Blandade artister: Exit Music - Songs with Radio Heads

- Ånej, inte en coverskiva, Biff!
- Jojomensan! Men detta handlar inte om Proud Mary och Living Next Door to Alice på en trött after ski.

Radioheads material går uppenbarligen att lyfta ytterligare en nivå. Det här albumet handlar som du förstår inte om bleka covers av några medelmåttiga Radiohead-wannabes. Det är ett album fullsmockat med kärlek till förebilderna, men också med de olika artisternas egen identitet. Det handlar om vidareutveckling av ett fantastiskt grundmaterial.

På skivan samsas artister med vitt skilda bakgrunder och musikstilar. Shawn Lee inleder med en mastig No Surprises, Mark Ronson gör en funkig Just, medan Sia (återfinns bland annat på Zero 7:s skivor) gör en smäktande Paranoid Android med endast stråkar, piano och kör som stöd (gåshudsvarning!). Och så Osunlade:s version av Everything In Its Right Place, som med sina tunga beats river tag riktigt ordentligt. Med mera!

Det är en salig och spretig blandning som på något sätt ändå hålls ihop och funkar utmärkt.

Så om du tycker att dina Radiohead-plattor känns sönderlyssnade ska du ge den här skivan en chans. Den är bitvis briljant.

Morrissey: Vauxhall and I

I dessa intensiva Moz-tider är det på sin plats att skriva en snutt om hans bästa soloplatta. Som så många andra föredrar jag honom tillsammans med Johnny Marr och de andra i The Smiths, men det går inte att komma undan att han är stor (och då talar jag inte om hans ökade midjemått efter att ha flyttat till Rom).

Såg honom live för första gången härförleden. Så bra, fastän kompbandet inte bidrog med så mycket. De var helt enkelt för städade och för tajta. Morrissey gjorde hela skillnaden själv.

Många The Smiths-fans hade nästan förlorat hoppet om att få uppleva ännu en Morrissey-relaterad storhetstid när Vauxhall and I kom 1994. Och äntligen föll bitarna på plats. Med lika delar bra och självklar musik, melankoli och kvicka texter var Morrissey tillbaka igen.

Istället för att vara upprörd och ta striden känns han mer som en halvbitter betraktare, och uppgivenheten klär honom. Skivan präglas av ett balanserat lugn, kryddat med Morrisseys beska ord.

Många av hans soloalbum innehåller bara enstaka guldkorn, men här radar han upp dem.

Tosca: Suzuki in Dub

Toscas bästa album Suzuki finns också i en remixversion, och den går verkligen inte av för hackor den heller. Dub tycker jag väl är att ta i, men baktakten och tunggunget finns där. Mixarna står bland andra Burnt Friedman, Walkner Moestl, Uko och dZihan & Kamien för.

Skivan är mer nedtempo än upptempo, och ibland rör den sig mer åt latin- och det mjukare technohållet än vad Tosca normalt själva gör (men låt inte det avskräcka dig).

Det är svänget och rytmerna som står i centrum. Albumet känns lite som en kaxig tonåring och är tajt sammansatt. Det rör sig målmedvetet framåt utan att väja för något.

The Knife: Silent Shout

Ja, den är faktiskt så bra som alla säger, och jag tycker inte att den är så mörk som vissa påstår. Visst är Silent Shout inte lika glättig som Deep Cuts; den är tajtare och bättre ihophållen, helt enkelt mer konsekvent. Technoinslagen får en tydligare roll. The Knife har gått vidare.

Kvar finns glimten i ögat, trixandet med olika personas och roller. Karin Dreijers olika pitchade röster blandas med den förtrollande musiken. Det sköna varieras med dissonans. De dova tonerna studsar runt och man hamnar i en helt ny värld. Trots att musiken bitvis är steril känns den också mycket varm.

The Knife är inte rädda för att inte vara insmickrande, utan kan kosta på sig att utmana lyssnaren. De vågar vara egna och kör sin linje fullt ut. Precis som Deep Cuts är det här ett mästerverk, men på ett helt eget sätt.

Handsomeboy Technique: Adelie Land

Det var ju värst vad det var svårt att få tag på den här genomhajpade skivan. Det var tur att den lille japanen kom till KB i Malmö så att jag kunde köpa en skiva direkt ur hans hand (det var tydligen en stor händelse eftersom hans sidekick filmade hela köpet…).

Hans dj-set på KB var för övrigt något av det värsta jag har varit med om, så grattis ni få som var där.

Yoshitaka Morino har jämförts med Avalanches. Han snor som en korp, klipper och klistrar, samplar och pusslar ihop. Slutresultatet är optimistiskt, smakfullt, glatt och tajt. Han blandar gladpopslingor med hip-hopbeats, soulgrooves med knaster och plötsligt är allting bara bra. Och trycket på dansgolvet stort.

Kenny Garrett: Pursuance - the Music of John Coltrane

För mig är nog Coltrane den störste jazzartisten alla kategorier. Varför försöker man sig då på att tolka honom? För att man kan. Om man heter Kenny Garrett.

John Coltrane spelade oftast tenorsax, och även ibland sopransax. Garretts instrument är altsaxen. Detta ger skivan en spännande karaktär, och en anledning till att skivan är så bra är att det är en respektfull och värdig hyllning där Garrett tolkar Coltranes verk och inte efterapar hur han spelade.

Skivans höjdpunkter är Equinox och Lonnies Lament, båda två riktiga Coltrane-klassiker som Garrett verkligen ror i land; särskilt med hjälp av Pat Metheny vars gitarrspel är såväl kristallklart som magiskt. På Pursuance tar han över pianisten McCoy Tyners roll som ackompanjatör och bollplank. Och det är väl nästan som att svära i kyrkan att tycka att Garretts version av Lonnies Lament är bättre än Coltranes.

PS Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se DS

Konono No.1: Congotronics

Afropunk.

Vid en första lyssning låter Konono No.1:s Congotronics skogstokigt. Detta är kongolesisk musik utan hämningar, med fantastiska rytmer och ljud som man inte har hört förut.

Det är storstadsoväsen framförd på tre elförstärkta tumpianon (bas, mellanregister, diskant...!), slagverk som från början inte var tänkta som instrument och annat som jag inte vet vad det är. Allt tillsammans med sång och mastiga körer genom hemmagjorda mikrofoner. Den hemmabyggda elektroniken ger ett härligt distat sound.

Trance dance. Bullrigt och härligt.