Jag är ingen hip-hopkännare, men jag vet vad jag tycker om. Och jag tycker om Platinum Pied Pipers.
Waajeed och Saadiq är tydligt präglade av staden de kommer ifrån, Detroit. Deras hip-hop är kraftigt influerad av soul och till viss del även mer jazziga tongångar, allting kryddat med funkinslag.
Plattan präglas av ett kraftigt gung och den stora massan av i många fall oetablerade gästartister som var och en sätter sin personliga touch på slutresultatet.
Så har då Soul Jazz Records släppt ännu en samling som går i baktakt, och det är alltid trevligt. I det här fallet handlar det om lättillgänglig reggae som har gift sig med soul. Det handlar till stor del om covers på soullåtar, framförda av reggaeartister.
Framförallt är det spår från senare delen av sextiotalet som är med på skivan. Man får vibbar från Al Green, och Curtis Mayfield tolkas kanske mest av alla. Horace Andys mjuka tenorstämma gör Ain’t No Sunshine till en riktig pärla. Skivan innehåller också en del instrumentala spår, bland annat från den alltid i de här sammanhangen närvarande Jackie Mittoo.
Reggaen tillför soullåtarna en extra dimension. Gunget och de aviga rytmerna bidrar till att skapa något alldeles speciellt.
Jaha, vad ska man kalla det här då? De flesta skulle väl stoppa in Merz i folktronicafacket, men samtidigt så drar han åt singer/songerwriter-hållet också, och det är även mer än så. Harmoni.
Sex år efter debuten, halvt bortglömd, kommer Conrad Lambert tillbaka med uppföljaren. Den är mer avskalad och akustisk, lätt och luftig men inte enkel. Skivan ger ändå ett anspråkslöst intryck – den är ganska tillbakadragen och lågmäld – men engagemanget är innerligt och musiken stor.
De elektroniska inslagen blir aldrig ett självändamål, utan fyller sin funktion utan att ta för mycket plats.
Mer pop.
Musikerkollektivet Architecture in Helsinki är åtta personer och det är befriande att det också låter att de är så många. Galenskapen spelar en viktig roll i AiH:s musik, och från studion Super Melody World strömmar glädje och värme.
Musiken är lekfull och ger ett lite naivt intryck. Det är bra. Allt för polerade ytor blir tråkiga i längden.
AiH har många leksaker med sig på sitt musikäventyr. Massa olika blåsinstrument, percussion, dragspel, stråkar… Blandningen av alla röster och instrument gör slutresultatet riktigt skönt.
Efter förra årets Kanada-hajp var det många som pratade om att det nu var Australiens tur, och då med bland andra Architecture in Helsinki i spetsen. Det har inte riktigt hänt än, men vi får väl se.
För många är den här skivan en milstolpe i electronicagenren, och en skiva som förmodligen både har betytt och kommer att betyda mer än vad många förstår. Kieran Hebdens fragmenterade electronica verkade en gång för alla få musikstilen riktigt accepterad.
Habden är en trollkarl som slänger ner allehanda ljud och samplingar i sin laptop, viftar med sitt trollspö (och effektboxen…) och fram ur hatten kommer magisk musik som inte följer några som helst regler.
Det är kollage av oväntade ljud, sammanfogade fast de aldrig var tänkta att bli det. Han skapar helt egna instrument av ljud som man aldrig hade kunnat förstå att de kunde bli vackra.
Musiken präglas av en säregen sprödhet trots att den är skapad i datorn. Det handlar om värme, inte om kallt blipp-bloppande. Lyssna.
Clap Your Hands Say Yeah-hajpen fortsätter. Den startade innan debutfullängdaren fanns tillgänglig och verkar bara växa sig starkare. (Jag var säkert väldigt sent på det.)
Alec Ounsworth ibland frustrerade röst sluddrar, mumlar och gapar fram texterna, och ofta hör man inte vad han sjunger. Det låter inte vackert, men vilken känsla.
Bra pop är det – medryckande och glad, helt hämningslös. Och ja, man vill klappa händerna och släppa sig loss när man lyssnar på den här indiemagin. Det är mycket bra melodier, rakt upp och ner, utan krusiduller.
Det är stora gester som gäller för numera ensamme Anthony Gonzalez. Han levererar anspråksfull mastodontmusik med massiva musikväggar. Det är lite sådär lagom arty.
Skivan präglas av bombastiska arrangemang med mycket trummor, körer och sång. Dramatiskt, dystert och hoppingivande.
Det känns mastigt, men M83 kommer undan med ljudmattorna och den höga intensiteten där syntharna på ett effektivt bildar fond till de andra instrumenten och återkommande gitarrmangel. Då och då får man också lite lugn och ro.
Det är säkert väldigt pretto att tycka om den här skivan. Så lycka till.
Utforskandet av rytmer är centralt på ”Secret Rhythms 2” (ja, det finns en etta också). Friedman och Liebezeit väver en komplicerad väv, men när de kommer ut på andra sidan så är slutresultatet om inte enkelt så i alla fall självklart på något sätt. Det är inte bara trummor och slagverk som skapar rytmerna utan alla instrument tillsammans. Och kontinuerligt förändras och utvecklas rytmerna, som i ett kalejdoskop.
Om du tycker om Nine Horses (David Sylvian är med och sjunger på ett hörn på Secret Rhythms 2) kommer du gilla det här. Särskilt när Hayden Chisholms klarinett och melodika får utrymme får jag också en Pooka-deja vu.
Det låter ambient och elektroniskt, men är på något sätt ändå inte riktigt det – skivan är organisk och levande. Det finns i alla fall mycket att upptäcka på skivan; den meditativa känslan och komplexiteten i arrangemangen gör att små nya universum skapas för varje låt.
Apropå soulgubbar (se Isaac Hayes) så måste jag ju så klart nämna Superfly: kanske det bästa soundtracket av alla. Funkig blaxploitationsoul som andra har försökt efterlikna, men ändå inte kommit i närheten av.
Curtis mjuka röst och socialt medvetna texter tillsammans med sparsmakade stråkar, tillbakalutat blås, wah-wah-gitarrer och flöjtaccenter gör soundtracket mjukt och tufft samtidigt. Och varmt och äkta.
Så äkta att till och med jag, en 31-årig medelklasskille som i och för sig har varit i New York men aldrig i Harlem, får en känsla av hur det är att cruisa längs stadsdelens gator i början av sjuttiotalet i en fet Cadillac.
