Fanfare Ciocarlia: Iag Bari

Ja tjena vad det kan gå undan när herrarna i det här rumänska brassbandet spelar. Fanfare Ciocarlia är ett av de bästa banden i den här genren, vad man nu ska kalla den… Vissa säger balkanmusik (Rumänien. Balkan…?), men låt oss helt enkelt beskriva det som ösig blåsmusik med zigenska rötter.

Det här är bästa sortens festmusik: bröligt, tajt, snabbt och svängigt. Man blir lycklig av den. Jag är ingen stor dansare, men det spritter även i mina ben när jag hör den här musiken.

Om du tycker om den här musiken kan du också kolla in Boban Markovic och hans orkester. Lika ösigt som FC och från, just det, Balkan.

Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-la-la Band: Horses in the Sky

Ständigt dessa kanadensare. Var får de allt ifrån?

Ge den här skivan en chans. Först kanske man reagerar på Godspeed You! Black Emperor-Efrims brölande röst, och man vet inte riktigt var man har hamnat genremässigt.

Men orkesterns utdragna postrocklåtar som inte känns lika långa som de är, med folkmusikklanger, körer och stråkar, marscherar på allt mer intensivt och dramatiken blir bara större och till slut kan man inte annat än kapitulera för kraften i den här protestmusiken och man tänker att man kanske skulle bli hippie ändå och bosätta sig i ett kollektiv i Kanada.

Frank Sinatra: My Way - The Best of Frank Sinatra

Jag tänkte tipsa om en julskiva. Gick bet. Men Frank Sinatra är inte så dum att lyssna på i juletid.

Man kan få för mycket av Frankie Boy, så det är smart att plocka russinen ur kakan. Testa då den här dubbelblandningen. Förutom alla obligatoriska Ol’ Blue Eyes-klassiker finns också en del schyssta covers såsom Girl from Ipanema, Yesterday och Mrs Robinson.

Skivan innehåller alltså dock ingen Mistletoe and Holly eller Jingle Bells. Och det är förmodligen lika bra.

Bobbi Humphrey: Blacks and Blues

Bobbi Humphrey är min favoritflöjtist. OK, jag har inte så många flöjtister att välja mellan. Men ändå.

Hon har ingen dålig meritlista: hon har till exempel samarbetat med Lee Morgan och det måste ha varit magiskt att vara med om inspelningen av Stevie Wonders Songs in the Key of Life.

Blacks and Blues från 1976 är hennes största succé. Vissa jazzpurister tycker att skivan inte är något att ha, men om de hade öppnat sina sinnen lite mer hade de märkt vilken bra skiva det här är. Det är en riktigt schysst blandning av jazz, funk, R&B och pop. Sväng, wah-wah-gitarrer, tidstypiska synthar och Bobbis flöjt – gött!

Gotan Project: La Revancha del Tango

Har det här blivit mossigt nu? Hoppas inte det, för jag tycker fortfarande att det är väldigt bra.

Skivan var revolutionerande när den kom för några år sedan, och blev en stor succé hos såväl klubbskocken som redan frälsta tangoentusiaster. Den smälter samman tangon med moderna beats. Det är dock inte så att de bara lade på beats på gammal vanlig tango, utan de har skapat en helhet de där alla ingående delar harmonierar perfekt.

Musiken tar sitt avstamp i den argentinska tangon, och även om jag inte kan något om tango (mer än att det är fascinerande att se på dem som är bra på att dansa, men att det är svårare att göra det själv) förmedlar skivan mycket av både den mysticism och den eldighet som man förknippar med genren.

R.E.M.: Lifes Rich Pageant

Det var ett tag sen R.E.M. var i toppform (precis när jag upptäckte dem typ 1991 var de nog med något undantag redan på väg neråt…). Känns de inte lite trötta nu?

Jämför hur de låter och agerar nu med Lifes Rich Pageant, albumet från 1986 som innehåller socialt medveten uppopad rock med Southerninfluenser.

1986 var de fortfarande ett lite rebelliskt indieband. Albumet innehåller starka låtar såsom I Believe, Cuyahoga och Swan Swan H, och inleds med kraft genom Begin the Begin. Missa inte covern Superman, sjungen av Mike Mills. Ett av de mest otippade essen i R.E.M:s rockärm.

Glöm allt från Out of Time och framåt (förutom Automatic for the People) och ta dig tillbaka till de sex första skivorna istället.

Nine Horses: Snow Borne Sorrow

David Sylvian är tillbaka, nu i konstellationen Nine Horses. För två år sedan gav han ut albumet Blemish som var lite väl knastrigt. Snow Borne Sorrow är lättare; lite pop blandat med mjuka stråkar, elektronika och jazziga stämningar. Men det får inte bli för tillrättalagt: då kliver Burnt Friedman in och attackerar med lite disharmoni i form av electroljud. Ibland får en burkig elgitarr också plats.

Albumet har lite melankoli över sig. Sylvians texter kan vara ganska beska.

På inledningsspåret gästsjunger Stina Nordenstam och det är intressant hur bra deras röster fungerar ihop. Överhuvudtaget är skivan en spännande stil- och klangblandning.

Tosca: Suzuki

Det är inte bara joddel som kommer från Österrike. Tosca (det vill säga Rupert Huber och Richard Dorfmeister) är lite av husgudar. Tyvärr håller de två senaste skivorna inte riktigt lika hög klass som den tidiga utgivningen. Alltså bör man koncentrera sig på fullängdarna Opera, Suzuki och remixskivan Suzuki in Dub.

Suzuki innehåller de dubinspirerade beats med elektronicainslag som har blivit Toscas signum. Fullängdsdebuten Opera var lite mörkare, men du känner igen de hypnotiska rytmerna, de samplade rösterna och coola syntslingorna. Albumet känns lätt och luftigt, men samtidigt med ett driv framåt som gör det perfekt att ha som soundtrack till vilken dag som helst.

Erykah Badu: Baduizm

Lyssnar inte så mycket på nyare soul och R&B. Men så fann jag Erykah Badu. Kanske är det för att hon har kvar en tydlig koppling till äldre soul och jazz som jag tycker om detta så mycket.

Baduizm från 1997 känns inte som en debut. Det är alldeles för moget och färdigt för det. Albumet sålde platina fem gånger, vilket tydligen är den största framgång ett debutalbum av en kvinna någonsin har haft. Det var välförtjänt.

Hon skrev det mesta till skivan själv, och det är med fingertoppskänsla som tung bas och ibland lite hip-hop-aktiga beats är lagda ovanpå de mjuka soulmelodierna. Det här är tillbakalutat, men med attityd.

Bob Marley: Exodus

Bobbans bästa. Och kanske också den bästa reggaeplattan överhuvudtaget.

Han ska tydligen ha försökt ta sitt liv, den gode Bob, innan han spelade in den här skivan i London. Den känns lite lugnare än skivorna före. Man kan inte säga att den är innovativ, men den är fokuserad och sammanhållen till en stark helhet.

Exodus innehåller Jamming, Turn Your Lights Down Low, Waiting in Vain och andra klassiker som alla känns tidlösa.