22 maj, 2007

Lou Reed: The Blue Mask

Jaha, här sitter man som man gjorde pre-millenium, det vill säga med uppringd modemuppkoppling istället för bredband. Detta på grund av att Tele2 inte klarar av att göra en uppgradering av bredbandet med mindre än en veckas (and counting) uppehåll. Och eftersom detta känns som stenåldern kan jag ju passa på att skriva om en gammal skiva. (OK, den övergången var inte mitt i prick. Men skivan är det.)

Transformer bör vara ett obligatorium i alla skivsamlingar, men Lou Reed är så mycket mer än just den skivan och Velvet Underground. Kolla till exempel in The Blue Mask.

På skivan från 1982 kom Reed tillbaka på allvar efter ett antal år på dekis (såväl musik- som missbruksmässigt), och här visar han upp en mycket fokuserad sida av sig själv med klassisk gitarr/gitarr/bas/trummor-sättning där han själv plockade upp elgitarren igen.

Albumet visar på stor känslighet, både vad gäller själva musiken och texterna. Det är självutlämnande och Lou Reeds släpiga röst låter skönt dekadent. Låtarna rymmer såväl ilska som ren kärlekspoesi.

Bästa låten? Svårt att säga, men om jag bara får välja en är det förmodligen The Day John Kennedy Died.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja, tänk om man var lite äldre så att man kunde se honom live under hans glans dagar..:!