The Hives: Tussles in Brussels (dvd)

Den här nyutkomna dvd:n är en bekräftelse. På att The Hives är en av de bästa liveakterna. På att man aldrig riktigt vet var man har fagerstasönerna. På att The Hives balanserar på en tunn linje mellan ironi och grym coolhet. Och ror det i land.

Trots att jag har haft ett par rimliga chanser har jag aldrig lyckats se The Hives live. Synd. Tröstar mig med timmen från Bryssel istället. Det funkar.

Dvd:n innehåller också en märklig dokumentär gjord av den fiktive
D W Johnson, diverse tv-framträdanden och ett gäng videos. Köp.

Keith Jarrett: The Köln Concert

En av de verkligt stora jazzklassikerna. Liveinspelningen från Kölns opera 1975 är magisk. Det är bara Jarrett och ett piano (och en stor publik…).

Improvisationerna är oändligt vackra. De känns så självklara, och samtidigt frånkopplade från andra stilar och influenser - de står för sig själva på något märkligt sätt.

Och lyssna på Jarrett själv. Även han verkar vara hänförd.

Beastie Boys: Check Your Head

Old school kombinerat med både det ena och det andra: tydliga kopplingar tillbaka till punken där allting började, funk, rock... Och så vidare. Det är nog blandningen som gör det här till en så bra skiva. Beastie Boys tog upp instrumenten och spelade själva, med stöd från keyboardisten Money Mark.

På skivan hittar du bland annat guldkornen Pass the Mic och So What'cha Want. Och de instrumentala spåren som också ingår på sånglösa The In Sound from Way Out.

Det svänger.

Manu Chao: Clandestino

Det här är inte världsmusik. Visst blandar Manu Chao latin, pop, reggae, arabiskt. Och han sjunger på franska, engelska, spanska och portugisiska. Men allt som inte är västerländsk populärmusik är inte världsmusik.

Musiken präglas av lekfullhet, och den smittar verkligen av sig på humöret. Samtidigt är albumet och Manu Chaos hela uppenbarelse en tydlig markering mot globalisering och orättvisa.

Det är kul och glad musik. Ljudbilden förstärks av low-techljudeffekterna som har blivit hans signum och av samplingarna som låter som de kommer från någon obskyr lokalradiostation.

The Life Aquatic with Steve Zissou (soundtrack)

Efter Rushmore och The Royal Tenenbaums var mina förväntningar skyhöga på Wes Andersons nästa film. Blev lite besviken.

Soundtracket är lysande, dock. Det är en härlig blandning av specialskriven musik av Mark Mothersbaugh, några pärlor av norske kompositören Sven Libaek, lite David Bowie och dessutom Bowie tolkad på portugiska av Seu Jorge. Du hittar bland annat också spår från Iggy & the Stooges och gamla kultbandet Devo (som jag ber att få återkomma till senare).

Albumet håller inte riktigt ihop som en helhet, men det tycker jag man får ha överseende med. Delarna är ju så bra.

Antony & the Johnsons: Antony & the Johnsons

Ja, jag vet att jag hyllade Antony för inte så länge sedan, men med anledning av hans Köpenhamnskonsert imorgon kväll måste jag fortsätta. Sorry.

I Am a Bird Now har fått jättemycket uppmärksamhet och var skivan som gav honom det stora genombrottet. Lyssna på det självbetitlade debutalbumet också. I sina smäktande pianobaserade låtar ger Antony uttryck för en del av sina mörka sidor (till exempel i Hitler in my heart. Misstolka ej!), och ett komplicerat förhållande till kärleken och sin egen identitet. Melodrama på hög nivå!

Biffs basjazzpaket

Fick frågan om var man ska börja om man inte precis har lyssnat så mycket på jazz tidigare. Här följer några tips:

• Kenny Burell: Midnight Blue. Tillbakalutad och cool gitarrjazz med bluesinslag.
• Miles Davis: A Kind of Blue. Ett av de stora referensverken.
• Herbie Hancock: Maiden Voyage. Särskilt de tre lugnare spåren är oslagbara.
• John Coltrane: Giant Steps. Den Störste.
• Count Basie: Atomic Mr Basie. En riktig storbandsklassiker med mycket driv.
• Cannonball Adderley: Something Else. Innehåller bland annat Autumn Leaves.
• Horace Silver: Song for My Father. Gung med en del latinska rytmer.
• Stan Getz & Joao Gilberto: Getz/Gilberto. Jazz och bossanova. En av de mest sönderlyssnade skivorna. Och en av de bästa.

Helst hoppar jag över den tidigare jazzen. I min mening gjordes många av de bästa skivorna under de sista åren på femtiotalet och under sextiotalet. Även om det naturligtvis finns undantag.

Blue Break Beats Volume Four

Apropå att Led Zeppelin blev Polarprisvinnare: kolla in Blue Notes serie Blue Break Beats och speciellt då skiva fyra. Där finns en fantastisk cover på Whole Lotta Love med Ike & Tina Turner.

Syftet med den här serien (köp alla fyra skivorna!) är bland annat att lyfta fram låtar som har samplats av andra artister, till exempel jazztvärflöjtisten Jeremy Steigs Howling for Judy som Beastie Boys samplade till Sure Shot på Ill Communication-plattan.

Ett riktigt schysst samplingsexempel från vol. 4 är Woman of the Ghetto med Marlena Shaw (ja, du kommer väl ihåg Blueboys Remember Me - "Geng-geng-geng-geng..."). Och det var ju inte De La Soul som skrev Three is the Magic Number, utan Bob Dorough.

Nåväl, serien ger i alla fall möjligheter att upptäcka nya guldkorn i soul-/jazz-/funkgenren. Svänger riktigt bra. Och kul är det. Särskilt när man hittar originalen till de där schyssta riffen och samplingarna som man hör i andra låtar.

Boards of Canada: In a Beautiful Place Out in the Country

Ibland blir det för mycket med det elektroniska. Det är inte alltid man klarar blip-blop och halvmekaniska rytmer. När jag är på rätt humör håller Boards of Canadas fullängdare, men ibland vill man bara liksom få känna smaken i munnen.

Då är den här ep:n perfekt. Den innehåller fyra små pärlor med typiskt Boards of Canada-sound. Långsamma beats och mjuka elektroniska melodier, som i all sin beskedlighet ibland gradvis stegrar sig lite lagom. Vemodigt och vackert, men med repor i ytan.

CocoRosie: La Maison de Mon Reve

Så här två dygn innan systrarna Casadys konsert på Vega i Köpenhamn måste jag tipsa om indiefolktronic-duons första och bästa skiva. Inspelad i en lägenhet i Paris utan varmvatten, med stämning från regn och knarrande golv.

Det är skör sång ovanpå en fantasibild av ljud, samplingar, percussion, och enkla men självklara musikslingor. Det är drömskt och fascinerande, gåtfullt och förtrollande, kryddat med bitterljuva texter. Jag ser fram emot söndag.

[Apropå Vega: Kolla in bilderna från den snyggaste konsertlokalen jag vet.]

Ahmad Jamal: The Awakening och Freeflight

Under en period var Miles Davis största inspirationskälla pianisten Ahmad Jamal.

I vissa jazzkretsar anses perioden i slutet av 50-talet vara hans bästa, men jag föredrar åren kring 1970. Då släpptes The Awakening med hans egen trio. Den innehåller fem standards, men framförallt Jamals egna The Awakening och Patterns.

Ett år senare spelades Freeflight in på Montreuxs jazzfestival. Skivan räknas som en av Jamals bästa inspelningar. Här får trion breda ut sig lite mer och Jamal kompletterar pianot med Fender Rhodes, vilket ger en helt annan stämning.

Medmusikerna är de samma på båda skivorna: basisten Jamil Nasser och trummisen Frank Gant. Dessutom finns Herbie Hancocks Dolphin Dance med på båda plattorna. Men det är på Effendi och Manhattan Reflections på Freeflight som Jamal kan sträcka ut ordentligt.