26 februari, 2006

Aim: Hinterland

Inte på något sätt revolutionerande, men en bra representant för genren. Det är standardingredienserna beats med lite samplingar och enstaka sångpålägg som gäller för Andy Turner. Även om det inte lyfter till några högre höjder är Hinterland absolut värd att ge en chans.

Skivan kan kännas lite splittrad mellan jazzig hip-hop, post-trip-hop och electronica (som Aim egentligen är bäst på, tycker jag), men på det hela är den schysst.

Hans bästa elektronikaspår är annars Cold Water Music som du hittar på debutalbumet med samma namn.

Och försök att hitta Underground Crownholders, ett litet guldkorn till låt. Den är nog inte på mer än en och en halv minut, men lyckas ändå fånga lyssnarens uppmärksamhet med tunga beats som till slut mynnar ut i förlösande blås. Finns bland annat på Nightmares on Wax’ blandskiva DJ-Kicks.

21 februari, 2006

Tunng: Mother’s Daughter and Other Songs

Folkmusikklangerna har plötsligt blivit creddiga igen när laptopen blir ett av instrumenten. Folktronican har kommit starkt det senaste året.

Tunng består av producenten Mike Lindsay och sångaren Sam Genders. Tillsammans gör de musik som är spröd och vacker, men inte mesig. Tillvaratagna effekter och annat upphittat bildar en skön bakgrund till fingerfärdigt gitarrspel.

Mother’s Daughter and Other Songs är en ärlig särling, med blicken vänd både framåt och bakåt.

15 februari, 2006

Jamiroquai: The Return of the Space Cowboy

Varning. Det här är überslickt. Det kan kännas lite väl musikhögskolefunkigt, om du förstår vad jag menar.

Samtidigt är Jamiroquais soul-funk-disco med acidjazz-inslag smekande och charmig. Jay Kay har en fantastisk röst – han kan låta som både Stevie Wonder och Sly Stone. Skivan är väldigt varierad och innehåller många starka spår.

I all sin ibland nästan sterila musikaliska fulländning finns det en värme och ett djup som får en att bli övertygad om att detta ändå är väldigt bra. Och så är Morning Glory väldigt skön att somna till.

11 februari, 2006

Reuben Wilson: Blue Mode

”Funkigt orgelsväng” är liksom inte lika mitt i prick som ”Funky organ groove”…

Den här skivan kanske känns lite tam i dagens läge, men satt i perspektiv till när den spelades in (de sista åren av sextiotalet) är det en skön platta. Och när Reuben väl kommer igång på orgeln i solopartierna så finns det nog inte många som skulle hänga med i hans sväng (ja, groove då).

Wilson tillhör vågen av soul-jazzorganister som dök upp mot slutet av sextiotalet, och en av de få som blev signade av Blue Note. Har blivit samplad av bland andra A Tribe Called Quest, Brand New Heavies och Nas.

Blue Mode räknas som hans vassaste album. Han har sällskap av gitarristen Melvin Sparks, tenorsaxofonisten John Manning och trummisen Tommy Derrick.

Reuben Wilson är sådan artist som poppar upp lite då och då, och sedan faller i glömska igen. Håll kvar honom!

07 februari, 2006

Isaac Hayes: Hot Buttered Soul

Det här var tiden då Hayes låg före och inte efter. Och oj, som han fick sträcka ut sig. Fyra spår på tolv, nio, fem och arton minuter.

Detta måste vara ett av soulmusikens viktigaste album. Bacharachklassikern Walk On By blir allt annat än den bagatell som den kan vara, och Hyperbolicsyllabicsequedalymistic har ett funkigt driv som saknar motstycke.

Albumet avslutas artonminutiga By the Time I Get to Phoenix; en countryballad av Jim Webb som Hayes och kompbandet the Bar-Kays stegvis förvandlar från en mumlande monolog till ett symfoniskt soulcrescendoklimax.

[Uppdatering 10/2] Nu har jag lyssnat en hel del till på skivan. Jag vill understryka att det är straffbart att inte ha det här albumet i skivsamlingen.

05 februari, 2006

M.I.A.: Arular

Hon är skönt kaxig, Maya Arulpragasam. Hennes studsiga hopkok och destillat på ragga, grime, elektro (ja, och mer än det) med fantastiska beats är såväl konstigt och lekfullt som allvarligt och mycket politiskt.

Hon kommer ursprungligen från Sri Lanka och plattan är tillägnad pappan som är försvunnen tamilsk frihetskämpe. Arbetet med skivan påbörjades när hon gick på en filmutbildning och skulle göra en dokumentär om Elastica. Då upptäckte hon den kombinerade trummaskinen och keyboarden Roland MC-505, och inledde ett förhållande.

Detta måste vara en av förra årets mest hajpade skivor, och det tycker jag att den är med all rätt. Det är gerilla över den här skivan, och definitivt inget du sätter på i bakgrunden på din mysiga parmiddag.

M.I.A. gör fysisk och tung partymusik. Henne skojar man inte bort.

01 februari, 2006

Joanna Newsom: The Milk-Eyed Mender

Hon är en älva. Tror jag.

Med den mest särpräglade röst du kan tänka dig. Och till den: harpa. Hon kompar sig själv, och plötsligt blir allt mycket vackert. Tänk att kunna göra briljant popmusik där man ackompanjerar sig själv med harpa!

Kombinationen av harpa (på vissa spår hör du även piano, cembalo och orgel) och hennes speciella röst skapar magi. Det låter som barndom och naivitet, men är mycket moget.

Antingen älskar du detta eller så hatar du det; Newsom själv säger att det ofta händer att folk reser sig och går på hennes konserter, men att de som stannar kvar är knäpptysta och flyttar ännu närmre.