De fem bästa Light My Fire-versionerna

Det var svårare än jag trodde att göra Light My Fire-toppen. Och då har jag ändå bara gjort en topp 5-lista. I allmusic får man 358 träffar på låten…

Jag har ändrat min uppfattning de senaste månaderna, märker jag. Räknar också med att vara av annan åsikt imorgon.

5. Edmundo Ros. Finns bland annat på easy listening-samlingen Inflight Entertainment. En riktigt fånig och kitschig instrumental version. Men bra.

4. Astrud Gilberto. Skönt, långsamt gung, Astruds återhållna röst och lätt blås. Finns på ett otal skivor, bland annat Thievery Corporations samling Sounds from the Verve Hi-Fi.

3. Shirley Bassey. Från albumet Something. Hon är en sann mästare på covers, här i en version med full orkester.

2. Al Green. Vilken känsla. Tillbakalutat. Nice. En riktigt bra soulversion som bland annat hittas på Groove Armadas Back to Mine-skiva.

1. [Trumvirvel] The Doors. Så klart. Från debuten The Doors.

Piana: Ephemeral

Pling. Plong. Skön sång.

Ephemeral är till skillnad från mikropoppiga debuten Snow Bird mer akustisk än elektronisk och Naoko Sasaki har skalat av arrangemangen till att bara vara, ja, ...sköna och sköra. Hennes tunna röst sjunger ömt och nästan viskande på japanska.

Gitarren och pianot kommer fram bättre och kompletteras smakfullt med stråkar och digitala effekter.

Det här inget för den som vill ha action. Det är snarare dröjande, drömmande och lent. Som skönt porlande vatten och en stjärnklar himmel.

Le Flow 2

Ånej, inte ännu en blandskiva.

Sorry, jag måste.

Fransk hip-hop håller mycket hög klass, men har svårt att nå fram. Testa Le Flow 2 som en introduktion. Den innehåller spår från många av de stora: IAM, MC Solaar och Les Nubians med flera.

Det finns gott om tungt gung på den här skivan; till exempel skakar både Nuttea och Prodige Namor rumpan av de flesta andra akter, även internationellt sett.

New Orleans Funk: The Original Sound of Funk 1960-75

Det är något speciellt med funk, och särskilt den tidiga. Den som inte är så elektrisk, den som på något sätt känns mer äkta. Musiken som svänger och stöter så att håret står upp på armarna, och synkopslagen som ger en gåshud.

Det är här sådan musik. Den smakar gumbo och luktar svett.

På den här samlingen hittar du en del av den bästa New Orleans-funken från 1960 till -75. Dr John, Allen Toussaint, Lee Dorsey och Nevillebröderna tillhör de mer namnkunniga, och missa för guds skull inte The Meters Handclapping Song och Just Kissed My Baby. Och inte Eddie Bos Hook ’N’ Sling. Och inte Ernie K-Does Here Come the Girls heller. Och så vidare. Du fattar vad jag menar, eller hur?

Nouvelle Vague: Nouvelle Vague

New Wave=Bossa Nova=Nya Vågen=Nouvelle Vague. Etc.

Marc Collin och Olivier Libaux tar en del av sina gamla favoriter och gör om dem till något nytt. De har kidnappat gamla punk-, rock- och synthklassiker och tolkat om dem till bossanova. Det är oerhört effektfullt.

Joy Division (Love Will Tear Us Apart), The Clash (Guns of Brixton) och The Cure (A Forest) är några av ikonerna som har fått se sina låtar omtolkade. De franska producenterna får hjälp av olika sångerskor som enligt uppgift har en viktig sak gemensamt: de har inte hört originalen! Detta ger ännu en spännande dimension till låtarna.

Bäst är fartiga Too Drunk to Fuck (The Dead Kennedys) och In a Manner of Speaking, från början inspelad av Tuxedomoon. Den sistnämnda är en av de vackraste och mest sorgsna ballader jag har hört.

Kontentan av den här skivan är att den visar hur bra de här låtarna är och att de faktiskt är tidlösa, oavsett hur de arrangeras.

Smakprov finns här.

Khalifa Ould Eide & Dimi Mint Abba: Moorish Music from Mauritania

Hur ofta lyssnar du på mauretansk musik? Nä, jag gör inte heller det så ofta. Vidga dina vyer lite, vetja.

Dimi Mint Abba är Mauretaniens största stjärna och dessutom en så kallad griot. Detta innebär att hon är mer än bara musiker; hon är också en bärare av traditioner, poet, historiker, politisk kommentator, historieberättare, sanningssägare… Tillsammans med sin man Khalifa Ould Eide spelade hon 1990 in den här skivan som för första gången spred mauretansk musik internationellt. Den svänger.

Musiken är förtrollande med de såväl klagande som lovprisande, mässande sångstroferna; ackompanjerade av gitarr, ardin och tidinit (båda är stränginstrument), handklappningar och tabola.

Zero 7: Simple Things

Det kanske är att sparka in öppna dörrar att tipsa om det här albumet. Visst är det sönderlyssnat, men det håller än. Så om du inte är bekant med det, kolla in det.

Alla håller inte med om Simple Things storhet. Här är några klipp om Zero 7 från Dagens skiva i samband med släppet av deras andra skiva When It Falls:

”CP-rätt musik för människor som jobbar på reklambyrå. (…) Lite lam, mjuk och följsam lyx med såkallad hiphopestetik, några pinches av sövande Hair-vibes och lite all möjlig tillräckligt fet och rätt klubbgegga i kombination med några nypor flower power, light jazz-not-jazz, franska caféer och medioker trist mediaupprunkad filmiskhet (som pyser som en ballong om man petar på den).”

Ganska kul skrivet.

Som du förstår håller jag inte med om ovanstående, men jag erkänner att beskrivningen ändå är rätt träffande.

Simple Things är en skön tillbakalutad platta. Visst är den väl slick ibland, men dess popfärgade, ”post-triphoppiga” soulaktiga musik med elektroniska inslag, akustiska gitarrer och stråkar är perfekt som bakgrundsmusik när man bara vill ta det lite lugnt.

Kingston Air Force: Twelve Boss Songs

Goa, goa Kingston Air Force. Göteborgarna får en alltid på gott humör. Deras blandning av reggae, ska, rock och funk kan få vem som helst att dansa.

KAF avnjuts lämpligast live, men om du inte är i Göteborg i början av året får du hålla till godo med deras fullängdare från 2003. I skivväg ska du också hålla ögonen öppna efter deras svårfunna demos The Don och Feel Dem Spirit. Dessa är bitvis bättre än fullängdsdebuten.

KAF är lika med hårt gung, schysst blås, Jones toastande (även på franska!), Lars Wignells tablasslamrande och Di Stefanos övertygande sång. Samt mycket mer, inklusive en stor glädje och kärlek till musiken.

Sly Stone skulle ha älskat detta.

Du hittar nya demos på KAF:s sajt.

Air: Moon Safari

Nicolas Godin och Jean Benoit Dunckels Moon Safari var tidigt ute med att anamma influenser från 1960- och 70-talen i sin då nästan uteslutande elektroniska musik. På den här tiden (typ -98…) hade de ännu inte övergett sin maskinpark med analoga syntar, elpianon, röstförvrängningsgrunkor och andra mackapärer. Syntetiska basar är så bra.

Moon Safari bjuder på en blandning av modern dansmusik med nedtempoinslag. Med retroflirtarna blev Moon Safari oemotståndligt. Det är lätta melodier, bra poplåtar, kitsch och lekfullhet, men det är uppblandat med suggestivare tongångar.

Mästerverket på skivan är inledande instrumentala La Femme D'Argent. Resten av låtarna håller fortfarande också utmärkt.

Blur: Modern Life Is Rubbish

Det var när manchestervågen hade lagt sig, och innan britpopen och hela Cool Britannia-grejen exploderade som Blurs andra album nådde diskarna. Det var mognare och mer genomarbetat än debuten Leisure, men samtidigt inte så fånigt ironiskt och poppigt som senare material kunde vara.

Visst innehåller MLIR satir, men det hålls på en lagom nivå. I det här läget var inte Blur endast ett popband, utan de lyckades balansera på den tunna linjen mellan ”catchy” pop och distad rock. Melodierna fastnar direkt (och i det här fallet menar jag alltså det positivt).

Efterföljande Parklife var enligt många det album som mer än något annat definerade britpopen och många tycker att det är Blurs bästa skiva. Det tycker inte jag.

Sen gick det bara utför.