De fem bästa Light My Fire-versionerna

Det var svårare än jag trodde att göra Light My Fire-toppen. Och då har jag ändå bara gjort en topp 5-lista. I allmusic får man 358 träffar på låten…

Jag har ändrat min uppfattning de senaste månaderna, märker jag. Räknar också med att vara av annan åsikt imorgon.

5. Edmundo Ros. Finns bland annat på easy listening-samlingen Inflight Entertainment. En riktigt fånig och kitschig instrumental version. Men bra.

4. Astrud Gilberto. Skönt, långsamt gung, Astruds återhållna röst och lätt blås. Finns på ett otal skivor, bland annat Thievery Corporations samling Sounds from the Verve Hi-Fi.

3. Shirley Bassey. Från albumet Something. Hon är en sann mästare på covers, här i en version med full orkester.

2. Al Green. Vilken känsla. Tillbakalutat. Nice. En riktigt bra soulversion som bland annat hittas på Groove Armadas Back to Mine-skiva.

1. [Trumvirvel] The Doors. Så klart. Från debuten The Doors.

Piana: Ephemeral

Pling. Plong. Skön sång.

Ephemeral är till skillnad från mikropoppiga debuten Snow Bird mer akustisk än elektronisk och Naoko Sasaki har skalat av arrangemangen till att bara vara, ja, ...sköna och sköra. Hennes tunna röst sjunger ömt och nästan viskande på japanska.

Gitarren och pianot kommer fram bättre och kompletteras smakfullt med stråkar och digitala effekter.

Det här inget för den som vill ha action. Det är snarare dröjande, drömmande och lent. Som skönt porlande vatten och en stjärnklar himmel.

Le Flow 2

Ånej, inte ännu en blandskiva.

Sorry, jag måste.

Fransk hip-hop håller mycket hög klass, men har svårt att nå fram. Testa Le Flow 2 som en introduktion. Den innehåller spår från många av de stora: IAM, MC Solaar och Les Nubians med flera.

Det finns gott om tungt gung på den här skivan; till exempel skakar både Nuttea och Prodige Namor rumpan av de flesta andra akter, även internationellt sett.

New Orleans Funk: The Original Sound of Funk 1960-75

Det är något speciellt med funk, och särskilt den tidiga. Den som inte är så elektrisk, den som på något sätt känns mer äkta. Musiken som svänger och stöter så att håret står upp på armarna, och synkopslagen som ger en gåshud.

Det är här sådan musik. Den smakar gumbo och luktar svett.

På den här samlingen hittar du en del av den bästa New Orleans-funken från 1960 till -75. Dr John, Allen Toussaint, Lee Dorsey och Nevillebröderna tillhör de mer namnkunniga, och missa för guds skull inte The Meters Handclapping Song och Just Kissed My Baby. Och inte Eddie Bos Hook ’N’ Sling. Och inte Ernie K-Does Here Come the Girls heller. Och så vidare. Du fattar vad jag menar, eller hur?

Nouvelle Vague: Nouvelle Vague

New Wave=Bossa Nova=Nya Vågen=Nouvelle Vague. Etc.

Marc Collin och Olivier Libaux tar en del av sina gamla favoriter och gör om dem till något nytt. De har kidnappat gamla punk-, rock- och synthklassiker och tolkat om dem till bossanova. Det är oerhört effektfullt.

Joy Division (Love Will Tear Us Apart), The Clash (Guns of Brixton) och The Cure (A Forest) är några av ikonerna som har fått se sina låtar omtolkade. De franska producenterna får hjälp av olika sångerskor som enligt uppgift har en viktig sak gemensamt: de har inte hört originalen! Detta ger ännu en spännande dimension till låtarna.

Bäst är fartiga Too Drunk to Fuck (The Dead Kennedys) och In a Manner of Speaking, från början inspelad av Tuxedomoon. Den sistnämnda är en av de vackraste och mest sorgsna ballader jag har hört.

Kontentan av den här skivan är att den visar hur bra de här låtarna är och att de faktiskt är tidlösa, oavsett hur de arrangeras.

Smakprov finns här.

Khalifa Ould Eide & Dimi Mint Abba: Moorish Music from Mauritania

Hur ofta lyssnar du på mauretansk musik? Nä, jag gör inte heller det så ofta. Vidga dina vyer lite, vetja.

Dimi Mint Abba är Mauretaniens största stjärna och dessutom en så kallad griot. Detta innebär att hon är mer än bara musiker; hon är också en bärare av traditioner, poet, historiker, politisk kommentator, historieberättare, sanningssägare… Tillsammans med sin man Khalifa Ould Eide spelade hon 1990 in den här skivan som för första gången spred mauretansk musik internationellt. Den svänger.

Musiken är förtrollande med de såväl klagande som lovprisande, mässande sångstroferna; ackompanjerade av gitarr, ardin och tidinit (båda är stränginstrument), handklappningar och tabola.

Zero 7: Simple Things

Det kanske är att sparka in öppna dörrar att tipsa om det här albumet. Visst är det sönderlyssnat, men det håller än. Så om du inte är bekant med det, kolla in det.

Alla håller inte med om Simple Things storhet. Här är några klipp om Zero 7 från Dagens skiva i samband med släppet av deras andra skiva When It Falls:

”CP-rätt musik för människor som jobbar på reklambyrå. (…) Lite lam, mjuk och följsam lyx med såkallad hiphopestetik, några pinches av sövande Hair-vibes och lite all möjlig tillräckligt fet och rätt klubbgegga i kombination med några nypor flower power, light jazz-not-jazz, franska caféer och medioker trist mediaupprunkad filmiskhet (som pyser som en ballong om man petar på den).”

Ganska kul skrivet.

Som du förstår håller jag inte med om ovanstående, men jag erkänner att beskrivningen ändå är rätt träffande.

Simple Things är en skön tillbakalutad platta. Visst är den väl slick ibland, men dess popfärgade, ”post-triphoppiga” soulaktiga musik med elektroniska inslag, akustiska gitarrer och stråkar är perfekt som bakgrundsmusik när man bara vill ta det lite lugnt.

Kingston Air Force: Twelve Boss Songs

Goa, goa Kingston Air Force. Göteborgarna får en alltid på gott humör. Deras blandning av reggae, ska, rock och funk kan få vem som helst att dansa.

KAF avnjuts lämpligast live, men om du inte är i Göteborg i början av året får du hålla till godo med deras fullängdare från 2003. I skivväg ska du också hålla ögonen öppna efter deras svårfunna demos The Don och Feel Dem Spirit. Dessa är bitvis bättre än fullängdsdebuten.

KAF är lika med hårt gung, schysst blås, Jones toastande (även på franska!), Lars Wignells tablasslamrande och Di Stefanos övertygande sång. Samt mycket mer, inklusive en stor glädje och kärlek till musiken.

Sly Stone skulle ha älskat detta.

Du hittar nya demos på KAF:s sajt.

Air: Moon Safari

Nicolas Godin och Jean Benoit Dunckels Moon Safari var tidigt ute med att anamma influenser från 1960- och 70-talen i sin då nästan uteslutande elektroniska musik. På den här tiden (typ -98…) hade de ännu inte övergett sin maskinpark med analoga syntar, elpianon, röstförvrängningsgrunkor och andra mackapärer. Syntetiska basar är så bra.

Moon Safari bjuder på en blandning av modern dansmusik med nedtempoinslag. Med retroflirtarna blev Moon Safari oemotståndligt. Det är lätta melodier, bra poplåtar, kitsch och lekfullhet, men det är uppblandat med suggestivare tongångar.

Mästerverket på skivan är inledande instrumentala La Femme D'Argent. Resten av låtarna håller fortfarande också utmärkt.

Blur: Modern Life Is Rubbish

Det var när manchestervågen hade lagt sig, och innan britpopen och hela Cool Britannia-grejen exploderade som Blurs andra album nådde diskarna. Det var mognare och mer genomarbetat än debuten Leisure, men samtidigt inte så fånigt ironiskt och poppigt som senare material kunde vara.

Visst innehåller MLIR satir, men det hålls på en lagom nivå. I det här läget var inte Blur endast ett popband, utan de lyckades balansera på den tunna linjen mellan ”catchy” pop och distad rock. Melodierna fastnar direkt (och i det här fallet menar jag alltså det positivt).

Efterföljande Parklife var enligt många det album som mer än något annat definerade britpopen och många tycker att det är Blurs bästa skiva. Det tycker inte jag.

Sen gick det bara utför.

Fanfare Ciocarlia: Iag Bari

Ja tjena vad det kan gå undan när herrarna i det här rumänska brassbandet spelar. Fanfare Ciocarlia är ett av de bästa banden i den här genren, vad man nu ska kalla den… Vissa säger balkanmusik (Rumänien. Balkan…?), men låt oss helt enkelt beskriva det som ösig blåsmusik med zigenska rötter.

Det här är bästa sortens festmusik: bröligt, tajt, snabbt och svängigt. Man blir lycklig av den. Jag är ingen stor dansare, men det spritter även i mina ben när jag hör den här musiken.

Om du tycker om den här musiken kan du också kolla in Boban Markovic och hans orkester. Lika ösigt som FC och från, just det, Balkan.

Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-la-la Band: Horses in the Sky

Ständigt dessa kanadensare. Var får de allt ifrån?

Ge den här skivan en chans. Först kanske man reagerar på Godspeed You! Black Emperor-Efrims brölande röst, och man vet inte riktigt var man har hamnat genremässigt.

Men orkesterns utdragna postrocklåtar som inte känns lika långa som de är, med folkmusikklanger, körer och stråkar, marscherar på allt mer intensivt och dramatiken blir bara större och till slut kan man inte annat än kapitulera för kraften i den här protestmusiken och man tänker att man kanske skulle bli hippie ändå och bosätta sig i ett kollektiv i Kanada.

Frank Sinatra: My Way - The Best of Frank Sinatra

Jag tänkte tipsa om en julskiva. Gick bet. Men Frank Sinatra är inte så dum att lyssna på i juletid.

Man kan få för mycket av Frankie Boy, så det är smart att plocka russinen ur kakan. Testa då den här dubbelblandningen. Förutom alla obligatoriska Ol’ Blue Eyes-klassiker finns också en del schyssta covers såsom Girl from Ipanema, Yesterday och Mrs Robinson.

Skivan innehåller alltså dock ingen Mistletoe and Holly eller Jingle Bells. Och det är förmodligen lika bra.

Bobbi Humphrey: Blacks and Blues

Bobbi Humphrey är min favoritflöjtist. OK, jag har inte så många flöjtister att välja mellan. Men ändå.

Hon har ingen dålig meritlista: hon har till exempel samarbetat med Lee Morgan och det måste ha varit magiskt att vara med om inspelningen av Stevie Wonders Songs in the Key of Life.

Blacks and Blues från 1976 är hennes största succé. Vissa jazzpurister tycker att skivan inte är något att ha, men om de hade öppnat sina sinnen lite mer hade de märkt vilken bra skiva det här är. Det är en riktigt schysst blandning av jazz, funk, R&B och pop. Sväng, wah-wah-gitarrer, tidstypiska synthar och Bobbis flöjt – gött!

Gotan Project: La Revancha del Tango

Har det här blivit mossigt nu? Hoppas inte det, för jag tycker fortfarande att det är väldigt bra.

Skivan var revolutionerande när den kom för några år sedan, och blev en stor succé hos såväl klubbskocken som redan frälsta tangoentusiaster. Den smälter samman tangon med moderna beats. Det är dock inte så att de bara lade på beats på gammal vanlig tango, utan de har skapat en helhet de där alla ingående delar harmonierar perfekt.

Musiken tar sitt avstamp i den argentinska tangon, och även om jag inte kan något om tango (mer än att det är fascinerande att se på dem som är bra på att dansa, men att det är svårare att göra det själv) förmedlar skivan mycket av både den mysticism och den eldighet som man förknippar med genren.

R.E.M.: Lifes Rich Pageant

Det var ett tag sen R.E.M. var i toppform (precis när jag upptäckte dem typ 1991 var de nog med något undantag redan på väg neråt…). Känns de inte lite trötta nu?

Jämför hur de låter och agerar nu med Lifes Rich Pageant, albumet från 1986 som innehåller socialt medveten uppopad rock med Southerninfluenser.

1986 var de fortfarande ett lite rebelliskt indieband. Albumet innehåller starka låtar såsom I Believe, Cuyahoga och Swan Swan H, och inleds med kraft genom Begin the Begin. Missa inte covern Superman, sjungen av Mike Mills. Ett av de mest otippade essen i R.E.M:s rockärm.

Glöm allt från Out of Time och framåt (förutom Automatic for the People) och ta dig tillbaka till de sex första skivorna istället.

Nine Horses: Snow Borne Sorrow

David Sylvian är tillbaka, nu i konstellationen Nine Horses. För två år sedan gav han ut albumet Blemish som var lite väl knastrigt. Snow Borne Sorrow är lättare; lite pop blandat med mjuka stråkar, elektronika och jazziga stämningar. Men det får inte bli för tillrättalagt: då kliver Burnt Friedman in och attackerar med lite disharmoni i form av electroljud. Ibland får en burkig elgitarr också plats.

Albumet har lite melankoli över sig. Sylvians texter kan vara ganska beska.

På inledningsspåret gästsjunger Stina Nordenstam och det är intressant hur bra deras röster fungerar ihop. Överhuvudtaget är skivan en spännande stil- och klangblandning.

Tosca: Suzuki

Det är inte bara joddel som kommer från Österrike. Tosca (det vill säga Rupert Huber och Richard Dorfmeister) är lite av husgudar. Tyvärr håller de två senaste skivorna inte riktigt lika hög klass som den tidiga utgivningen. Alltså bör man koncentrera sig på fullängdarna Opera, Suzuki och remixskivan Suzuki in Dub.

Suzuki innehåller de dubinspirerade beats med elektronicainslag som har blivit Toscas signum. Fullängdsdebuten Opera var lite mörkare, men du känner igen de hypnotiska rytmerna, de samplade rösterna och coola syntslingorna. Albumet känns lätt och luftigt, men samtidigt med ett driv framåt som gör det perfekt att ha som soundtrack till vilken dag som helst.

Erykah Badu: Baduizm

Lyssnar inte så mycket på nyare soul och R&B. Men så fann jag Erykah Badu. Kanske är det för att hon har kvar en tydlig koppling till äldre soul och jazz som jag tycker om detta så mycket.

Baduizm från 1997 känns inte som en debut. Det är alldeles för moget och färdigt för det. Albumet sålde platina fem gånger, vilket tydligen är den största framgång ett debutalbum av en kvinna någonsin har haft. Det var välförtjänt.

Hon skrev det mesta till skivan själv, och det är med fingertoppskänsla som tung bas och ibland lite hip-hop-aktiga beats är lagda ovanpå de mjuka soulmelodierna. Det här är tillbakalutat, men med attityd.

Bob Marley: Exodus

Bobbans bästa. Och kanske också den bästa reggaeplattan överhuvudtaget.

Han ska tydligen ha försökt ta sitt liv, den gode Bob, innan han spelade in den här skivan i London. Den känns lite lugnare än skivorna före. Man kan inte säga att den är innovativ, men den är fokuserad och sammanhållen till en stark helhet.

Exodus innehåller Jamming, Turn Your Lights Down Low, Waiting in Vain och andra klassiker som alla känns tidlösa.