Cut Chemist: The Audience's Listening

Turntablismfansens längtan var stor inför det här albumet, särskilt som många har sett Cut Chemist som frälsaren efter DJ Shadow et al. Han är med rätta en legend i branschen – han var bland annat en viktig kugge i Jurassic 5. Mest känd är han nog för Brainfreeze, en inspelning av ett rep han gjorde med nyss nämnde herr Shadow inför en serie DJ-sets.

Lucas Macfadden samplar hej vilt (ja, det är ju liksom det som är grejen…) och blandar friskt mellan stilarna. Allt från surfgitarrer och electro med robotröster till bossanova med stora brasilianska trummor får plats, och han lyckas hålla sig borta från de floskler och plattityder som man ofta kan möta på den här typen av skivor. Cut Chemist står med fötterna djupt i hiphopmyllan, men räds inte andra intryck.

Och visst, bitvis känns skivan som skapad för de som helst av allt vill bli bländade av grym teknik, men man kommer inte från att det är riktigt underhållande att lyssna på Cut Chemists infall som ofta har en skön humoristisk touch.

Thievery Corporation: Mirror Conspiracy

Som på både tidigare och senare egna släpp och remixar tar Thievery Corporation in influenser från hela världen. Mirror Conspiracy doftar garam masala och smakar cachaça och rom.

Albumet förför med sina internationella rytmer som är kryddade med bossanova, samba och raka dansbeats. Det känns ibland som filmmusik från typ 70-talet, perfekt balanserat med tunga basgångar från 2000-talet.

De avslappnade nedtemporytmerna får vissa att koppla samman detta med den i vissa fall så utskällda lounge- och chilloutgenren. Och visst, kanske kan detta kallas loungemusik, men musiken är gjord med stor finess och finstämd exotisk kryddning, till exempel från Mellanöstern och Indien.

Och dessutom har Garza och Hilton lagt till ett par stänk dub, så helheten blir genomskön. Coolt, mjukt och varmt.

Sly & the Family Stone: Stand!

Sly & co är en av de viktigaste föregångarna inom populärmusiken. Varken funk eller disco skulle låta som det gör utan gruppen. På Stand! sprider Sly & the Family Stone den skönaste och mest livsbejakande soulfunken man kan tänka sig. Albumet kom -69 och var långt före sin tid.

Det innehåller alla element som man förknippar med gruppen: fantastiska melodier, psykedeliska gitarrer, tunga rytmer och tajt blås.

Detta var en period när Sylvester Stewart tog sig friheten att vara politisk fast på sitt eget sätt: med värme, glädje och sexighet. Som till exempel i Don’t Call Me Nigger, Whitey.

Albumet är ett av de sista innan Sly och hans musik blev mörkare, i takt med att han blev allt mer desillusionerad och drogerna tog över. Han gjorde flera bra skivor på sjuttiotalet, men ingen så upplyftande som Stand!.

Ström: Pausfågeln Remixad

P2:s electronicaprogram Ström har stått för årets genidrag. De har återupplivat den insomnade pausfågeln och låtit tolv av Sveriges mest etablerade electronicaartister tolka varsin fågelarts sång.

Det är klart att resultatet blir spretigt - det är ju olika fåglar ... eh, artister menar jag. Men det är ändå så oerhört facinerande och ofta också vackert att lyssningen blir till en stor upplevelse.

I vissa fall fungerar fågelsången mest som ackompanjemang, medan andra - såsom Sophie Rimheden - verkligen har brutit ned själva fågelsången till nya beståndsdelar och använt den både som instrument och som rytm. Mina favoriter är Hans Appelqvists Gök som är ett bra komplement till hans lätta och luftiga pianospel, och Folie som levererar en hårdsvängande Rödvingetrast.

Undrar vad ornitologerna tycker.

Fat Freddys Drop: Based On a True Story

Det känns som Fat Freddys Drop är lite av reggae- och dubvärldens Jamiroquai. Svängigt och tajt, men samtidigt också jävligt slickt.

Det nyzeeländska sjumannakollektivets bidrag till musikhistorien är ett tungt baktaktsgung med bitvis väldigt starka soulinfluenser, fetmjuka blåsarr och en del elektroniska influenser som har fått vissa att sortera in dem i electronicafacket. Låtarna tillåts sträcka ut sig, ofta runt sju minuter.

De visar en imponerande skärpa med mycket känsla, även om det kan bli lite slibbigt ibland, särskilt när tempot sänks.

Du kan lyssna på smakprov här

Regina Spektor: Begin to Hope

Så var det kabarédags igen. Regina Spektor blandar och ger: drar upp kaniner ur en hatt, cyklar på en enhjuling, dansar can-can osv. Så känns det i alla fall. Begin to Hope är oförutsägbar och i ständig förvandling, och Regina oberörd av konventioner.

Tidigare var det enkelt att placera rysk-amerikanskan i antifolk- och indiesinger/songwriter-facket, men det är inte lika enkelt längre, kanske på grund av den saliga blandningen på skivan. Förr var det mest piano och sång som gällde, men nu han hon dragit in fler instrument, fler elektroniska inslag och större arrangemang. Skivan är svår att artbestämma. Men hyfsat lättillgängliga popmelodier med en unik twist och lite smak av folk, jazz och blues är det i alla fall.

Vissa tycker säkert att skivan (och Regina själv) är väldigt pretentiös och arty, men jag tycker snarare att hennes experimentlusta och förmåga att blanda stilar är lekfullt befriande. Hon svänger mellan djupaste allvar och tokighet. Och inledande Fidelity är värd kostnaden för hela albumet.