl se.

Four Tet: Rounds

För många är den här skivan en milstolpe i electronicagenren, och en skiva som förmodligen både har betytt och kommer att betyda mer än vad många förstår. Kieran Hebdens fragmenterade electronica verkade en gång för alla få musikstilen riktigt accepterad.

Habden är en trollkarl som slänger ner allehanda ljud och samplingar i sin laptop, viftar med sitt trollspö (och effektboxen…) och fram ur hatten kommer magisk musik som inte följer några som helst regler.

Det är kollage av oväntade ljud, sammanfogade fast de aldrig var tänkta att bli det. Han skapar helt egna instrument av ljud som man aldrig hade kunnat förstå att de kunde bli vackra.

Musiken präglas av en säregen sprödhet trots att den är skapad i datorn. Det handlar om värme, inte om kallt blipp-bloppande. Lyssna.

Clap Your Hands Say Yeah: Clap Your Hands Say Yeah

Clap Your Hands Say Yeah-hajpen fortsätter. Den startade innan debutfullängdaren fanns tillgänglig och verkar bara växa sig starkare. (Jag var säkert väldigt sent på det.)

Alec Ounsworth ibland frustrerade röst sluddrar, mumlar och gapar fram texterna, och ofta hör man inte vad han sjunger. Det låter inte vackert, men vilken känsla.

Bra pop är det – medryckande och glad, helt hämningslös. Och ja, man vill klappa händerna och släppa sig loss när man lyssnar på den här indiemagin. Det är mycket bra melodier, rakt upp och ner, utan krusiduller.