Salem Al Fakir: This Is Who I Am

Grym debut bla bla bla. Soul bla bla Stevie Wonder bla bla, bla bla bla underbarn bla bla fiol bla fyra år. Bla bla etta på topplistan bla bla bla.

Bla bla bla spelat allt själv bla bla egenproducerat i sovrummet bla bla bla bara så underfundigt charmig bla. Jazzig pop och folkrock bla bla Jojje Wadenius bla bla så gullig. Bla bla bla bla bla kritikerrosad, 50 minuter kärlek bla bla. Bla bla bla stråkar bla blås bla bla piano. Bla bla bla.

Men det funkar. Bra jobbat.

Of Montreal: Hissing Fauna, Are You the Destroyer?

Att sprida glädje med melankoli (eller är det kanske tvärtom?) verkar vara de indiepsykedeliska excentrikerna i Of Montreals uppgift. Samtidigt som tårarna rinner nedför kinderna förmedlar Kevin Barnes ändå den gladaste indieglampopen du kan tänka dig. Nånting hände i Norge, men jag vet inte vad. Hur som helst verkar det ha påverkat Of Montreal på något sätt.

De melankoliska texterna på fullängdare nummer åtta blandas med bra indiepop, glamrock och riktigt skön disko, komplett med stråkar och härliga basgångar. Låtarna sitter verkligen som en smäck. Då och då hettar det till ordentligt, och då är det allvar – till exempel i tolv minuter långa The Past is a Grotesque Animal.

Räkna med att du kommer höra mycket om Of Montreal i år.

Of Montreal på MySpace

Camera Obscura: Let's Get Out of This Country

Visst, det är fortfarande vinter, och Camera Obscuras lugna rakt-på-sak-pop med små countryinfluenser smakar väldigt mycket sommar. Kanske är den därför inte så dum att lyssna på nu när man är som tröttast på kylan (ja, även här i Malmö) och mörkret.

Musiken är som vanligt snäll och dansant, och möjligtvis är det ännu mer sextiotalskänsla över den jämfört med tidigare skivor. The Supremes spökar på allvar.

Jari Haapalainen från The Bear Quartet har producerat, och Belle and Sebastian-likheterna är ganska stora. Skottarna levererar stämsång, stråkar, solsken och dans.

Camera Obscura på MySpace

Nine Horses: Money for All

Som du kanske vet så gillade jag Nine Horses skiva Snow Borne Sorrow väldigt mycket. Dessutom är jag ständigt fascinerad av den tredjedel av Nine Horses som utgörs av Burnt Friedman. Därför var det trevligt att se att bandet nu har släppt en skiva med ett par nya spår samt ett antal ommixningar av gamla låtar signerade den nyss nämnde tysken.

David Sylvians djupa röst är som vanligt helt fängslande och Stina Nordenstams sopran blir på Money for All en än mer effektfull kontrast till hans röst. Friedmans ommixningstrolleri är fantastiskt. Han låter musiken behålla sitt ursprung, men låtarna får ett nytt djup och så svänger det faktiskt mer än tidigare! Basen får lite mer plats och hjälper till att skapa en helhetskänsla som gör att musiken håller ett tag till, i väntan på Snow Borne Sorrows riktiga uppföljare.

Smakprov på alla låtar finns på Dotshop

Roxy Music: Country Life

Classic stuff, från samma år som jag föddes (-74). Brian Ferry var svag för soulmusik och lite så där lagomrockig, medan Brian Eno var mer avancerad och experimentell. Det märks att Roxy Musics fjärde album Country Life kom till efter Enos avhopp. Musiken är rakt på, samtidigt som den i alla fall med den tidens mått mätt får betraktas vara avantgarde i all sin experimentella konstrockpoppighet.

Men faktum kvarstår: om du bara ska köpa ett Roxy Music-album så är det detta. Det innehåller majestätisk musik och glammig pop och rock.

Värt att notera är väl att albumet har lika mycket ikonstatus på grund av sitt omslag som på grund av musiken som finns gömd i konvolutet. Smakfullt och snyggt eller inte? Döm själva.