Lambchop: Is A Woman

Det är ärligt talat ganska sällan Biff och Americana är en vinnande kombination. Men när det stämmer så stämmer det verkligen. Så är fallet med Lambchops lågmälda mästerverk Is A Woman.

Kurt Wagner sjunger, mumlar och viskar med sin av golvslipdamm och cigaretter raspiga och spruckna röst rakt in i själen på en, uppbackad av resten av det löst sammansatta countrykollektivet. Tillsammans med Wagners röst är det Tony Crows nästan lite loja pianospel som står i centrum. I bakgrunden smyger en bas, en känslig gitarr och nätt trumkomp tillsammans med slidegitarr och andra instrument.

Albumet har en extremt nedtonad ljudbild, där allt onödigt är avskalat. Låtarna tassar långsamt fram, med smak av country och soul. Det är så fint och känsligt att man nästan vill gråta, men med en storslagenhet som tar andan ur en. Musiken tillåts aldrig bli sliskig och svulstig, utan bara enkel, rak och ärlig.

Nouvelle Vague: Bande à Part

Franska producenterna Marc Collin och Olivier Libaux är tillbaka med fler lättsmälta covers. På den bitvis geniala debutskivan gjorde de bossanova av gamla punk- och nya vågen-hits.

Nu är det dags igen, fast istället för Brasilien befinner vi oss nu i typ Karibien. Mer slagverk, en dutt dragspel och försiktigt blås bidrar till detta, när diverse punk-, pop- och synthklassiker har blivit klädda i lågmälda rocksteady- och calypsokostymer.

På skivan hittar du nya versioner av bland andra Blondies Heart of glass, Billy Idols Dancing with myself, Yazoos Don't go, New Orders Blue Monday och The Cramps Human fly.

Sällan har väl benämningen bagatell varit mer passande än på den här skivan, och även om Bande à Part inte når samma höjder som debuten så passar skivan utmärkt som ett soundtrack till en varm och slapp sommar.

Deaf Center: Pale Ravine

Deaf Center är lika med norrmännen Erik Skodvin och Otto Totland. Tillsammans skapar de en sorts blandning där electronica möter klassisk musik. Stråkar samspelar med enkla pianoslingor och elektroniska element. Melankolin är stor och ibland får man en klaustrofobisk känsla av musiken, som i nästa ögonblick öppnas upp och släpper ut en i friheten och ljuset igen.

De ibland nästan odefinierbara sjoken av stråkar för knappast låtarna framåt, och det känns inte som det är viktigt att de gör det heller. Istället är det ljudlandskapet och känslan det skapar i nuet som är det viktiga. Det är som filmisk stämningsmusik den här skivan fungerar bäst.

”Fjordtronic” kallade Dotshop ett tidigare släpp, och det var ju en ganska kul och kanske också passande beskrivning.