Trentemøller: The Last Resort

Producenten Trentemøller är mest känd för sina ommixningar av andras material i en minimalistisk om än svängig technostil. Medan hans remixar av artister som Röyksopp, The Knife och Pet Shop Boys ofta är tunga bitar som kämpar mot explosiva klimax så har Trentemøllers eget debut The Last Resort en mer lugn och drömsk karaktär. Det är visserligen tunga dansbeats och crescendon i miniformat som återkommer, men ovanpå dessa berättar dansken sina intressanta och mystiska historier i lugn takt.

På ytan känns det i början rörigt, men efterhand upptäcker man de återkommande mönsterna och den hypnotiska värld som han målar upp. Det är mörker- och vinterstämning över den helt instrumentala skivan, samtidigt som den har en varm och organisk känsla. Visst är det ett elektroniskt album men han får in en extra dimension genom att använda sig av trummor, gitarr och andra akustiska instrument. The Last Resort är ett tacksamt steg från dansgolvet till soffan.

Hey Willpower: P.D.A.

Will Schwartz med sällskap kombinerar r&b-estestiken med rejäla doser indie- och electrokänsla. He's bringing sexy back, på riktigt.

Musiken känns gränsöverskridande, men tyvärr verkar det mest vara poppubliken som har tagit Hey Willpower till sitt hjärta. R&b-skaran verkar vara mer svårflörtad.

Hey Willpower är befriande fritt många av de element som ofta gör mainstream-r&b:n till en svulstig plåga. Hey Willpower-projektet är på allra största allvar men det är med glimten i ögat. Fast utan ironi.

Blandningen av soul, pop och r&b med riktigt schyssta syntetiska beats kommer förhoppningsvis få riktigt många att skaka rumpan på dansgolven. Och inte bara popsnörena.

Hot Chip: The Warning

Den dansanta, poppiga electronica som londonkvintetten Hot Chip har skapat placerar dem på mångas årsbästalistor så här i närheten av nyår. Man får lite vibbar från Devo (arty så det förslog på sin tid) i sjuttiotalstappning. Lite Kraftwerkreferenser kan man också ana och även lite nittiotals-Princefunk, ihopsmält med dansrytmer från 00-talet. Kryddat med lustiga små ljudeffekter.

Musiken är befriande snäll och mjuk. Lysande indiediscopop; lätt och luftig, färgglad och, verkar det som, älskad av alla. Häng på du med, vetja. Det är 6 plus ute, och det regnar. Och The Warning ett utmärkt lyckopiller.

e.s.t.: Tuesday Wonderland

Esbjörn Svensson Trio är kanske Sveriges bästa och pålitligaste band alla kategorier. Det är nog ingen som slår dem live i alla fall. Jag har sett dem tre gånger och upplevelsen har varit total varje gång. Och det som är fascinerande är att de lockar en helt ny mix av publik än vad andra jazzartister gör – det är inte bara jazznördarna som kommer på konserterna utan också popsnörena, punkarna och syntarna.

Nu är de tillbaka med en ny fullängdare; jag har tappat räkningen på vilken i ordningen det är (nr 10, kanske), och den kan inte göra någon besviken.

e.s.t. har lyckats att skapa sitt helt egna sound som genomsyrar alla skivor (tydligast har det blivit efter skivan med Monk-tolkningar), och som de hela tiden utvecklar och förfinar. Det är klanger som inte går att beskriva och ljudlandskap som är såväl drömmande som hypnotiska. Trion är läskigt samspelta.

Jag vet inte när de är bäst: när de spelar repetitiva, smäktande ballader eller när de kraftsamlar och är riktigt stökigt bråkiga - då Dan Berglunds bas är distad och de nästan skapar en helt ny genre som man enklast kan beskriva som jazzhårdrock, the e.s.t. way. Jag antar att dynamiken ligger i omväxlingen.

Du hittar smakprov på http://www.est-music.com/