Joy Division: Unknown Pleasures

Det var det här albumet från 1979 som satte standarden för det som skulle komma att kallas postpunk. Det låter som Ian Curtis och resten av gruppen skapade musik som inte inbjuder till något hopp. Det är så svart, så svart.

Producenten Martin Hannet lyfte fram trummorna och basen som grund för hela musiken. Ovanpå ligger den taggiga gitarren och Curtis uppgivna röst, med texter om skuld och smärta.

Ångest och hopplös kärlek lockade tydligen mer än punkens sånger om anarki. Och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.