CocoRosie: Noah's Ark

Nu har det gått ungefär ett år sedan uppföljaren till debuten La Maison de Mon Reve släpptes, och det känns nästan som det var så länge sedan jag lyssnade på skivan också. Nu på lördagsmorgonen snurrar den i vardagsrummet igen.

Många såg fram emot Noah's Ark väldigt mycket (kanske särskilt Biff), och det första intrycket var ”nja”. Musikens själ; knarrandet, gnisslandet, folktonerna blandat med skrap och lätta beats och elektronikstörningar, fanns naturligtvis kvar. Men lät de inte som att de försökte låta lite väl mycket indie? Rösterna kändes till en början tillgjorda i överkant och soundet till och med ibland lite krystat.

Men så släppte det: Antony Hegarty från Antony & the Johnsons (se här och här) skänkte massor av magi till Beautiful Boys, och även resten av plattan började falla på plats. Den härliga känslan från debuten kom plötsligt tillbaka och musiken blev till och med tidvis hypnotisk. Och efter systrarnas konsert på Vega i Köpenhamn med den coolaste human beatbox jag har sett var jag hemma igen, i systrarnas famn. De kan konsten att charma mig.

Jimmy Cliff mfl: The Harder They Come

Världens bästa soundtrack enligt många, men det låter jag vara osagt. Men bra är det. Precis som i filmen är det Jimmy Cliff som spelar huvudrollen på det här klassiska reggaemättade soundtracket från 72-73.

Du hittar i alla fall många klassiker på albumet, såsom The Melodians Rivers of Babylon och Desmond Dekkers Shanty Town, men det är ändå Cliff själv som står i centrum med You Can Get It If You Really Want, The Harder They Come och smäktande tryckaren Many Rivers to Cross. Missa inte heller Scottys hårdsvängande Stop That Train.

The Legends: Facts and Figures

Popgeniet Johan Angergård och hans enmansband The Legends har gradvis tagit steget från sin handklappiga indiepop via lite 80-talsdepp till ett mer synthmättat popsound.

Låtarna är såväl strama som dansanta – de går från sköra mollmelodier till riktiga popdängor. I 2006 års tappning smakar The Legends lite Cure, Kraftwerk och Pet Shop Boys, fast med det svenska vemodet. Och det nordiska ljuset.

The Animal Five: The Animal Five

Det här bedårande malmöbandet borde jag ha skrivit om för länge sen. Med sin lite naiva Strokesliknande poprock med stänk av Zappa och The Velvet Underground charmar de vem som helst.

Det sex låtar korta minialbumet är koncentrerad attityd med en stor glimt i ögat. Det är hög intensitet (inget mot vad det är live dock) och bitvis riktigt kul. Och mycket bra.

Junior Boys: So This Is Goodbye

Junior Boys Last Exit gjorde succé och det är många som har längtat efter uppföljaren. Men lever de upp till förväntningarna? Jepp.

Det är bara pop. Men det är inte så lite. Junior Boys popmusik är självklar och rak, i en elektronisk version. Ta lite twostep-influenser, lite europeisk 80-talspop och blanda med 00-talets lite modernare (är detta en motsägelse? Nej.) retrosynthpop. Rör lite, skaka. Vips har du fått Junior Boys.

Den förra skivan innehöll kanske lite mer houseinfluenser, men jag tycker att det är skönt att klubbinslagen är lite mer nedtonade. Kanadensarnas electropop liknas ibland med Radio Dept.s, men den känns varmare på något sätt, trots att gitarrerna är färre och syntarna fler. Tongivande spår på skivan är bland annat titelspåret So This Is Goodbye och Sinatra-covern (jepp!) When No One Cares.

Håll utkik, förresten: Junior Boys kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i början av november.