Sonny Rollins: några skivtips

Det var länge sen jag tipsade om jazz (om man inte räknar Flanger), trots att jag ett tag nästan uteslutande lyssnade på jazz. Men det var ju i och för sig ett antal år sen.

Jag kunde så klart inte undgå att se att tenorsaxofonisten Sonny Rollins fick Polarpriset, och det var ju kul för honom. Om du inte är bekant med Rollins och vill utforska hans musik kan jag passa på att ge några rekommendationer från min skivsamling.

Here it goes, kronologiskt.

• Saxophone Colossus från 1956. Räknas allmänt som hans kanske bästa skiva. Och ja, den är väl bra, men min personliga uppfattning är att jazzens storhetstid faktiskt var på sextiotalet.
• Newk’s Time från 1957: Blue Note-inspelning med mycket hard-bop.
• The Bridge från 1962 (äntligen sextiotal!). En bra och lättsmält skiva som spelades in efter ett treårigt (tror jag att det var) uppehåll.
• East Broadway Run Down från 1966: tre lite ruffa spår på 20, 12 och 6 minuter som är riktigt bra.
• Next Album från 1972: ännu ett comeback-album, nu efter ett sex år långt uppehåll. Svänger skönt.
• Dessutom säger tydligen jazzkännarna att Way Out West är obligatoriskt, men den skivan har jag inte.

Så där ja, det kändes skönt.

Lou Reed: The Blue Mask

Jaha, här sitter man som man gjorde pre-millenium, det vill säga med uppringd modemuppkoppling istället för bredband. Detta på grund av att Tele2 inte klarar av att göra en uppgradering av bredbandet med mindre än en veckas (and counting) uppehåll. Och eftersom detta känns som stenåldern kan jag ju passa på att skriva om en gammal skiva. (OK, den övergången var inte mitt i prick. Men skivan är det.)

Transformer bör vara ett obligatorium i alla skivsamlingar, men Lou Reed är så mycket mer än just den skivan och Velvet Underground. Kolla till exempel in The Blue Mask.

På skivan från 1982 kom Reed tillbaka på allvar efter ett antal år på dekis (såväl musik- som missbruksmässigt), och här visar han upp en mycket fokuserad sida av sig själv med klassisk gitarr/gitarr/bas/trummor-sättning där han själv plockade upp elgitarren igen.

Albumet visar på stor känslighet, både vad gäller själva musiken och texterna. Det är självutlämnande och Lou Reeds släpiga röst låter skönt dekadent. Låtarna rymmer såväl ilska som ren kärlekspoesi.

Bästa låten? Svårt att säga, men om jag bara får välja en är det förmodligen The Day John Kennedy Died.

Merz: Merz

Conrad Lamberts hyllade debutplatta från 1999 har nu getts ut av Grönland igen. Med följer också en extra skiva med tidigare osläppt material från inspelningen och en del remixar.

Jag måste säga att jag gillar Loveheart från 2006 bättre, men allt som man kan komma över från Merz måste slukas (en ny skiva är på gång, förresten!). Här förlitade Lambert sig mer på drum'n'bass-beats och en högre grad av elektroniska inslag istället för sin egen förmåga att skapa stämningar och rytmer på det självklara och avskalade sätt som han sedan gjorde på Loveheart.

Skivan håller fortfarande hög klass, och man förstår verkligen varför det blev en sådan hajp kring Merz (en hajp som för övrigt fick honom att bokstavligen talat gömma sig). Den spretar lite mer än Loveheart, men den är ändå väldigt bra. Dessutom har det ju faktiskt gått en del år sedan 1999, och skivan fungerar som ett ypperligt tidsdokument.

Så: uppdatera din katalog med hans debutskiva, det är både du och Merz värda.

Merz på MySpace

Colleen: The Golden Morning Breaks

I väntan på Colleens nya album som kommer nu i maj är det värt att tipsa om hennes förra som med rätta blev såväl omskrivet som uppskattat.

Debuten Everyone Alive Wants Answers från 2003 innehöll en förunderlig mix av samplingar och egenskapade ljud. På uppföljaren utelämnade Cécile Schott samplingarna helt för att i stället sätta ihop ett magiskt pussel av ljud från bland annat celloplock och speldosor som hon själv spelade in. Hon gick helt enkelt från syntetiskt till organiskt.

Resultatet är enastående vackert. Det tar lyssnaren någon helt annanstans, till en drömsk, mjuk, skön och varm plats. Ibland väntar man på att Bambi ska titta fram, men som tur är blir musiken aldrig riktigt så vän.

Colleen på MySpace

Panda Bear: Person Pitch

Ja, den är bra. Mycket bra till och med. Och eftersom jag är långt från först att recensera den här skivan så känns det ju onödigt att lägga tid på att skriva ännu fler kreativa saker om den. Allt är förmodligen redan sagt, till exempel här, här och här.

Här står också lite om skivan, likaså här. Här kan du läsa lite mer, och här och här och här och här. Och här.

Om du är sugen på mer läsning kan du klicka här eller här. Och någon blir arg om du inte läser här. Här är en annan text, och den är inte den samma som här. Och om du tyckte att den texten var intressant kan du ju läsa här och här och här också.

Om du har glömt vilken skiva det handlar om kan du kolla här. Det är samma som det skrivs om här och här och här. Eller så kan du kolla in killens MySpace här.

Såja, gå nu och köp.

Windmill: Puddle City Racing Lights

Titta hit, ännu ett fynd som borde platsa på 2007 års lista över bästa skivor.

Matthew Thomas Dillons falsettröst skär genom märg och ben, och ackompanjeras av ömtålig musik som verkligen når fram. Det är en ambitiös skiva som räcker hela vägen, med storslagna stråkbestrukna arrangemang uppblandade med tillbakadragna pianoslingor.

Ibland låter det lite The Flaming Lips, ibland Arcade Fire. Men mest av allt låter det mycket bra. Det är oupphörligen fängslande musik.

Windmill på MySpace