Sonny Rollins: några skivtips

Det var länge sen jag tipsade om jazz (om man inte räknar Flanger), trots att jag ett tag nästan uteslutande lyssnade på jazz. Men det var ju i och för sig ett antal år sen.

Jag kunde så klart inte undgå att se att tenorsaxofonisten Sonny Rollins fick Polarpriset, och det var ju kul för honom. Om du inte är bekant med Rollins och vill utforska hans musik kan jag passa på att ge några rekommendationer från min skivsamling.

Here it goes, kronologiskt.

• Saxophone Colossus från 1956. Räknas allmänt som hans kanske bästa skiva. Och ja, den är väl bra, men min personliga uppfattning är att jazzens storhetstid faktiskt var på sextiotalet.
• Newk’s Time från 1957: Blue Note-inspelning med mycket hard-bop.
• The Bridge från 1962 (äntligen sextiotal!). En bra och lättsmält skiva som spelades in efter ett treårigt (tror jag att det var) uppehåll.
• East Broadway Run Down från 1966: tre lite ruffa spår på 20, 12 och 6 minuter som är riktigt bra.
• Next Album från 1972: ännu ett comeback-album, nu efter ett sex år långt uppehåll. Svänger skönt.
• Dessutom säger tydligen jazzkännarna att Way Out West är obligatoriskt, men den skivan har jag inte.

Så där ja, det kändes skönt.