McGriff placeras väl oftast i jazzfacket, men Electric Funk bör snarare benämnas som jazzig och funkig soul. Han räknas till en av de stora organisterna och är verkligen en mästare på hammondorgeln.
På Electric Funk får McGriff stöd av bland annat tungt blås och gungande bas. Albumet från 1970 är delvis skönt tillbakalutat men svänger riktigt hårt rakt igenom. Ingår i Blue Notes Rare Groove Series.
Dagens gallring: Living Colour, Time's Up (just det...)
[Nyinkommet] Sigur Rós gör en Sigur Rós-skiva. Så originellt. Falsettsång, stråkar och postrockiga gitarrer. Som vanligt. Visst är det lite pretto och bitvis enformigt. Och då och då är poängerna lite väl billiga. De gör det väldigt bra dock. Det kommer man inte ifrån.
Låtarna inleds sakta för att sedan bli allt mer intensiva (jepp, sen lugnar det ner sig igen och avslutas med lite pling-plong). Det är sorgset och mystiskt, och trots mycket oväsen är det märkligt rofyllt. Enkelt och komplicerat på samma gång.
Ett album i den ironiska generationens smak, eller helt enkelt bara ett bra album? Svårt att säga, men jag anser nog att det är det sistnämnda. På skivan från 1970 bjuder Bassey på en rad covers på välkända låtar.
Tydligen sjöng hon in Something i tron att det var Peggy Lee (och inte Beatles) som var originalartist. Oavsett vilket så gör hon en riktigt bra version av den, precis som hon gör av My Way och What Are You Doing The Rest Of Your Life. Det är riktigt maffiga arr med stor orkester.
Light My Fire är nog den låt i min skivsamling som jag har i flest versioner. Frågan är om inte Shirleys version är den bästa covern. Även om Al Greens inte ligger långt efter.
Ett eget sound är precis vad Jaga Jazzist-medlemmen Horntveth har skapat på första soloskivan Pooka. Det är en helt instrumental platta som inte liknar något annat. Det är en märklig blandning av jazz, pop och elektronika. Med stråkar. Lars Horntveth spelar de flesta andra instrumenten själv. Det är framförallt saxar och klarinetter som står i centrum ovanpå stråkar och beats.
Man känner igen en del av de enkla och melankoliska melodierna från Jaga Jazzist, men de är mer återhållna här. Här får stämningen större utrymme. Pooka lyssnar man på i sin helhet, inte på enstaka spår. Totalen är spännande och drömlik. Omistligt.
Smakprov finns på Dotshop.
Alltså. Jag brukar inte gå igång på lågmäld countrysoulrock. Men här hände det. (Förresten är väl begreppet rock egentligen inte riktigt applicerbart på den här skivan.)
Det här är gjort med stil och klass. Den gamla rock- och punkproducenten har lugnat ner sig och bjuder här på lågmälda låtar; allt välproducerat med en enkel sättning med gitarr, orgel/piano, bas och trummor. Låttexterna är bitvis mörka, men finner balans i den varma musiken.
1995 släppte Tricky sitt debutalbum Maxinquaye, vilket i mitt tycke är hans bästa. Tricky tillhörde Bristolbaserade The Wild Bunch som sedan blev till Massive Attack. Många anser att det var Massive Attacks album Blue Lines från 1992 som startade hela trip-hop-vågen. Efter ett tag blev musikstilen väldigt politiskt korrekt.
Tricky lyckades dock behålla den mörka och mystiska tonen på Maxinquaye, med annorlunda rytmer, diverse oljud och samplingar. Dessutom betyder den ständiga sångpartnern Martine (som egentligen heter Martina Topley-Bird) mycket för stämningen på skivan. Tricky målar upp ett dystert men väldigt fascinerande ljudlandskap.
De kommer från Malmö och Lund, men det låter som de kommer ifrån någon helt annanstans. Den här brasilianska bossanova-funk-samban svänger – mycket. Skivan innehåller inga extravaganser – musikerna behöver inte bevisa sin skicklighet med långa solon, utan allt är återhållet och bra. Saxofonisten Fredrik Kronkvist och sångerskan Miriam Aida är firade jazzmusiker, och övriga bandmedlemmar är också aktade musiker från bland annat Damn! och Soul Quality Quartet.
Sångerskan Miriam Aida hanterar allt från ballader till snabba sambor och glider fram elegant och smärtfritt i alla tempon. Det här funkar utmärkt på dansgolvet.
Jag vet inte vad poeten och författaren Guilem Rodrigues Da Silvas texter betyder, men de är vackra ändå när Aida sjunger. Nio av tretton spår är skrivna av bandet själva, de flesta av Måns Mernsten. Han har också arrat allt, inklusive Airtos klassiker Tombo in 7/4.
Även om de båda ikonerna Morrissey och Johnny Marr hade råkat i luven på varandra, så känns detta som ett The Smiths i högform. Detta är gruppens sista studioalbum, och det kom ut strax efter det att gruppen hade splittrats 1987. Här finns guldkorn som I Started Something I Couldn't Finish, Girlfriend in a Coma, Stop Me if You Think You've Heard This One Before, A Rush and a Push and the Land Is Ours och Death of a Disco Dancer. Albumet The Queen Is Dead brukar hyllas mer än detta, men personligen håller jag Strangeways Here We Come högre.
Det finns ett driv på plattan som ibland saknades under deras karriär. Ett par undantag finns dock: bittra Unhappy Birthday och Paint a Vulgar Picture (där The Smiths raljerar över skivindustrin) kvalar inte in på min The Smiths-topp. Men om ett band ska splittras så är det med en sådan här skiva de ska göra det.
18 videor från Paul's Boutique och framåt borde räcka bara det. Här finns det dock mera: på många av spåren finns alternativa kameravinklar (till exempel oklippta tunnelbanescener till Intergalactic), samtidigt som det på många av låtarna finns flera olika remixar från till exempel Colleone & Webb, Fat Boy Slim och Soul Assassins. Allt går att kombinera, så du kan fastna länge framför den här DVD:n!
Dessutom hittar du en fejkad tv-show med poliserna från Sabotage, den nio minuter långa Robot vs. The Octopus Monster Saga och kommentatorsspår från såväl regissörerna som Beastie Boys själva.
