29 december, 2005

Fanfare Ciocarlia: Iag Bari

Ja tjena vad det kan gå undan när herrarna i det här rumänska brassbandet spelar. Fanfare Ciocarlia är ett av de bästa banden i den här genren, vad man nu ska kalla den… Vissa säger balkanmusik (Rumänien. Balkan…?), men låt oss helt enkelt beskriva det som ösig blåsmusik med zigenska rötter.

Det här är bästa sortens festmusik: bröligt, tajt, snabbt och svängigt. Man blir lycklig av den. Jag är ingen stor dansare, men det spritter även i mina ben när jag hör den här musiken.

Om du tycker om den här musiken kan du också kolla in Boban Markovic och hans orkester. Lika ösigt som FC och från, just det, Balkan.

27 december, 2005

Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-la-la Band: Horses in the Sky

Ständigt dessa kanadensare. Var får de allt ifrån?

Ge den här skivan en chans. Först kanske man reagerar på Godspeed You! Black Emperor-Efrims brölande röst, och man vet inte riktigt var man har hamnat genremässigt.

Men orkesterns utdragna postrocklåtar som inte känns lika långa som de är, med folkmusikklanger, körer och stråkar, marscherar på allt mer intensivt och dramatiken blir bara större och till slut kan man inte annat än kapitulera för kraften i den här protestmusiken och man tänker att man kanske skulle bli hippie ändå och bosätta sig i ett kollektiv i Kanada.

23 december, 2005

Frank Sinatra: My Way - The Best of Frank Sinatra

Jag tänkte tipsa om en julskiva. Gick bet. Men Frank Sinatra är inte så dum att lyssna på i juletid.

Man kan få för mycket av Frankie Boy, så det är smart att plocka russinen ur kakan. Testa då den här dubbelblandningen. Förutom alla obligatoriska Ol’ Blue Eyes-klassiker finns också en del schyssta covers såsom Girl from Ipanema, Yesterday och Mrs Robinson.

Skivan innehåller alltså dock ingen Mistletoe and Holly eller Jingle Bells. Och det är förmodligen lika bra.

21 december, 2005

Bobbi Humphrey: Blacks and Blues

Bobbi Humphrey är min favoritflöjtist. OK, jag har inte så många flöjtister att välja mellan. Men ändå.

Hon har ingen dålig meritlista: hon har till exempel samarbetat med Lee Morgan och det måste ha varit magiskt att vara med om inspelningen av Stevie Wonders Songs in the Key of Life.

Blacks and Blues från 1976 är hennes största succé. Vissa jazzpurister tycker att skivan inte är något att ha, men om de hade öppnat sina sinnen lite mer hade de märkt vilken bra skiva det här är. Det är en riktigt schysst blandning av jazz, funk, R&B och pop. Sväng, wah-wah-gitarrer, tidstypiska synthar och Bobbis flöjt – gött!

18 december, 2005

Gotan Project: La Revancha del Tango

Har det här blivit mossigt nu? Hoppas inte det, för jag tycker fortfarande att det är väldigt bra.

Skivan var revolutionerande när den kom för några år sedan, och blev en stor succé hos såväl klubbskocken som redan frälsta tangoentusiaster. Den smälter samman tangon med moderna beats. Det är dock inte så att de bara lade på beats på gammal vanlig tango, utan de har skapat en helhet de där alla ingående delar harmonierar perfekt.

Musiken tar sitt avstamp i den argentinska tangon, och även om jag inte kan något om tango (mer än att det är fascinerande att se på dem som är bra på att dansa, men att det är svårare att göra det själv) förmedlar skivan mycket av både den mysticism och den eldighet som man förknippar med genren.

14 december, 2005

R.E.M.: Lifes Rich Pageant

Det var ett tag sen R.E.M. var i toppform (precis när jag upptäckte dem typ 1991 var de nog med något undantag redan på väg neråt…). Känns de inte lite trötta nu?

Jämför hur de låter och agerar nu med Lifes Rich Pageant, albumet från 1986 som innehåller socialt medveten uppopad rock med Southerninfluenser.

1986 var de fortfarande ett lite rebelliskt indieband. Albumet innehåller starka låtar såsom I Believe, Cuyahoga och Swan Swan H, och inleds med kraft genom Begin the Begin. Missa inte covern Superman, sjungen av Mike Mills. Ett av de mest otippade essen i R.E.M:s rockärm.

Glöm allt från Out of Time och framåt (förutom Automatic for the People) och ta dig tillbaka till de sex första skivorna istället.

12 december, 2005

Nine Horses: Snow Borne Sorrow

David Sylvian är tillbaka, nu i konstellationen Nine Horses. För två år sedan gav han ut albumet Blemish som var lite väl knastrigt. Snow Borne Sorrow är lättare; lite pop blandat med mjuka stråkar, elektronika och jazziga stämningar. Men det får inte bli för tillrättalagt: då kliver Burnt Friedman in och attackerar med lite disharmoni i form av electroljud. Ibland får en burkig elgitarr också plats.

Albumet har lite melankoli över sig. Sylvians texter kan vara ganska beska.

På inledningsspåret gästsjunger Stina Nordenstam och det är intressant hur bra deras röster fungerar ihop. Överhuvudtaget är skivan en spännande stil- och klangblandning.

08 december, 2005

Tosca: Suzuki

Det är inte bara joddel som kommer från Österrike. Tosca (det vill säga Rupert Huber och Richard Dorfmeister) är lite av husgudar. Tyvärr håller de två senaste skivorna inte riktigt lika hög klass som den tidiga utgivningen. Alltså bör man koncentrera sig på fullängdarna Opera, Suzuki och remixskivan Suzuki in Dub.

Suzuki innehåller de dubinspirerade beats med elektronicainslag som har blivit Toscas signum. Fullängdsdebuten Opera var lite mörkare, men du känner igen de hypnotiska rytmerna, de samplade rösterna och coola syntslingorna. Albumet känns lätt och luftigt, men samtidigt med ett driv framåt som gör det perfekt att ha som soundtrack till vilken dag som helst.

06 december, 2005

Erykah Badu: Baduizm

Lyssnar inte så mycket på nyare soul och R&B. Men så fann jag Erykah Badu. Kanske är det för att hon har kvar en tydlig koppling till äldre soul och jazz som jag tycker om detta så mycket.

Baduizm från 1997 känns inte som en debut. Det är alldeles för moget och färdigt för det. Albumet sålde platina fem gånger, vilket tydligen är den största framgång ett debutalbum av en kvinna någonsin har haft. Det var välförtjänt.

Hon skrev det mesta till skivan själv, och det är med fingertoppskänsla som tung bas och ibland lite hip-hop-aktiga beats är lagda ovanpå de mjuka soulmelodierna. Det här är tillbakalutat, men med attityd.

01 december, 2005

Bob Marley: Exodus

Bobbans bästa. Och kanske också den bästa reggaeplattan överhuvudtaget.

Han ska tydligen ha försökt ta sitt liv, den gode Bob, innan han spelade in den här skivan i London. Den känns lite lugnare än skivorna före. Man kan inte säga att den är innovativ, men den är fokuserad och sammanhållen till en stark helhet.

Exodus innehåller Jamming, Turn Your Lights Down Low, Waiting in Vain och andra klassiker som alla känns tidlösa.

27 november, 2005

The Hives: Tussles in Brussels (dvd)

Den här nyutkomna dvd:n är en bekräftelse. På att The Hives är en av de bästa liveakterna. På att man aldrig riktigt vet var man har fagerstasönerna. På att The Hives balanserar på en tunn linje mellan ironi och grym coolhet. Och ror det i land.

Trots att jag har haft ett par rimliga chanser har jag aldrig lyckats se The Hives live. Synd. Tröstar mig med timmen från Bryssel istället. Det funkar.

Dvd:n innehåller också en märklig dokumentär gjord av den fiktive
D W Johnson, diverse tv-framträdanden och ett gäng videos. Köp.

23 november, 2005

Keith Jarrett: The Köln Concert

En av de verkligt stora jazzklassikerna. Liveinspelningen från Kölns opera 1975 är magisk. Det är bara Jarrett och ett piano (och en stor publik…).

Improvisationerna är oändligt vackra. De känns så självklara, och samtidigt frånkopplade från andra stilar och influenser - de står för sig själva på något märkligt sätt.

Och lyssna på Jarrett själv. Även han verkar vara hänförd.

21 november, 2005

Beastie Boys: Check Your Head

Old school kombinerat med både det ena och det andra: tydliga kopplingar tillbaka till punken där allting började, funk, rock... Och så vidare. Det är nog blandningen som gör det här till en så bra skiva. Beastie Boys tog upp instrumenten och spelade själva, med stöd från keyboardisten Money Mark.

På skivan hittar du bland annat guldkornen Pass the Mic och So What'cha Want. Och de instrumentala spåren som också ingår på sånglösa The In Sound from Way Out.

Det svänger.

20 november, 2005

Manu Chao: Clandestino

Det här är inte världsmusik. Visst blandar Manu Chao latin, pop, reggae, arabiskt. Och han sjunger på franska, engelska, spanska och portugisiska. Men allt som inte är västerländsk populärmusik är inte världsmusik.

Musiken präglas av lekfullhet, och den smittar verkligen av sig på humöret. Samtidigt är albumet och Manu Chaos hela uppenbarelse en tydlig markering mot globalisering och orättvisa.

Det är kul och glad musik. Ljudbilden förstärks av low-techljudeffekterna som har blivit hans signum och av samplingarna som låter som de kommer från någon obskyr lokalradiostation.

16 november, 2005

The Life Aquatic with Steve Zissou (soundtrack)

Efter Rushmore och The Royal Tenenbaums var mina förväntningar skyhöga på Wes Andersons nästa film. Blev lite besviken.

Soundtracket är lysande, dock. Det är en härlig blandning av specialskriven musik av Mark Mothersbaugh, några pärlor av norske kompositören Sven Libaek, lite David Bowie och dessutom Bowie tolkad på portugiska av Seu Jorge. Du hittar bland annat också spår från Iggy & the Stooges och gamla kultbandet Devo (som jag ber att få återkomma till senare).

Albumet håller inte riktigt ihop som en helhet, men det tycker jag man får ha överseende med. Delarna är ju så bra.

14 november, 2005

Antony & the Johnsons: Antony & the Johnsons

Ja, jag vet att jag hyllade Antony för inte så länge sedan, men med anledning av hans Köpenhamnskonsert imorgon kväll måste jag fortsätta. Sorry.

I Am a Bird Now har fått jättemycket uppmärksamhet och var skivan som gav honom det stora genombrottet. Lyssna på det självbetitlade debutalbumet också. I sina smäktande pianobaserade låtar ger Antony uttryck för en del av sina mörka sidor (till exempel i Hitler in my heart. Misstolka ej!), och ett komplicerat förhållande till kärleken och sin egen identitet. Melodrama på hög nivå!

12 november, 2005

Biffs basjazzpaket

Fick frågan om var man ska börja om man inte precis har lyssnat så mycket på jazz tidigare. Här följer några tips:

  • Kenny Burell: Midnight Blue. Tillbakalutad och cool gitarrjazz med bluesinslag.
  • Miles Davis: A Kind of Blue. Ett av de stora referensverken.
  • Herbie Hancock: Maiden Voyage. Särskilt de tre lugnare spåren är oslagbara.
  • John Coltrane: Giant Steps. Den Störste.
  • Count Basie: Atomic Mr Basie. En riktig storbandsklassiker med mycket driv.
  • Cannonball Adderley: Something Else. Innehåller bland annat Autumn Leaves.
  • Horace Silver: Song for My Father. Gung med en del latinska rytmer.
  • Stan Getz & Joao Gilberto: Getz/Gilberto. Jazz och bossanova. En av de mest sönderlyssnade skivorna. Och en av de bästa.

Helst hoppar jag över den tidigare jazzen. I min mening gjordes många av de bästa skivorna under de sista åren på femtiotalet och under sextiotalet. Även om det naturligtvis finns undantag.

09 november, 2005

Blue Break Beats Volume Four

Apropå att Led Zeppelin blev Polarprisvinnare: kolla in Blue Notes serie Blue Break Beats och speciellt då skiva fyra. Där finns en fantastisk cover på Whole Lotta Love med Ike & Tina Turner.

Syftet med den här serien (köp alla fyra skivorna!) är bland annat att lyfta fram låtar som har samplats av andra artister, till exempel jazztvärflöjtisten Jeremy Steigs Howling for Judy som Beastie Boys samplade till Sure Shot på Ill Communication-plattan.

Ett riktigt schysst samplingsexempel från vol. 4 är Woman of the Ghetto med Marlena Shaw (ja, du kommer väl ihåg Blueboys Remember Me - "Geng-geng-geng-geng..."). Och det var ju inte De La Soul som skrev Three is the Magic Number, utan Bob Dorough.

Nåväl, serien ger i alla fall möjligheter att upptäcka nya guldkorn i soul-/jazz-/funkgenren. Svänger riktigt bra. Och kul är det. Särskilt när man hittar originalen till de där schyssta riffen och samplingarna som man hör i andra låtar.

06 november, 2005

Boards of Canada: In a Beautiful Place Out in the Country

Ibland blir det för mycket med det elektroniska. Det är inte alltid man klarar blip-blop och halvmekaniska rytmer. När jag är på rätt humör håller Boards of Canadas fullängdare, men ibland vill man bara liksom få känna smaken i munnen.

Då är den här ep:n perfekt. Den innehåller fyra små pärlor med typiskt Boards of Canada-sound. Långsamma beats och mjuka elektroniska melodier, som i all sin beskedlighet ibland gradvis stegrar sig lite lagom. Vemodigt och vackert, men med repor i ytan.

04 november, 2005

CocoRosie: La Maison de Mon Reve

Så här två dygn innan systrarna Casadys konsert på Vega i Köpenhamn måste jag tipsa om indiefolktronic-duons första och bästa skiva. Inspelad i en lägenhet i Paris utan varmvatten, med stämning från regn och knarrande golv.

Det är skör sång ovanpå en fantasibild av ljud, samplingar, percussion, och enkla men självklara musikslingor. Det är drömskt och fascinerande, gåtfullt och förtrollande, kryddat med bitterljuva texter. Jag ser fram emot söndag.

[Apropå Vega: Kolla in bilderna från den snyggaste konsertlokalen jag vet.]

02 november, 2005

Ahmad Jamal: The Awakening och Freeflight

Under en period var Miles Davis största inspirationskälla pianisten Ahmad Jamal.

I vissa jazzkretsar anses perioden i slutet av 50-talet vara hans bästa, men jag föredrar åren kring 1970. Då släpptes The Awakening med hans egen trio. Den innehåller fem standards, men framförallt Jamals egna The Awakening och Patterns.

Ett år senare spelades Freeflight in på Montreuxs jazzfestival. Skivan räknas som en av Jamals bästa inspelningar. Här får trion breda ut sig lite mer och Jamal kompletterar pianot med Fender Rhodes, vilket ger en helt annan stämning.

Medmusikerna är de samma på båda skivorna: basisten Jamil Nasser och trummisen Frank Gant. Dessutom finns Herbie Hancocks Dolphin Dance med på båda plattorna. Men det är på Effendi och Manhattan Reflections på Freeflight som Jamal kan sträcka ut ordentligt.

30 oktober, 2005

Jimmy McGriff: Electric Funk

McGriff placeras väl oftast i jazzfacket, men Electric Funk bör snarare benämnas som jazzig och funkig soul. Han räknas till en av de stora organisterna och är verkligen en mästare på hammondorgeln.

På Electric Funk får McGriff stöd av bland annat tungt blås och gungande bas. Albumet från 1970 är delvis skönt tillbakalutat men svänger riktigt hårt rakt igenom. Ingår i Blue Notes Rare Groove Series.

Dagens gallring: Living Colour, Time's Up (just det...)

26 oktober, 2005

Sigur Rós: Takk

[Nyinkommet] Sigur Rós gör en Sigur Rós-skiva. Så originellt. Falsettsång, stråkar och postrockiga gitarrer. Som vanligt. Visst är det lite pretto och bitvis enformigt. Och då och då är poängerna lite väl billiga. De gör det väldigt bra dock. Det kommer man inte ifrån.

Låtarna inleds sakta för att sedan bli allt mer intensiva (jepp, sen lugnar det ner sig igen och avslutas med lite pling-plong). Det är sorgset och mystiskt, och trots mycket oväsen är det märkligt rofyllt. Enkelt och komplicerat på samma gång.

24 oktober, 2005

Shirley Bassey: Something

Ett album i den ironiska generationens smak, eller helt enkelt bara ett bra album? Svårt att säga, men jag anser nog att det är det sistnämnda. På skivan från 1970 bjuder Bassey på en rad covers på välkända låtar.

Tydligen sjöng hon in Something i tron att det var Peggy Lee (och inte Beatles) som var originalartist. Oavsett vilket så gör hon en riktigt bra version av den, precis som hon gör av My Way och What Are You Doing The Rest Of Your Life. Det är riktigt maffiga arr med stor orkester.

Light My Fire är nog den låt i min skivsamling som jag har i flest versioner. Frågan är om inte Shirleys version är den bästa covern. Även om Al Greens inte ligger långt efter.

20 oktober, 2005

Lars Horntveth: Pooka

Ett eget sound är precis vad Jaga Jazzist-medlemmen Horntveth har skapat på första soloskivan Pooka. Det är en helt instrumental platta som inte liknar något annat. Det är en märklig blandning av jazz, pop och elektronika. Med stråkar. Lars Horntveth spelar de flesta andra instrumenten själv. Det är framförallt saxar och klarinetter som står i centrum ovanpå stråkar och beats.

Man känner igen en del av de enkla och melankoliska melodierna från Jaga Jazzist, men de är mer återhållna här. Här får stämningen större utrymme. Pooka lyssnar man på i sin helhet, inte på enstaka spår. Totalen är spännande och drömlik. Omistligt.

Smakprov finns på Dotshop.

19 oktober, 2005

Nick Lowe: The Convincer

Alltså. Jag brukar inte gå igång på lågmäld countrysoulrock. Men här hände det. (Förresten är väl begreppet rock egentligen inte riktigt applicerbart på den här skivan.)

Det här är gjort med stil och klass. Den gamla rock- och punkproducenten har lugnat ner sig och bjuder här på lågmälda låtar; allt välproducerat med en enkel sättning med gitarr, orgel/piano, bas och trummor. Låttexterna är bitvis mörka, men finner balans i den varma musiken.

16 oktober, 2005

Tricky: Maxinquaye

1995 släppte Tricky sitt debutalbum Maxinquaye, vilket i mitt tycke är hans bästa. Tricky tillhörde Bristolbaserade The Wild Bunch som sedan blev till Massive Attack. Många anser att det var Massive Attacks album Blue Lines från 1992 som startade hela trip-hop-vågen. Efter ett tag blev musikstilen väldigt politiskt korrekt.

Tricky lyckades dock behålla den mörka och mystiska tonen på Maxinquaye, med annorlunda rytmer, diverse oljud och samplingar. Dessutom betyder den ständiga sångpartnern Martine (som egentligen heter Martina Topley-Bird) mycket för stämningen på skivan. Tricky målar upp ett dystert men väldigt fascinerande ljudlandskap.

06 oktober, 2005

A Bossa Elétrica: Eletrificação!

De kommer från Malmö och Lund, men det låter som de kommer ifrån någon helt annanstans. Den här brasilianska bossanova-funk-samban svänger – mycket. Skivan innehåller inga extravaganser – musikerna behöver inte bevisa sin skicklighet med långa solon, utan allt är återhållet och bra. Saxofonisten Fredrik Kronkvist och sångerskan Miriam Aida är firade jazzmusiker, och övriga bandmedlemmar är också aktade musiker från bland annat Damn! och Soul Quality Quartet.

Sångerskan Miriam Aida hanterar allt från ballader till snabba sambor och glider fram elegant och smärtfritt i alla tempon. Det här funkar utmärkt på dansgolvet.

Jag vet inte vad poeten och författaren Guilem Rodrigues Da Silvas texter betyder, men de är vackra ändå när Aida sjunger. Nio av tretton spår är skrivna av bandet själva, de flesta av Måns Mernsten. Han har också arrat allt, inklusive Airtos klassiker Tombo in 7/4.

05 oktober, 2005

The Smiths: Strangeways Here We Come

Även om de båda ikonerna Morrissey och Johnny Marr hade råkat i luven på varandra, så känns detta som ett The Smiths i högform. Detta är gruppens sista studioalbum, och det kom ut strax efter det att gruppen hade splittrats 1987. Här finns guldkorn som I Started Something I Couldn't Finish, Girlfriend in a Coma, Stop Me if You Think You've Heard This One Before, A Rush and a Push and the Land Is Ours och Death of a Disco Dancer. Albumet The Queen Is Dead brukar hyllas mer än detta, men personligen håller jag Strangeways Here We Come högre.

Det finns ett driv på plattan som ibland saknades under deras karriär. Ett par undantag finns dock: bittra Unhappy Birthday och Paint a Vulgar Picture (där The Smiths raljerar över skivindustrin) kvalar inte in på min The Smiths-topp. Men om ett band ska splittras så är det med en sådan här skiva de ska göra det.

02 oktober, 2005

Beastie Boys: Video Anthology (DVD)

18 videor från Paul's Boutique och framåt borde räcka bara det. Här finns det dock mera: på många av spåren finns alternativa kameravinklar (till exempel oklippta tunnelbanescener till Intergalactic), samtidigt som det på många av låtarna finns flera olika remixar från till exempel Colleone & Webb, Fat Boy Slim och Soul Assassins. Allt går att kombinera, så du kan fastna länge framför den här DVD:n!

Dessutom hittar du en fejkad tv-show med poliserna från Sabotage, den nio minuter långa Robot vs. The Octopus Monster Saga och kommentatorsspår från såväl regissörerna som Beastie Boys själva.

27 september, 2005

Kruder & Dorfmeister: The K&D Sessions

Österrikarna Peter Kruder och Richard Dorfmeister behöver inte bevisa något. De bara levererar. Deras remixalbum från -98 är lugnt och tryggt, men ändå med en övertygande tyngd. Trip-hop säger någon, lugn elektronika en annan. Det är i alla fall en lysande mix av latin, dub, drum’n’bass, och långsamma beats. Oavsett hur dubbelskivan beskrivs är den här moderna klassikern mer levande än nästan vilken annan traditionell musik som helst.

Låtarna kommer från Roni Size, Depeche Mode, Bomb the Bass, Rocker’s Hi-Fi, Lamb, Alex Reece, David Holmes… Kruder & Dorfmeister gör dem till sina egna.

http://www.g-stoned.com

25 september, 2005

Antony and the Johnsons: I Am a Bird Now

Ja, jag vet att detta är en av årets mest hajpade skivor.

Men. Den. Är. Så. Väldigt. Bra.

När man hör Antonys röst första gången går tankarna till Nina Simone. Hans soulballadlåtar byggs upp av sång och piano, och kompletteras med stråkar och gitarr. Det är något magiskt med hans röst. Låtarna är teatrala och forskande, men framförallt vackra.

Med på skivan är bland andra Rufus Wainwright, Lou Reed och Boy George. Men alla strålkastare är riktade mot Antony.

23 september, 2005

Blandade artister: Soul - Dancefloor Classics Vol. 1

Jag brukar undvika samlingsskivor i det längsta. Men jag behövde verkligen ha Gloria Jones originalversion av Tainted Love från sextiotalet, och det omedelbart. Då fick jag resten av den här skivan "på köpet", och det visade sig vara en riktigt trevlig bonus. Det är klubben Soul på Fasching i Stockholm som står bakom samlingen. Här finns soulpärlor från framförallt 60- och 70-talen såsom I Want You Back (nej, inte med Jackson 5!), You Can Count on Me med Sammy Davies Jr och Seven Day Fool med Etta James.

Floorfiller!

21 september, 2005

Nitin Sawhney: Beyond Skin

Ett [nästan väl övertydligt] ställningstagande mot krig och rasism. Men framförallt en fantastisk blandning av elektronisk musik, jazz, hip-hop och en gnutta drum’n’bass sammanfogat med indiska influenser. Det är mycket skickligt producerat, och Swati Natekar och Rizwan Qawwali Groups sånginsatser ger extra dimensioner. Lägg till indiska tablas, elektroniska inslag och du får en skiva som samtidigt som den rör sig smidigt mellan genres också blir en fullständigt logisk och konsekvent helhet.

Dagens gallring: Genesis, We Can't Dance

20 september, 2005

Chris Joss: You've Been Spiked

Den franske multiinstrumentalisten, producenten och DJ:n Chris Joss album är märkligt, men bra. Det funkar bäst i lagom doser, och som partyplatta är det utmärkt. Tänk musik från amerikansk polisserie från 70-talet (typ Streets of San Francisco) blandat med moderna beats. Funkig bas, wah-wah-gitarr och Hammond-orgel. Samt samplingar och diverse ljudpålägg.

Ett bevis för hans kärlek till tidigare årtiondens musik bevisas av att hans första skiva The Man With a Suitcase skrevs som ett soundtrack till en påhittad 60-tals-tv-serie.

Smakprov finns på http://www.eslmusic.com/shop/

19 september, 2005

Miles Davis: In a Silent Way

Var ska man egentligen börja när det gäller Miles Davis? Många har säkert introducerats till Miles genom köp av någon best of-samling eller kanske Kind of Blue. Ett säkert kort för att ta sig vidare är In a Silent Way från 1969. Skivan markerade uppbrottet från den tidigare kvintettsättningen, och var starten på en ny, elektrisk era med skivor som Filles de Kilimanjaro och Bitches Brew.

Två spår. Men vilka spår. Det är väldigt meditativt, och ett tag känns det som det inte finns någon melodi. Sedan händer det något och tillsammans med framförallt Joe Zawinul på orgel, Chick Corea på Fender Rhodes och John McLaughlin på gitarr blir det ett enormt sväng.

Lyssna också på boxen The Complete In a Silent Way Sessions. Mycket intressant som kuriosa, men In a Silent Way är ett knappt 38 minuter långt oslagbart koncentrat.

18 september, 2005

Stevie Wonder: Songs in the Key of Life

Vad ska man säga? Detta borde vara ett av de viktigaste skivköpen att göra. Skivan från 1976 är Stevie Wonders bästa. Han levererar såväl tajt jazz och funk, som känsloladdad soul. Det var på den här plattan som han hittade rätt i användandet av nymodigheten synthesizern.

Om du inte har upptäckt skivan tidigare kommer du nog ändå känna igen de flesta låtarna – många har gjorts i nya versioner av andra artister och också samplats. Även om en stor del av albumet precis som tidigare skivor handlar om kärlek, så tar Wonder klivet mot att bli mer politisk i och med Songs in the Key of Life.

17 september, 2005

Ordning och reda i skivsamlingen

Dagens tips: håll koll på din skivsamling genom att använda dig av ett katalogiseringsprogram. Nördigt, men kul. Jag har valt Collectorz.com:s Music Collector. Billigt och bra - dessutom uppdateras det ofta med nya funktioner. Gränssnittet kunde vara snyggare, men allting fungerar enkelt och bra. Man lägger till nya album genom att skanna av skivan i datorns cd-spelare och sedan matchas informationen mot den som finns i databasen freedb och på till exempel Amazon. Ett par klick och sedan är allt klart.

Allting helt sökbart. Du kan få ut statistik, hantera lån, exportera information till html med mera.

Fler alternativ finns så klart. Sök exempelvis på "Music database software" på Google.

Thievery Corporation: Babylon Rewound

Remixskivor bör ofta tas med en nypa salt. Fördelen att förhålla sig skeptisk till ommixningar (oavsett om det är andras eller artistens egna) är att man då och då blir väldigt positivt överraskad. Thievery Corporations ommixning av albumet The Richest Man in Babylon är ett sådant exempel, där de dubinspirerade låtarna får en ny dimension - även om vissa låtar är bättre i ursprunglig version. Men Until the Morning och Resolution är fantastiska. De flesta spåren är ommixade av Rob Garza och Eric Hilton själva, men Kid Loco och Voidd bidrar också med varsitt spår.

Exempel på remixalbum att undvika: KOOP: Waltz for KOOP, Alternative takes. Magin försvann. Jag väntar på nästa album istället.