Flanger: Spirituals

Vänta bara. One of these days kommer jag att sluta tjata om Burnt Friedmans storhet. Men inte riktigt än. De olika samarbeten som han ger sig in i gör att spännvidden i det som kommer ur högtalarna blir stor. Han är ett geni som flyttar fram positionerna för varje nytt äventyr han ger sig in i.

Ta till exempel projektet Flanger, och mer specifikt skivan Spirituals. Jag är själv en (före detta) jazznörd, och mitt hjärta slog lite snabbare när jag fick korn på den här skivan. Egentligen tycker jag att jazzens glansperiod var på sextiotalet och att den så kallade tradjazzen mest är till för äldre gubbar som inte vet bättre.

Men här på sin fjärde skiva har Burnt Friedman och kamraten Uwe Schmidt tagit ut svängarna genom att stöpa om swing-, dixieland- och new orleansjazzen tillsammans med moderna influenser och inspelningstekniker. Och plötsligt förstår jag de gamla gubbarna. Delvis i alla fall.

Musiken rymmer fantastiskt mycket glädje, men också en stor portion molltoner. Brötiga bleckblåsinstrument blandat 00-talsinslag, och stenkakor som har fastnat. Ibland känns Django Reinhardt väldigt närvarande. Det är gamla hederliga ”analoga” instrument i skön förening med modernt musikskapande.

Flanger på MySpace (ej officiell)

Milosh: Meme

Kanadicken Michael Milosh använder ett lätt anslag i sitt musikskapande, och sjunger sina kärlekskranka hjärta och smärta-texter mjukt och viskande. Hans popelectronica på förra årets Meme är skön, men dissonanser saknas inte; just dessa blir en skön kontrast till hans tillbakadragna sång, vackra harmonier och synthmattor.

Och så drar skivan ibland också mot r&b- och soul-hållet. Det känns riktigt fräscht – ibland verkar indiefolket dra sig för att göra detta, men för Milosh gör det att hans musik får en extra känslodimension. Milosh själv sitter kvar under korkeken och fortsätter lugnt att visksjunga sina mjuka låtar som då och då tuffar till sig så där lite lagom.

Milosh på MySpace

Ass: Ass

Ja, herregud. Jag har visst fastnat i något slags hjulspår här. Jag verkar ha någon mystisk svaghet för ensamma musiker. Men om ni till äventyrs inte har tagit del av Andreas Söderströms rikedomar från i höstas så är det faktiskt dags nu.

Lugnt och stilla tar han lyssnaren till sin egen värld som verkar gå lite i slowmotion. Med plock på gitarren och elektroniska ljudmattor blir allt skönt och bra.

Jag känner faktiskt inte för att försöka mig på en beskrivning av hans musik mer än så. Du får helt enkelt lita på mig. Eller så kan du besöka Dotshop: där hittar du en del av hyllningskören, från sopran till bas.

Ass på MySpace

Explosions in the Sky: All of a Sudden I Miss Everyone

Instrumentala postrockhjältarna i Explosions In the Sky är tillbaka, till mångas förtjusning. Till min också visade det sig, trots att jag inte är särskilt inlyssnad på dem sedan tidigare. Postrock, förresten: tänk Sigur Ros och Mogwai så hamnar du ungefär i samma fack.

På All of a Sudden I Miss Everyone kastas du från stillhet och lugn till bombastisk rock med ylande gitarrer. Och sedan tillbaka igen via tempoväxlingar och ständiga gitarrcrescendon och -diminuendon.

Det är de stora känslorna som gäller, med stor inbyggd dramatik. Man färdas från en daggbestänkt äng med många fina blommor på (och en kossa) ända in i stormens öga. Fram och tillbaka, i typ 44 minuter.

Explosions in the Sky på MySpace

ST: People I Barely Know

Man ska sitta hemma och göra sin pop med elektroniska inslag. Så har även hemlige Stefan Ternemar gjort. På skivan medverkar andra också; med sånginsatser, på distans. Ljudfilerna mejlades tydligen hej vilt.

Musiken är melankolisk pop med lite folk- och postrockinslag ibland. Det är skön svensk musik som borde ha potential utomlands också.

Och i samma andetag som ST ska man tydligen nämna Khonnor, Merz och Radio Dept. Så då gör jag väl det: Khonnor, Merz och Radio Dept.

ST på MySpace