Nick Drake: Bryter Layter

OK, jag vet att det kanske är att sparka in öppna dörrar att tipsa om Nick Drakes mästerverk från 1970. Av hans tre skivor anses den här av många vara den bästa. Riktigt stor blev han inte förrän efter sin död.

Det är enkla och vackra låtar som är besjälade av ensamhet och sorgsenhet. Eller gör jag den kopplingen eftersom jag vet att han var deprimerad…?

Trots att det är stora arrangemang med stråkar, piano och blås kombinerat med en ibland svulstig produktion så känns det ändå som hans röst och gitarr är väldigt nära. Det är svårt att beskriva musiken – det är nog bäst att den får tala själv istället. Stor poesi är det i alla fall.