Isaac Hayes: The Isaac Hayes Movement

Han är verkligen melodramernas och de stora gesternas mästare, den gode(?) Isaac. Men han lyckas på något sätt alltid ro det i land, trots att det är svulstigt och vattenkammat till max. Ledsen för hack i skivan, förresten – det här är den tredje Hayesskivan jag tipsar om. Men han hade (nej, han har det inte längre) en fantastisk fingertoppskänsla.

Som vanligt ger han sig själv tid att dra ut på arrangemangen så att de sakta når precis rätt känsla och nivå. Dock inte riktigt samma nivå som Hot Buttered Soul, men kära vänner, dit är det en omöjlighet att nå. Den skivan var svängigare i och med fantastiska Hyperbolicsyllabicsequedalymistic och till viss del också By the Time I Get to Phoenix, medan The Isaac Hayes Movement mer koncentrerar sig på en långsammare och mer tillbakalutad soul.

Skivans starkaste spår är I Stand Accused som inleds med en Hayes-typisk monolog om alla möjliga vedermödor, och avslutande Beatlescovern Something (Shirley Bassey har förresten gjort en ännu bättre version), medan de två mellanspåren får ses som parenteser (med Hayes-mått mätt då). Särskilt Something är fläskigt orkestrerad med bland annat en ylande elfiol på toppen. Sweet.

Joanna Newsom: Ys

Jippi, hon är tillbaka! Hon har tagit några steg vidare från debuten genom att tillåta sig själv att breda ut sig mer och berätta längre historier, snarare än att fastna i mallen för hur en folkpoplåt ska vara konstruerad (även om harpa inte är regel nummer ett för att skapa pop...).

Låtarna är i genomsnitt elva minuter långa, och om de på första skivan lät lite naiva så är uppföljaren snarare storslagen och episk. Men inte på ett mastigt sätt. Arrangemangen är fortfarande lätta och lekfulla.

Precis som på The Milk-Eyed Mender är det hennes magiska röst och harpspel som står i centrum, men den här gången har hon fått mer sällskap av orkester och stora arrangemang, signerade Van Dyke Parks. Dessa balanserar hennes storhet på ett bra sätt. Resultatet blir sköna folksymfonier.

Det känns som Newsom vågar gå sin egen väg, istället för att göra det enkla och förutsägbara och skapa en uppföljare i samma form som debuten. Tack för det.

The Knife: Silent Shout – an audio visual experience

Länge sa syskonen Dreijer att de aldrig skulle spela live men till slut tog de sitt förnuft till fånga, och det var ju för väl att de gjorde det. Förutom en evinnerlig väntan på att de skulle börja var liveupplevelsen väldigt stor. The Knife lyckades på ett övertygande sätt överföra sin mörka och surrealistiska värld till scen och slutresultatet där deras musik blandades med Andreas Nilssons projektioner var starkt. Det var den första konsertupplevelsen för mig i surroundljud, och det var riktigt mäktigt.

Efter att ha gjort drygt 20 spelningar (föreställningar eller just upplevelser är förmodligen ett bättre ord) släpps nu deras Göteborgsspelning på DVD, tillsammans med 11 musikvideos och en liten historia av den mytiska Frau Rabid. Konsertdelen är i 5.1-ljud, så upplevelsen kan bli riktigt maffigt hemma i soffan också.

På något sätt är upplevelsen mer koncentrerad så här på DVD. Det visuella uttrycket blir faktiskt starkare och man slipper alla störande element (som till exempel den dyngraka och brölande Eslövsbo som stod bredvid oss på Mejeriet i Lund). Det är en häftig värld som man får besöka under sisådär trekvart.

Koop: Koop Islands

Även Koop är tillbaka, och det med sin moderna, elektronikslicka jazz med trettiotalsswingkänsla, denna gång med lite karibiska inslag. Normalt sett behöver jag lite mer tuggmotstånd än så här när jag lyssnar på jazz. Det är mjukt och skönt, men samtidigt lite distanserat.

Det är på inget sätt falsk marknadsföring från Zingmarks & Simonssons sida. Man får det man är lovad: strömlinjeformad mysjazz för den unga mellanklassens parmiddagar och mingelpartyn. Och som sådan fungerar den riktigt bra. Om du tyckte om Waltz for Koop blir du inte besviken om du köper Koop Islands.

Det är snyggt producerat, med bra insatser från sångkvartetten Ane Brun, Yukimi Nagano, Earl Zinger och Mikael Sundin. Magnus Lindgrens klarinett-, flöjt- och barytonsaxspel är utmärkt, likaså Mattias Ståhls vandringar upp och ner på vibrafonen och marimban. Retrosmukkert.

The Magic Numbers: Those the Brokes

Så är då syskonparen Stodart och Gannon tillbaka med en uppföljare till den hyllade debuten, och de gör ingen besviken. Det är samma mjuka gitarrpop som på den självbetitlade debutplattan, men kanske inte med samma nöjdglada yta.

The Magic Numbers kommunicerar ett annat djup på Those the Brokes, och man hittar stänk av vemod i musiken. Även på den här skivan är de lite lugnare spåren i majoritet och stämsången är minst lika skön nu som den var för ett år sedan. Det är pop som är mjuk men definitivt inte mesig och utan attityd.

De gör vardagspop som gör att man känner att den dagliga lunken faktiskt inte är så dum ändå.

Manu Chao: Babylonia en Guagua (DVD)

För guds skull, Robbie Williams. Det funkar verkligen inte det här med din nya rapgrej (som du själv säger inte är rap på riktigt). Låten Rudebox är verkligen förfärlig, och nu har du mage att ge dig på Manu Chaos Bongo Bong från hans bästa album Clandestino. Sluta genast, det är inte roligt. Hands off.

Så Robbie, om du vill se hur man verkligen ska få igång en publik ska du kolla in Manu Chaos konsert-dvd. Musik som på skiva är lugn och tillbakalutad körs (känns det som) i dubbla hastigheten live. Manu Chaos punkrötter lyser igenom då och då, och till slut är allt bara ett enda stort multikulti-skakalas.

Du kan också avnjuta den här liveinspelningen på vanlig skiva under namnet Radio Bemba Sound System, men då missar du en del av grejen.