När vi satt i stadsparken i Lund i trean på gymnasiet och drack ljummen bubblig Lambrusco innan konserten visste vi inte vem Popsicle var. Det som var viktigt den här kvällen på Mejeriet var Atomic Swing.
Tidigare på dagen hade jag ändå chansköpt Lacquer; Atomic Swing kunde ju inte dra med sig vilket skitband som helst, resonerade jag. Popsicles spelningen innebar inget publikfrieri precis – det var shoegazing på hög nivå – men det var bra och tungt.
Jag sov över hos Johannes efter konserten. Innan vi la oss pratade vi om kameror och spelade skivan.
”Den låter likadant hela tiden”, sa Johannes, men musiken fastnade hos mig. Lacquer kom att bli lite av ett soundtrack för mig det efterföljande halvåret.
När jag nu 15 år senare lyssnar på skivan igen sköljer gamla gymnasieminnen över mig. Lacquer var speciell, inte bara för mig, utan för hela indiesvängen i Sverige. Tillsammans med bland andra Wannadies och This Perfect Day banade de vägen för den svenska indiepopvågen, och Popsicle var de som bäst utnyttjade gitarrmattorna och skapade de bästa popmelodierna. Lacquer innehåller en lång rad starka låtar: Sandy, Hey Princess, Undulate, How Come We… På efterföljande plattan Abstinence hade magin försvunnit.
Men Lacquer håller än. Om den gör det mest av nostalgiska skäl? Kanske, men det spelar ingen roll. Popmusik ska spegla sin tid – det är en del av definitionen av begreppet – och för mig är Lacquer, tillsammans med några andra skivor, synonymt med nittiotalets första år.
