Isaac Hayes: Shaft

Who's the black private dick that's a sex machine to all the chicks? Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man hör den textraden. Oavsett vilket är detta det album som tillsammans med Curtis Mayfields Superfly mer än andra definierade hur ett riktigt blaxploitationsoundtrack skulle låta. Framförallt är det titelspåret som har blivit en riktig klassiker.

Albumet innehåller alla de rätta attributen: wah-wah-gitarrerna, sextondelarna på hi-haten, stråkarna och diverse blås.

Tidigare har jag skrivit om Isaac Hayes mästerverk Hot Buttered Soul, som du absolut inte får missa. På Shaft är det ett spår som utmärker sig och som knyter an till Hot Buttered Souls storhet, nämligen Do Your Thing. Där gör Hayes och the Bar-Kays det de gör bäst, nämligen att bygga en svängig, funkig låt från grunden och låta den sträcka ut sig i all sin härlighet (i det här fallet i nästan 20 minuter) tills det nästan inte går att krama ut mer av den.

Groove Corporation: Dubplates from the Elephant House vol.2

Detta kvalar in i dubelitserien, tycker jag. Tungt och modernt. Birminghamgänget Groove Corporation (eller G Corp) var tidigare en del av Electribe 101 och har arbetat mycket med remixar av andra artister såsom Sly & Robbie, Bob Marley och Dillinger.

De bygger suggestiva ljudlandskap med sin samtida elektrodub. Den har lite dancehallkänsla i sig, och några stänk hip-hop. Hela albumet är väldigt starkt – låten som fastnar lättast är första spåret Clever Kid, en riktig dängare som svänger hårt.

Albumet svassar fram med tunga basslingor och ett otroligt sväng.
I sin studio Elephant House dekonstruerar G Corp äldre dub och skapar en egen mer elektronisk, modern variant.

Kolla även in volym 1 och 3 (den sistnämnda kommer inom kort). Skivorna är svåra att få tag på i Sverige, men testa att handla direkt från utmärkta indielabeln Different Drummer (som jag har all anledning att återkomma till längre fram).

Nick Drake: Bryter Layter

OK, jag vet att det kanske är att sparka in öppna dörrar att tipsa om Nick Drakes mästerverk från 1970. Av hans tre skivor anses den här av många vara den bästa. Riktigt stor blev han inte förrän efter sin död.

Det är enkla och vackra låtar som är besjälade av ensamhet och sorgsenhet. Eller gör jag den kopplingen eftersom jag vet att han var deprimerad…?

Trots att det är stora arrangemang med stråkar, piano och blås kombinerat med en ibland svulstig produktion så känns det ändå som hans röst och gitarr är väldigt nära. Det är svårt att beskriva musiken – det är nog bäst att den får tala själv istället. Stor poesi är det i alla fall.

Beirut: Gulag Orkestar

När vi ändå är inne på ämnet indie med en annorlunda twist kan jag inte låta bli att tipsa om 19-årige amerikanen Zach Condons balkanpop.

Han hoppade av skolan, drog till Europa för att festa och träffa folk, stötte på en musikalisk serb, började utforska den östeuropeiska musiken och gjorde en egen version av den. Full av upptäckarglädje har han tagit sig an romernas musik som han på sitt eget sätt fyller med hjärta och smärta, själ och lust.

I ett hav av bleckblås, fioler, mandoliner, tamburiner, klarinetter och ackordeon växer såväl ballader som snabbare stompigheter fram, ibland med Casiobeats och andra elektroniska inslag. Det är lite som klezmer och balkanmusik med amerikansk dialekt.

Sen är frågan bara varför Zach valde att kalla bandet för Beirut...