Biffs omistliga skivor, del 2

Från en utpumpad Biff kommer här del 2 av skivor från det senaste årets skivtips man inte kan leva utan. Vassego.

• Nouvelle Vague: Nouvelle Vague
• Nine Horses: Snow Borne Sorrow
• CocoRosie: La Maison de Mon Reve
• Lars Horntveth: Pooka
• The Smiths: Strangeways Here We Come
• Kruder & Dorfmeister: The K&D Sessions
• Antony & the Johnsons: I Am A Bird Now
• Miles Davis: In a Silent Way
• Stevie Wonder: Songs in the Key of Life

Biffs omistliga skivor, del 1

I dagarna firar den här bloggen ett år och hundra skivtips. Det ska vi fira! Jag har plockat ut de skivor bland det gångna årets tips som man inte kan leva utan. Hoppas du håller med. Om ett par dagar kommer del 2.

• Joy Division: Unknown Pleasures
• Lambchop: Is a Woman
• Groove Corporation: Dubplates from the Elephant House vol.2
• Beirut: Gulag Orkestar
• Khonnor: Handwriting
• Four Tet: Rounds
• Burnt Friedman & Jaki Liebezeit: Secret Rhythms
• Isaac Hayes: Hot Buttered Soul
• Joanna Newsom: Milk Eyed Mender

Hanne Hukkelberg: Little Things

Den här trolska pop-jazz-electronican går i näbbtofflor och lusekofta, och utstrålar lugn och drömskhet. Allvar blandas med tokigheter. Allt dekorerat med bland annat tuba, klarinett, klockspel och banjo.

Många har jämfört hennes röst med Stina Nordenstam (någon har sagt Björk också…), men jag hör det inte riktigt. Hukkelbergs röst är i vilket fall som helst bländade vacker och ljuv, samtidigt som hon kan förändra den till att bli både lite gnällig och teatralisk. Sjunger direkt in i en gör hon i alla fall. Det är på något sätt gjort väldigt rakt och ärligt – hon blottar sig, döljer ingenting.

Musiken känns både modern och tidlös. Hannes pop får en att dansa omkring med små lätta steg.

Joy Division: Unknown Pleasures

Det var det här albumet från 1979 som satte standarden för det som skulle komma att kallas postpunk. Det låter som Ian Curtis och resten av gruppen skapade musik som inte inbjuder till något hopp. Det är så svart, så svart.

Producenten Martin Hannet lyfte fram trummorna och basen som grund för hela musiken. Ovanpå ligger den taggiga gitarren och Curtis uppgivna röst, med texter om skuld och smärta.

Ångest och hopplös kärlek lockade tydligen mer än punkens sånger om anarki. Och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.