Isaac Hayes: The Isaac Hayes Movement

Han är verkligen melodramernas och de stora gesternas mästare, den gode(?) Isaac. Men han lyckas på något sätt alltid ro det i land, trots att det är svulstigt och vattenkammat till max. Ledsen för hack i skivan, förresten – det här är den tredje Hayesskivan jag tipsar om. Men han hade (nej, han har det inte längre) en fantastisk fingertoppskänsla.

Som vanligt ger han sig själv tid att dra ut på arrangemangen så att de sakta når precis rätt känsla och nivå. Dock inte riktigt samma nivå som Hot Buttered Soul, men kära vänner, dit är det en omöjlighet att nå. Den skivan var svängigare i och med fantastiska Hyperbolicsyllabicsequedalymistic och till viss del också By the Time I Get to Phoenix, medan The Isaac Hayes Movement mer koncentrerar sig på en långsammare och mer tillbakalutad soul.

Skivans starkaste spår är I Stand Accused som inleds med en Hayes-typisk monolog om alla möjliga vedermödor, och avslutande Beatlescovern Something (Shirley Bassey har förresten gjort en ännu bättre version), medan de två mellanspåren får ses som parenteser (med Hayes-mått mätt då). Särskilt Something är fläskigt orkestrerad med bland annat en ylande elfiol på toppen. Sweet.