Final Fantasy: He Poos Clouds

Kammarmusik på popmanér. Very nice, indeed!

Efter att ha jobbat bland annat med Hidden Cameras och Arcade Fire skapade Owen Pallett sin egen musik. Hans första skiva bestod i princip av sång, fiol och loopar, medan He Poos Clouds innehåller mer grandios musik med större och mer genomarbetade arrangemang med stråkar och sång (med mera!).

Till den senaste skivan ska han tydligen ha arbetat efter följande paroller:

1. A set of songs that attempt to modernize each of the eight D&D schools of magic
2. Every song will be written for string quartet and voice
3. Nobody who listens to it will ever again entertain thoughts of suicide.

Charmigt, inte sant? Och just charmigheten är något som präglar hans egensinniga värld av spännande och oförutsägbar musik. Raka, rättframma stråkar gifta med Owens uttrycksfulla röst. Det här är stort och mycket talangfullt.

The Velvet Underground: The Velvet Underground

På The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje album hade John Cale ersatts av Doug Yule på bas, och bandet blev allt mer ett kompband till Lou Reed när han tog mer och mer plats i rampljuset. Samtidigt levererade VU en rakare och mer eftertänksam musik än på The Velvet Underground & Nico och White Light/White Heat, och utan hitambitionerna som följde på Loaded.

Istället för rå och kantig avantgarderock presterar Reed & Co en mjukare och varmare musik som känns mer tidlös än deras övriga produktion. Behovet av att chocka var i princip borta, viljan att tillfredsställa större.

Loney, Dear: Sologne

Sveriges bästa pop görs av Emil Svanängen, a.k.a. Loney, Dear. Hans hemsnickrade, känsliga pop är full av lekfullhet, allvar, blygsamhet och kaxighet.

Detta är musik som känns äkta. Den framkallar lyckokänslor och i takt med att melodierna växer fram blir fånleendet i mitt ansikte bara bredare. Emils falsettsång är vacker och självutlämnande, låtarna mjuka och sköra.

Köp vilken av hans skivor som helst, alla är bra. Hans cd-r-skivor får du snabbt och behändigt hemskickade av Emil själv i hemmapulade fodral, via hemsidan. Eller så kan du ju köpa Sologne ”på riktigt”, till exempel på Dotshop.

Loney, Dear har presterat de mest självklara, vackra och jublande bra popmelodierna de senaste åren. Basta.

Jackie Mittoo: The Keyboard King at Studio One

Jackie Mittoo var en av hörnstenarna i Studio One-bygget på Jamaica och en riktig reggaelegend. Under flera år var han med på i princip alla skivor som spelades in på bolaget.

Den här samlingen är mestadels från hans glansperiod på slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Hans lite melankoliska orgelspel är speciellt och väldigt tillbakalutat.

Den här helt instrumentala samlingen med dubfärger är ibland lågmäld och sakta gungande. Ibland stänker han till med skatakter och även en del funk. Utan stora gester visade Jackie Mittoo att han var en sann reggaemästare.

Om du vill ha en samling med Mittoo som sträcker sig över en kortare tidsperiod (och lite senare) kan du testa Champion in the Arena. Materialet till den skivan kommer från samarbetet med producenten Bunny Lee på tre album (The Keyboard King (1976), Hot Blood (1977), In Cold Blood (1977)), som kom till efter en åtta år lång muzak-sejour i Kanada.

Tur att han kom hem.

Khonnor: Handwriting

Det har väl egentligen skrivits tillräckligt om Underbarnet. Men nu har det gått ett tag så jag gör det ändå.

Connor Kirby Long var bara 15 när han släppte sin första ep, och 17 när fullängsdebuten Handwriting kom 2004. Detta är något annat än den övriga knaster/electronica/laptop-vågen som har översvämmat oss.

Till lapptäcket av ljud sjunger, viskar och talar han. Det är hjärtskärande vackert när han kombinerar brustna toner och spruckna harmonier. Det brusar och sprakar, och dissonansen är påtaglig och i princip ständigt närvarande. Men när de olika beståndsdelarna av ljud och oljud förenas skapas något alldeles speciellt. Spetsigt och trubbigt, men också väldigt mjukt. Detta är musik som du inte har råd att vara utan.

[Edit: Oj, vilket floskligt inlägg det blev. Sorry. Men det stämmer faktiskt, tycker Biff.]

Casiotone for the Painfully Alone: Etiquette

Casiotone for the Painfully Alone är 28-årige Owen Ashworths enmansband. Han använder sig inte längre bara av sina Casio-keyboards och deras autokomp. De står fortfarande i centrum, men nu har han kompletterat med steel guitar, piano, flöjt och lite annat på valda ställen.

Kvar finns känslan av naivitet, banalitet och ljudet från något som låter som en My First Sony-trummaskin, om någon sådan nu hade existerat.

Tillsammans med Casio-keyboarden pratsjunger Ashcroft sina texter. Han behandlar vardagsnära ämnen på ett lite gulligt sätt. Bäst på skivan är countrysmakande Nashville Parthenon. Kul elektronisk lo-fi.

Four Tet: Pause

Äsch också. Det har inte ens gått en månad sedan jag skrev om Rounds, och vanligtvis försöker jag att sprida gracerna lite när det gäller vilka skivor jag väljer att skriva om. Men nu är jag tillbaka på Four Tet-rutan igen, med Pause. Musiken är oemotståndlig, killen ett geni.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om Kieran Hebden den här gången, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Pause. Jag vill ju inte haka upp mig i pratet om rasslande slagverk, skrivmaskinsknatter och ljudet av porlande vatten. Jag vill egentligen bara säga lyssna, lyssna, lyssna på den här levande electronican som innehåller så mycket själ.