27 januari, 2007

Helios: Eingya

Det här är musik i filmiskt och episkt format. Med stora men lugna gester och breda penseldrag målar Keith Kenniff upp vackra ljudlandskap med piano, gitarr, trummor och elektronikaelement. Det är ett mästerverk i ambient-elektronikagenren.

Det är svårt att beskriva musiken, men den är hypnotisk, mjuk, sparsmakad, skir och ordlös. Ibland är den på gränsen att kvala in som hissmusik, men på något magiskt sätt lyckas Helios hela tiden hålla balansen och bara låta musiken vara vacker och fängslande.

Helios MySpace

20 januari, 2007

Karen Dalton: In My Own Time

De säger att hon lät som Billie Holiday, och jag är benägen att hålla med. Gitarren hanterade hon som en mästare, och för Bob Dylan var hon tydligen en förebild, i alla fall enligt hans memoarer. Hon gjorde bara två album, och på In My Own Time från 1970 låter hennes röst verkligen magiskt.

Det är folk, singer/songwriter och blues på hög nivå som hon presterar på skivan. Arrangemangen är enkla och jordnära – no fuss. Och just enkelheten i låtarna gör verkligen att hennes gitarrspel och röst kommer till sin rätt. Lyssna särskilt på Dino Valentis ballad Something On Your Mind – den får ditt hjärta att smälta.

Hennes debut It's So Hard to Tell Who's Going to Love You the Best finns även den återutgiven, så den bör man också ta sig tid till att lyssna på.

Dotshop finns ett par spår att provlyssna.

18 januari, 2007

Grizzly Bear: Yellow House

Det är inte alla som kan blanda americana, stämsång, lo-fi, bombastiska ljudmattor, folkmusik, banjo (jepp!), vals, symfoniska stråkar och mycket mer, och så fullständigt komma undan med det, och dessutom få det att låta som det naturligaste i världen. Ed Drostés & Co gör det, med sin musik vars karaktär någon har beskrivit som Freaky folk och psycho-folk.

Kollektivet bakom Grizzly Bear blandar intensitet med lågmäldhet på ett mästerligt sätt. Det är ambitiösa bitar som de levererar, och musiken känns ärlig och skön. Trots komplexiteten i arrangemangen och blandningen av stilar känns det aldrig pretentiöst.

Ed Drostés röst som ömsom viskar, ömsom vrålar i ditt öra svävar över allt annat i den bäst producerade gör-det-själv-musiken du har hört.

http://www.myspace.com/grizzlybear

11 januari, 2007

A Hawk and a Hacksaw: The Way the Wind Blows

Tyckte du inte om Beiruts balkanindie tycker du förmodligen inte om den här skivan. Men om du å andra sidan tyckte om Beiruts Gulag Orkestar… Ja, du fattar.

Hjärnan bakom A Hawk and a Hacksaw är Jeremy Barnes, och han har spelat tillsammans med musiker från många länder. Nu har han äntligen på allvar landat i det som slarvigt brukar benämnas Balkanmusik, som i det här fallet är sprungen från Rumänien.

Den här skivan är nämligen inspelad tillsammans med ett av de mest aktade världsmusikbanden (se där, ännu ett riktigt farligt begrepp som jag egentligen inte borde sätta i skrift), nämligen romskrumänska Fanfare Ciocarlia. Barnes åkte till Fanfare Ciocarlias hemby tillsammans med violinisten Heather Trost, och tillsammans spelade det nysammansatta kollektivet in grunden till den här skivan. Zach Condon från Beirut är också med på ett hörn.

Precis som det ska vara är detta musik med stora, yviga gester och mycket känslor. Och det svänger hårt. Det är inte alls lika mycket pop som Beirut, men på något sätt blir det ändå både rockigt och punkigt.

Ett par spår innehåller sång på engelska, men annars är det instrumentalt, med dragspel, fiol, blås och slagverk. Istället för att ha ambitionen att smälta ihop olika kulturers musik verkar det som Jeremy Barnes försöker närma sig den östeuropeiska musiken på ett öppet och lyhört sätt.

A Hawk and a Hacksaw på MySpace

07 januari, 2007

Maps: Start Something

Det här kommer att bli stort! Debut-ep:n från James Chapman lovar mycket gott.

Redan nu görs jämförelser med underbarnet Khonnor, bland annat beroende på att Start Something i likhet med Handwriting är inspelad i hemmet. Det finns andra likheter – skivan låter då och då lite khonnorsk, men med några stänk Sigur Ros och lite annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Spiritualized säger vissa, men jag vet inte.

Musiken är i alla fall smäktande och skön; bra pop som är såväl akustisk som elektronisk på samma gång, i all sin anspråkslöshet.

Fullängdare kommer i år, typ i maj! Då förväntar vi oss underverk.

Maps MySpace

[Edit: rättat stavfel...]

03 januari, 2007

Yo La Tengo - I'm Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass

Nä, skivan är inte så aggressiv som titeln kan få en att tro. Ira Kaplan och Georgia Hubley måste räknas till den amerikanska indiens verkliga veteraner. Och så här, lite på ålderns höst, sätter de en riktig stänkare rakt upp i krysset. Skivan med det långa namnet måste vara en av 2006 års bästa skivor (nej, jag tänker inte göra någon lista).

Skivan inleds och avslutas med två riktiga långkörare, den första med brötiga gitarr- och basgångar och rundgångsbröl. Däremellan underhåller de med en lång rad genuint bra popdängor som nästan genomgående känns helt tidlösa. Det känns som de lattjar med popmusikens alla attribut, dekonstruerar dem och sätter ihop dem igen till totalt jävla självklar musik.