Joanna Newsom: Ys

Jippi, hon är tillbaka! Hon har tagit några steg vidare från debuten genom att tillåta sig själv att breda ut sig mer och berätta längre historier, snarare än att fastna i mallen för hur en folkpoplåt ska vara konstruerad (även om harpa inte är regel nummer ett för att skapa pop...).

Låtarna är i genomsnitt elva minuter långa, och om de på första skivan lät lite naiva så är uppföljaren snarare storslagen och episk. Men inte på ett mastigt sätt. Arrangemangen är fortfarande lätta och lekfulla.

Precis som på The Milk-Eyed Mender är det hennes magiska röst och harpspel som står i centrum, men den här gången har hon fått mer sällskap av orkester och stora arrangemang, signerade Van Dyke Parks. Dessa balanserar hennes storhet på ett bra sätt. Resultatet blir sköna folksymfonier.

Det känns som Newsom vågar gå sin egen väg, istället för att göra det enkla och förutsägbara och skapa en uppföljare i samma form som debuten. Tack för det.