Loney, Dear: Loney, Noir

Jag har noterat att även Loney, Noir har fått riktig distribution, precis som Sologne. Loney, Dears utgivning var ju tidigare baserad på hembrända skivor och hemmapulade omslag.

Men det börjar ta fart nu, och det med rätta. Allt fler upptäcker hans musik och hans turnéschema utomlands är riktigt tufft.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Sveriges bästa pop görs av Emil Svanängen – den är mjuk och skön; helt enkelt snäll på ett mycket bra sätt. Missa honom inte nu när han dyker upp i Sverige för att göra några spelningar.

Allt han rör vid blir till guld, så är även fallet med Loney, Noir. Lyssna på Martin: var en god musikälskare och köp Emils skivor.

Loney, Dear på MySpace

Presstopp: en ny människa har kommit till världen

Jag frångår nu mina principer att endast skriva om musik för att stolt berätta att jag och Livia har blivit föräldrar till en oändligt fin son (andra tycker kanske att han är som vilka andra bebisar som helst, men det håller jag så klart inte med om).

Han föddes i söndags morse, 3365 gram tung och 49 cm lång, efter hårt arbete av mamma under cirka 6 timmar.

Jag ska försöka uppdatera bloggen med skivtips så ofta andan faller på, men just nu är det inte prio ett! Som tur är har jag ett par på lager.

Vi hörs!
Martin

The Apples in stereo: New Magnetic Wonder

Det här har man hört förr, känns det som. Det är helt enkelt klassisk solskenspowerpop som The Apples in stereo presterar på sitt sjätte studioalbum. Och alla gamla indiefans jublar som vanligt när något av Elephant 6-banden släpper nytt. Med rätta.

I början känns det som de drar det lite för långt – plötsligt så låter det alldeles för mycket skaterock för min smak. Men sedan hittar de gradvis rätt bana. Och det är kanske det som är styrkan, men också som i skaterockens fall, svagheten: det är en salig och härlig blandning av stilar på skivans 24 spår, lika brokig som omslaget. Från rock till Air-liknande elektronikainslag och Belle and Sebastian-tweepop, allt med hög hitfaktor.

Apples in stereo på MySpace

Efterklang: Under Giant Trees

Danska Efterklang kittlar våra sinnen med ett litet mellanspel i begränsad upplaga (ny fullängdare kommer i höst).

Den fem spår långa ep:n innehåller låtar som skrevs speciellt för turnén som följde på den kritikerrosade fullängdsdebuten Tripper. Styckena blev uppskattade av både bandet själva och publiken, och nu har de alltså släppts på skiva – förpackade i jäkligt schysst omslag.

Efterklang skapar alltid väldigt fascinerande ljudbilder. Här har knastret tagit ett steg tillbaka, och istället tar stråkarna (genom isländska stråkkvartetten Amina) och ljudmattorna mer plats. Musiken är såväl storslagen som melankolisk; minimalistisk, lugnande och svulstig på samma gång.

Efterklang på MySpace
Efterklangs webbplats

CocoRosie: The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

Skynda er, de är här nu! Dessutom i en delvis annan skepnad än tidigare – den nya skivan är mer genomarbetad än de två tidigare, men med samma naivt putsade fasad. Det känns välkommet med blandningen av trams (eller är det att gå får långt att kalla det för trams?) och stor seriositet. Systrarna blandar barnvisor med skräckisar, känns det som. Effektsökeri? Kanske det. Mig lurar de i alla fall.

Som vanligt byggs musiken upp av piano, harpa, gitarr, leksaksinstrument, beats och diverse mysko ljud. Det som kanske är mest fascinerande är kontrasten mellan systrarna och deras röster. Live blir det ännu mer påtagligt när man ser hur olika de agerar och beter sig.

Man känner igen systrarna väldigt tydligt – de har lyckats skapa sin egen lilla nisch i indiefolktronican som de förvaltar så väl, så väl. Och inom sitt lilla fack lyckas de variera sig väldigt mycket, så att varje skiva rymmer små nya upptäckter för varje spår man vandrar genom.

CocoRosie på MySpace

Le Bombe: Min Så Kallade Soul

Hihi, det här är riktigt roligt! Och bra.

Musiken från Le Bombe, det vill säga 28-årige malmöbon Martin Karlsson, liknar inget jag har hört innan. Det är en sanslös blandning av Möllan, skånska, påpp, nutidspoesi, naivitet, soul, socialrealism, r&b, blipp-blopp, ja till och med ett stänk eurodisco, och genialitet. Det sistnämnda gränsar ofta till galenskap, vilket på ett befriande sätt kan tyckas komma till uttryck på Min Så Kallade Soul.

Det är helt hämningslöst. Så skapas ny musik.

Naff sädd: lyssna själv.

Bomben på MySpace
Le Bombes webbplats

Radical Face: Ghost

Detta är inte singer/songwriter (som vissa av någon anledning påstår) – och fastän det inte är det är det också mycket mer än så.

I sitt gamla trähus (ja, man hör de knarriga golvplankorna) andas liksom Ben Cooper fram textraderna med sin lite nasala röst i luftiga arr. Det är musik så full av detaljer att man upptäcker nya saker och nya rum hela tiden, samtidigt som han bygger en skön och komplett rymd.

Ghost innehåller allt från bombastiska mattor och marschtakt till viskande mjuka bitar, allt uppbyggt med akustisk gitarr, handklapp, piano, dragspel, banjo (härligt!), bas med mera.

Han tar sig på stort allvar, det märks. De flesta 24-åringar skulle nog bara uppfattas som lillgamla och brådmogna om de försökte sig på något sådant här, men Cooper ror det i land.

Radical Face på MySpace

Fujiya & Miyagi: Transparent Things

Häng med! Biff – och inte bara han – spår att detta är ett band som kommer att ta mycket plats i strålkastarljuset 2007. [Ledsen att jag pratar om mig själv i tredje person. Jag ska sluta med det.]

Själv är jag inte jättehemma på krautrock, men om du vill ha en lightversion i engelsk trioversion är det här du ska leta. Tänk Neu och Kraftwerk, kanske med en gnutta Stereolab, lägg till lite punkfunk då och då, så hamnar du ungefär i rätt härad. Det är helt enkelt en skön blandning av krautrock, pop och lite inblandad disco.

Visst, skivan är egentligen varken särskilt utmanande eller innovativ, men på det hela en mycket trevlig bekantskap med mycket latent energi inbyggd. Kidsen kommer att älska detta på dansgolvet.

Fujiya & Miyagi på MySpace