CocoRosie: Noah's Ark

Nu har det gått ungefär ett år sedan uppföljaren till debuten La Maison de Mon Reve släpptes, och det känns nästan som det var så länge sedan jag lyssnade på skivan också. Nu på lördagsmorgonen snurrar den i vardagsrummet igen.

Många såg fram emot Noah's Ark väldigt mycket (kanske särskilt Biff), och det första intrycket var ”nja”. Musikens själ; knarrandet, gnisslandet, folktonerna blandat med skrap och lätta beats och elektronikstörningar, fanns naturligtvis kvar. Men lät de inte som att de försökte låta lite väl mycket indie? Rösterna kändes till en början tillgjorda i överkant och soundet till och med ibland lite krystat.

Men så släppte det: Antony Hegarty från Antony & the Johnsons (se här och här) skänkte massor av magi till Beautiful Boys, och även resten av plattan började falla på plats. Den härliga känslan från debuten kom plötsligt tillbaka och musiken blev till och med tidvis hypnotisk. Och efter systrarnas konsert på Vega i Köpenhamn med den coolaste human beatbox jag har sett var jag hemma igen, i systrarnas famn. De kan konsten att charma mig.