Biffs skivtips

Vet du! Bloggpaus.

2007-09-22T17:11:00.000+02:00

Det är bäst om jag tar en paus, tror jag. Som du märker har det gått ett tag sedan jag skrev det senaste skivtipset.

Jag har annat att stå i, viktigare saker som tar min energi just nu, härligheter som aldrig kommer att komma tillbaka. Bloggande får aldrig kännas som en press. Det märker läsaren.

Titta tillbaka en annan gång. När du minst anar det är jag tillbaka igen. När vet jag inte nu. Om du vill kan du skicka ett mejl (adressen till höger) så meddelar jag när jag uppe i bloggsadeln igen.

Välkommen tillbaka.

Martin

Frog Eyes: Tears of the Valedictorian

2007-08-18T10:46:00.000+02:00

Look no further om du tycker om skrammelindie, för här får du en bra dos. Och om du har som princip att bara lyssna på den kanadensiska vågen så är detta din lyckliga dag.

Frog Eyes är bandet som aldrig riktigt lyfts upp till skyarna; de lägger precis bakom tätklungan, och når liksom aldrig riktigt ända fram. Men när man sen efter säsongen summerar poängen så visar det sig att de ändå har hamnat på pallen, genom hårt och enträget arbete.

Efter sammanlagt fyra album har de fått en trogen skara fans som gillar deras folkinspirerade indierock. Och hur är den då? Jo, den är schysst brötig och speedad, full av energi. Bandmedlemmarna håller ihop det bra, och skapar något som kan liknas vid organiserat kaos. Och högst upp står Carey Mercer som med ödesmättade texter och desperat uttrycksfull röst manar på sina styrkor.

Frog Eyes på MySpace

Wildbirds & Peacedrums: Heartcore

2007-08-12T11:52:00.000+02:00

Diversifiering är kul! Det bevisar Miriam Wallentin och Andreas Werlin när de hämningslöst blandar pop, blues, soul, jazz, folkmusik, breakbeats och ljudkonst.

Helheten de bygger trots att de kastar sig hej vilt mellan genrerna gör att man nästan får lust att kalla dem ett konceptband, men det låter bara som ett skällsord.

Musiken utgår från Miriams sång och Andreas percussionspel, och ovanpå detta lägger de sina andra ljud, såväl elektroniska som akustiska, och utvecklar det enkla och okomplicerade till en finurlig väv av fantastiska melodier.

Wildbirds & Peacedrums på MySpace

PS Imorgon spelar Final Fantasy-Owen i amfiteatern i Pildammsparken i Malmö. Missa inte. DS

Stars of the Lid: And Their Refinement of the Decline

2007-08-06T20:01:00.000+02:00

Det är svårt att få grepp om den här skivan. Det är kanske ett storverk, men också ett stort verk som med sin minimalism och känsla för detaljer suger musten ur en under de två timmar det tar att lyssna genom skivan. Men samtidigt så fungerar den också som en lätt fond i bakgrunden. Musiken är oändligt svävande vacker, helt instrumental med närapå sakral känsla.

Det är en filmisk känsla som omfamnar en, med flygelhorn, cello och violin. Det handlar om sagokompositioner som sakta och försiktigt tassar sig fram. Det finns mycket att upptäcka; ibland är man mitt i musiken för att i nästa ögonblick känna att den är ogreppbar och på distans. Musiken är på en och samma gång både lättfattlig och komplicerad att ta in.

Den dynamiken är spännande.

Stars of the Lid på MySpace

Apparat: Walls

2007-08-01T18:37:00.000+02:00

Tyske electronicamästaren och skivbolagsbossen Sascha Ring rensade sin hårddisk och ut kom ett riktigt konsekvent och väl sammanhållet album. Inte särskilt förvånande dock: samarbetet med Ellen Allien 2006 på Orchestra of Bubbles var väldigt lyckat.

Ring kommer från technovärlden, men den sidan har han tonat ned kraftigt på Walls där han arbetar mer med klassiska poplåtstrukturer, sång och akustiska instrument än tidigare.

Beatsen finns kvar i mjukare tappning, men då och då bränner det till tillsammans med elektroniskt genererade mattor, stråkar och rundgång som sammantaget ger en inte obetydlig shoegazingkänsla. Detta blandas upp med den mer djupsinniga electronican av ambientkaraktär som man förknippade honom med tidigare.

På fyra av spåren medverkar Raz Ohara, men det är Rings musik och inte sången som spelar huvudrollen, även om den stöper om musiken till skön electrosoul. Detta är ett givet electronicaalbum för 2007.

Du kan lyssna på hela skivan på Apparats MySpace

Gone fishing. Men först några skivtips.

2007-06-28T19:21:00.000+02:00

Ja vänner, nu är det dags för mig att ta semester, och då gör jag det från bloggen också.

Innan jag tar ledigt vill jag ge er några skivtips som ni själva kan kolla upp, så återkommer jag med mer ingående texter om dem efter sommaren. Så, googla på följande:

Frog Eyes: Tears of the Valedictorian
People Press Play: People Press Play
Stars of the Lid: And Their Refinement of the Decline
Apparat: Walls
Wildbirds & Peacedrums: Heartcore
Of Montreal: Icons, Abstract Thee
Ström: Ny musik för landssorg

Ha en riktigt skön semester, så ses vi i augusti!

Martin

Montag: Going Places

2007-06-21T17:46:00.000+02:00

Det kanadensiska musikundret var inte en tillfällig fluga; det fortsätter uppåt, framåt. En av de som rider på vågen – och som har varit med och skapat den – är Antoine Bédard, aka Montag. Med hjälp av Au Revoir Simone, Final Fantasy-Owen, M83-Anthony och flera andra gäster har Montag skapat en liten pärla till el-popplatta.

Det är alltid ett vågspel att samarbeta med många olika gästartister – resultatet blir ofta spretigt, särskilt om man som i det här fallet låter gästerna sätta ganska stor prägel på innehållet. Men sättet Montag får ihop helheten är imponerande. Istället för att skivan sticker iväg i många olika riktningar så ger gästerna extra dimensioner till sina respektive låtar.

Ibland känns det som vi har hört electro-/synth-/laptop-pop till leda, men så dyker det upp en sån här skiva och då återfår man hoppet igen.

Montag på MySpace

Chris Garneau: Music for Tourists

2007-06-18T20:11:00.000+02:00

Kära läsare, kolla in den här skivan. Chris Garneaus pianobaserade popmusik med singer/songwriter-touch letar sig lugnt och stilla in i ditt sinne. Sätt dig ner, slappna av och ta in den. Det är lättillgänglig och enkel musik som växer, oavsett när det är med vaggviseton eller om det handlar om döden.

Garneau har en känslig och nästan sårbar röst som öppnar upp musiken extra mycket. Hans sång ackompanjeras av lugnt pianospel och stråkar.

Produktionen är helt självutlämnande, även tekniskt: varje andetag hörs, ja man hör till och med när hans läppar skiljs åt och munnen öppnas.

OK, detta är inte musik som du ska lyssna på om du är riktigt partysugen eller när du vill få ut ilska ur kroppen. Men vid alla andra tillfällen funkar den nog. Slit inte ut den, bara.

Chris Garneau på MySpace

Jojje Wadenius: Goda' Goda’

2007-06-13T20:18:00.000+02:00

Okejrå, man blir visst lite påverkad av att få barn. Därför ska jag plåga er, mina kära läsare, med ett barnskivetips. Men det är något så unikt som en barnskiva som även fungerar utmärkt på vuxna. Faktum är att jag köpte den här långt innan Vidar ens var påtänkt. Sådeså.

Goda’ Goda’ är verkligen barnskivornas barnskiva, med musik av Jojje och texter av Barbro Lindgren. Den är inspelad 1969 och då var Wadenius bara typ 24. Fascinerande.

Man får lite sådär lagom proggkänsla av skivan och den svänger faktiskt nåt djävulskt då och då, särskilt när Jojje sjunger med i sina solon. Det är starka spår rakt genom: Mitt sår, Mitt lilla barn (den är förmodligen bäst – riktigt rörande!) och Jag har en äng. Dessutom har den version av skivan som släpptes 2001 några bonusspår, bland annat signaturmelodin till Kalles klätterträd. Funkar utmärkt på dansgolvet – jag lovar!

Mitt lilla barn (mp3)

Misha: Teardrop Sweetheart

2007-06-06T11:10:00.000+02:00

”Oj, vad detta lät som Beatles”, sa Livia när jag spelade en av låtarna igår, och visst, någon gång låter det som Misha har snott rakt av. Helt ogenerat. Men de är i så fall inte först. Och Beatles är inte heller ensamma om att vara drabbade. Jag hör till exempel en del Bowie. Och The Postal Service-fansen lär nog också känna igen sig då och då. Dessutom misstänker jag att duon har lyssnat en del på sina Hot Chip- och Junior Boys-skivor.

New York-bosatta taiwaneserna Ashley Yaos och John Chaos pop på elektronisk grund är just en salig blandning av olika influenser, och musiken som de levererar är mjuk, rak, ren och skön. Skivan innehåller en rad olika stickspår som gör att resultatet aldrig blir tråkigt.

Känns som detta kan bli en bra sommarskiva.

Misha på MySpace

Popsicle: Lacquer

2007-06-02T10:53:00.000+02:00

När vi satt i stadsparken i Lund i trean på gymnasiet och drack ljummen bubblig Lambrusco innan konserten visste vi inte vem Popsicle var. Det som var viktigt den här kvällen på Mejeriet var Atomic Swing.

Tidigare på dagen hade jag ändå chansköpt Lacquer; Atomic Swing kunde ju inte dra med sig vilket skitband som helst, resonerade jag. Popsicles spelningen innebar inget publikfrieri precis – det var shoegazing på hög nivå – men det var bra och tungt.

Jag sov över hos Johannes efter konserten. Innan vi la oss pratade vi om kameror och spelade skivan.

”Den låter likadant hela tiden”, sa Johannes, men musiken fastnade hos mig. Lacquer kom att bli lite av ett soundtrack för mig det efterföljande halvåret.

När jag nu 15 år senare lyssnar på skivan igen sköljer gamla gymnasieminnen över mig. Lacquer var speciell, inte bara för mig, utan för hela indiesvängen i Sverige. Tillsammans med bland andra Wannadies och This Perfect Day banade de vägen för den svenska indiepopvågen, och Popsicle var de som bäst utnyttjade gitarrmattorna och skapade de bästa popmelodierna. Lacquer innehåller en lång rad starka låtar: Sandy, Hey Princess, Undulate, How Come We… På efterföljande plattan Abstinence hade magin försvunnit.

Men Lacquer håller än. Om den gör det mest av nostalgiska skäl? Kanske, men det spelar ingen roll. Popmusik ska spegla sin tid – det är en del av definitionen av begreppet – och för mig är Lacquer, tillsammans med några andra skivor, synonymt med nittiotalets första år.

Sonny Rollins: några skivtips

2007-05-26T11:14:00.000+02:00

Det var länge sen jag tipsade om jazz (om man inte räknar Flanger), trots att jag ett tag nästan uteslutande lyssnade på jazz. Men det var ju i och för sig ett antal år sen.

Jag kunde så klart inte undgå att se att tenorsaxofonisten Sonny Rollins fick Polarpriset, och det var ju kul för honom. Om du inte är bekant med Rollins och vill utforska hans musik kan jag passa på att ge några rekommendationer från min skivsamling.

Here it goes, kronologiskt.

Saxophone Colossus från 1956. Räknas allmänt som hans kanske bästa skiva. Och ja, den är väl bra, men min personliga uppfattning är att jazzens storhetstid faktiskt var på sextiotalet.
Newk’s Time från 1957: Blue Note-inspelning med mycket hard-bop.
The Bridge från 1962 (äntligen sextiotal!). En bra och lättsmält skiva som spelades in efter ett treårigt (tror jag att det var) uppehåll.
East Broadway Run Down från 1966: tre lite ruffa spår på 20, 12 och 6 minuter som är riktigt bra.
Next Album från 1972: ännu ett comeback-album, nu efter ett sex år långt uppehåll. Svänger skönt.
Dessutom säger tydligen jazzkännarna att Way Out West är obligatoriskt, men den skivan har jag inte.

Så där ja, det kändes skönt.

Lou Reed: The Blue Mask

2007-05-22T21:21:00.000+02:00

Jaha, här sitter man som man gjorde pre-millenium, det vill säga med uppringd modemuppkoppling istället för bredband. Detta på grund av att Tele2 inte klarar av att göra en uppgradering av bredbandet med mindre än en veckas (and counting) uppehåll. Och eftersom detta känns som stenåldern kan jag ju passa på att skriva om en gammal skiva. (OK, den övergången var inte mitt i prick. Men skivan är det.)

Transformer bör vara ett obligatorium i alla skivsamlingar, men Lou Reed är så mycket mer än just den skivan och Velvet Underground. Kolla till exempel in The Blue Mask.

På skivan från 1982 kom Reed tillbaka på allvar efter ett antal år på dekis (såväl musik- som missbruksmässigt), och här visar han upp en mycket fokuserad sida av sig själv med klassisk gitarr/gitarr/bas/trummor-sättning där han själv plockade upp elgitarren igen.

Albumet visar på stor känslighet, både vad gäller själva musiken och texterna. Det är självutlämnande och Lou Reeds släpiga röst låter skönt dekadent. Låtarna rymmer såväl ilska som ren kärlekspoesi.

Bästa låten? Svårt att säga, men om jag bara får välja en är det förmodligen The Day John Kennedy Died.

Merz: Merz

2007-05-18T17:27:00.000+02:00

Conrad Lamberts hyllade debutplatta från 1999 har nu getts ut av Grönland igen. Med följer också en extra skiva med tidigare osläppt material från inspelningen och en del remixar.

Jag måste säga att jag gillar Loveheart från 2006 bättre, men allt som man kan komma över från Merz måste slukas (en ny skiva är på gång, förresten!). Här förlitade Lambert sig mer på drum'n'bass-beats och en högre grad av elektroniska inslag istället för sin egen förmåga att skapa stämningar och rytmer på det självklara och avskalade sätt som han sedan gjorde på Loveheart.

Skivan håller fortfarande hög klass, och man förstår verkligen varför det blev en sådan hajp kring Merz (en hajp som för övrigt fick honom att bokstavligen talat gömma sig). Den spretar lite mer än Loveheart, men den är ändå väldigt bra. Dessutom har det ju faktiskt gått en del år sedan 1999, och skivan fungerar som ett ypperligt tidsdokument.

Så: uppdatera din katalog med hans debutskiva, det är både du och Merz värda.

Merz på MySpace

Colleen: The Golden Morning Breaks

2007-05-10T21:26:00.000+02:00

I väntan på Colleens nya album som kommer nu i maj är det värt att tipsa om hennes förra som med rätta blev såväl omskrivet som uppskattat.

Debuten Everyone Alive Wants Answers från 2003 innehöll en förunderlig mix av samplingar och egenskapade ljud. På uppföljaren utelämnade Cécile Schott samplingarna helt för att i stället sätta ihop ett magiskt pussel av ljud från bland annat celloplock och speldosor som hon själv spelade in. Hon gick helt enkelt från syntetiskt till organiskt.

Resultatet är enastående vackert. Det tar lyssnaren någon helt annanstans, till en drömsk, mjuk, skön och varm plats. Ibland väntar man på att Bambi ska titta fram, men som tur är blir musiken aldrig riktigt så vän.

Colleen på MySpace

Panda Bear: Person Pitch

2007-05-05T10:51:00.000+02:00

Ja, den är bra. Mycket bra till och med. Och eftersom jag är långt från först att recensera den här skivan så känns det ju onödigt att lägga tid på att skriva ännu fler kreativa saker om den. Allt är förmodligen redan sagt, till exempel här, här och här.

Här står också lite om skivan, likaså här. Här kan du läsa lite mer, och här och här och här och här. Och här.

Om du är sugen på mer läsning kan du klicka här eller här. Och någon blir arg om du inte läser här. Här är en annan text, och den är inte den samma som här. Och om du tyckte att den texten var intressant kan du ju läsa här och här och här också.

Om du har glömt vilken skiva det handlar om kan du kolla här. Det är samma som det skrivs om här och här och här. Eller så kan du kolla in killens MySpace här.

Såja, gå nu och köp.

Windmill: Puddle City Racing Lights

2007-05-01T11:31:00.000+02:00

Titta hit, ännu ett fynd som borde platsa på 2007 års lista över bästa skivor.

Matthew Thomas Dillons falsettröst skär genom märg och ben, och ackompanjeras av ömtålig musik som verkligen når fram. Det är en ambitiös skiva som räcker hela vägen, med storslagna stråkbestrukna arrangemang uppblandade med tillbakadragna pianoslingor.

Ibland låter det lite The Flaming Lips, ibland Arcade Fire. Men mest av allt låter det mycket bra. Det är oupphörligen fängslande musik.

Windmill på MySpace

Loney, Dear: Loney, Noir

2007-04-26T13:52:00.000+02:00

Jag har noterat att även Loney, Noir har fått riktig distribution, precis som Sologne. Loney, Dears utgivning var ju tidigare baserad på hembrända skivor och hemmapulade omslag.

Men det börjar ta fart nu, och det med rätta. Allt fler upptäcker hans musik och hans turnéschema utomlands är riktigt tufft.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Sveriges bästa pop görs av Emil Svanängen – den är mjuk och skön; helt enkelt snäll på ett mycket bra sätt. Missa honom inte nu när han dyker upp i Sverige för att göra några spelningar.

Allt han rör vid blir till guld, så är även fallet med Loney, Noir. Lyssna på Martin: var en god musikälskare och köp Emils skivor.

Loney, Dear på MySpace

Presstopp: en ny människa har kommit till världen

2007-04-25T16:36:00.000+02:00

Jag frångår nu mina principer att endast skriva om musik för att stolt berätta att jag och Livia har blivit föräldrar till en oändligt fin son (andra tycker kanske att han är som vilka andra bebisar som helst, men det håller jag så klart inte med om).

Han föddes i söndags morse, 3365 gram tung och 49 cm lång, efter hårt arbete av mamma under cirka 6 timmar.

Jag ska försöka uppdatera bloggen med skivtips så ofta andan faller på, men just nu är det inte prio ett! Som tur är har jag ett par på lager.

Vi hörs!
Martin

The Apples in stereo: New Magnetic Wonder

2007-04-21T10:56:00.000+02:00

Det här har man hört förr, känns det som. Det är helt enkelt klassisk solskenspowerpop som The Apples in stereo presterar på sitt sjätte studioalbum. Och alla gamla indiefans jublar som vanligt när något av Elephant 6-banden släpper nytt. Med rätta.

I början känns det som de drar det lite för långt – plötsligt så låter det alldeles för mycket skaterock för min smak. Men sedan hittar de gradvis rätt bana. Och det är kanske det som är styrkan, men också som i skaterockens fall, svagheten: det är en salig och härlig blandning av stilar på skivans 24 spår, lika brokig som omslaget. Från rock till Air-liknande elektronikainslag och Belle and Sebastian-tweepop, allt med hög hitfaktor.

Apples in stereo på MySpace

Efterklang: Under Giant Trees

2007-04-15T21:17:00.000+02:00

Danska Efterklang kittlar våra sinnen med ett litet mellanspel i begränsad upplaga (ny fullängdare kommer i höst).

Den fem spår långa ep:n innehåller låtar som skrevs speciellt för turnén som följde på den kritikerrosade fullängdsdebuten Tripper. Styckena blev uppskattade av både bandet själva och publiken, och nu har de alltså släppts på skiva – förpackade i jäkligt schysst omslag.

Efterklang skapar alltid väldigt fascinerande ljudbilder. Här har knastret tagit ett steg tillbaka, och istället tar stråkarna (genom isländska stråkkvartetten Amina) och ljudmattorna mer plats. Musiken är såväl storslagen som melankolisk; minimalistisk, lugnande och svulstig på samma gång.

Efterklang på MySpace
Efterklangs webbplats

CocoRosie: The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

2007-04-11T20:47:00.000+02:00

Skynda er, de är här nu! Dessutom i en delvis annan skepnad än tidigare – den nya skivan är mer genomarbetad än de två tidigare, men med samma naivt putsade fasad. Det känns välkommet med blandningen av trams (eller är det att gå får långt att kalla det för trams?) och stor seriositet. Systrarna blandar barnvisor med skräckisar, känns det som. Effektsökeri? Kanske det. Mig lurar de i alla fall.

Som vanligt byggs musiken upp av piano, harpa, gitarr, leksaksinstrument, beats och diverse mysko ljud. Det som kanske är mest fascinerande är kontrasten mellan systrarna och deras röster. Live blir det ännu mer påtagligt när man ser hur olika de agerar och beter sig.

Man känner igen systrarna väldigt tydligt – de har lyckats skapa sin egen lilla nisch i indiefolktronican som de förvaltar så väl, så väl. Och inom sitt lilla fack lyckas de variera sig väldigt mycket, så att varje skiva rymmer små nya upptäckter för varje spår man vandrar genom.

CocoRosie på MySpace

Le Bombe: Min Så Kallade Soul

2007-04-09T10:51:00.000+02:00

Hihi, det här är riktigt roligt! Och bra.

Musiken från Le Bombe, det vill säga 28-årige malmöbon Martin Karlsson, liknar inget jag har hört innan. Det är en sanslös blandning av Möllan, skånska, påpp, nutidspoesi, naivitet, soul, socialrealism, r&b, blipp-blopp, ja till och med ett stänk eurodisco, och genialitet. Det sistnämnda gränsar ofta till galenskap, vilket på ett befriande sätt kan tyckas komma till uttryck på Min Så Kallade Soul.

Det är helt hämningslöst. Så skapas ny musik.

Naff sädd: lyssna själv.

Bomben på MySpace
Le Bombes webbplats

Radical Face: Ghost

2007-04-05T22:11:00.000+02:00

Detta är inte singer/songwriter (som vissa av någon anledning påstår) – och fastän det inte är det är det också mycket mer än så.

I sitt gamla trähus (ja, man hör de knarriga golvplankorna) andas liksom Ben Cooper fram textraderna med sin lite nasala röst i luftiga arr. Det är musik så full av detaljer att man upptäcker nya saker och nya rum hela tiden, samtidigt som han bygger en skön och komplett rymd.

Ghost innehåller allt från bombastiska mattor och marschtakt till viskande mjuka bitar, allt uppbyggt med akustisk gitarr, handklapp, piano, dragspel, banjo (härligt!), bas med mera.

Han tar sig på stort allvar, det märks. De flesta 24-åringar skulle nog bara uppfattas som lillgamla och brådmogna om de försökte sig på något sådant här, men Cooper ror det i land.

Radical Face på MySpace

Fujiya & Miyagi: Transparent Things

2007-04-01T11:14:00.000+02:00

Häng med! Biff – och inte bara han – spår att detta är ett band som kommer att ta mycket plats i strålkastarljuset 2007. [Ledsen att jag pratar om mig själv i tredje person. Jag ska sluta med det.]

Själv är jag inte jättehemma på krautrock, men om du vill ha en lightversion i engelsk trioversion är det här du ska leta. Tänk Neu och Kraftwerk, kanske med en gnutta Stereolab, lägg till lite punkfunk då och då, så hamnar du ungefär i rätt härad. Det är helt enkelt en skön blandning av krautrock, pop och lite inblandad disco.

Visst, skivan är egentligen varken särskilt utmanande eller innovativ, men på det hela en mycket trevlig bekantskap med mycket latent energi inbyggd. Kidsen kommer att älska detta på dansgolvet.

Fujiya & Miyagi på MySpace

Flanger: Spirituals

2007-03-24T10:46:00.000+01:00

Vänta bara. One of these days kommer jag att sluta tjata om Burnt Friedmans storhet. Men inte riktigt än. De olika samarbeten som han ger sig in i gör att spännvidden i det som kommer ur högtalarna blir stor. Han är ett geni som flyttar fram positionerna för varje nytt äventyr han ger sig in i.

Ta till exempel projektet Flanger, och mer specifikt skivan Spirituals. Jag är själv en (före detta) jazznörd, och mitt hjärta slog lite snabbare när jag fick korn på den här skivan. Egentligen tycker jag att jazzens glansperiod var på sextiotalet och att den så kallade tradjazzen mest är till för äldre gubbar som inte vet bättre.

Men här på sin fjärde skiva har Burnt Friedman och kamraten Uwe Schmidt tagit ut svängarna genom att stöpa om swing-, dixieland- och new orleansjazzen tillsammans med moderna influenser och inspelningstekniker. Och plötsligt förstår jag de gamla gubbarna. Delvis i alla fall.

Musiken rymmer fantastiskt mycket glädje, men också en stor portion molltoner. Brötiga bleckblåsinstrument blandat 00-talsinslag, och stenkakor som har fastnat. Ibland känns Django Reinhardt väldigt närvarande. Det är gamla hederliga ”analoga” instrument i skön förening med modernt musikskapande.

Flanger på MySpace (ej officiell)

Milosh: Meme

2007-03-18T12:10:00.000+01:00

Kanadicken Michael Milosh använder ett lätt anslag i sitt musikskapande, och sjunger sina kärlekskranka hjärta och smärta-texter mjukt och viskande. Hans popelectronica på förra årets Meme är skön, men dissonanser saknas inte; just dessa blir en skön kontrast till hans tillbakadragna sång, vackra harmonier och synthmattor.

Och så drar skivan ibland också mot r&b- och soul-hållet. Det känns riktigt fräscht – ibland verkar indiefolket dra sig för att göra detta, men för Milosh gör det att hans musik får en extra känslodimension. Milosh själv sitter kvar under korkeken och fortsätter lugnt att visksjunga sina mjuka låtar som då och då tuffar till sig så där lite lagom.

Milosh på MySpace

Ass: Ass

2007-03-13T19:35:00.000+01:00

Ja, herregud. Jag har visst fastnat i något slags hjulspår här. Jag verkar ha någon mystisk svaghet för ensamma musiker. Men om ni till äventyrs inte har tagit del av Andreas Söderströms rikedomar från i höstas så är det faktiskt dags nu.

Lugnt och stilla tar han lyssnaren till sin egen värld som verkar gå lite i slowmotion. Med plock på gitarren och elektroniska ljudmattor blir allt skönt och bra.

Jag känner faktiskt inte för att försöka mig på en beskrivning av hans musik mer än så. Du får helt enkelt lita på mig. Eller så kan du besöka Dotshop: där hittar du en del av hyllningskören, från sopran till bas.

Ass på MySpace

Explosions in the Sky: All of a Sudden I Miss Everyone

2007-03-06T21:37:00.000+01:00

Instrumentala postrockhjältarna i Explosions In the Sky är tillbaka, till mångas förtjusning. Till min också visade det sig, trots att jag inte är särskilt inlyssnad på dem sedan tidigare. Postrock, förresten: tänk Sigur Ros och Mogwai så hamnar du ungefär i samma fack.

På All of a Sudden I Miss Everyone kastas du från stillhet och lugn till bombastisk rock med ylande gitarrer. Och sedan tillbaka igen via tempoväxlingar och ständiga gitarrcrescendon och -diminuendon.

Det är de stora känslorna som gäller, med stor inbyggd dramatik. Man färdas från en daggbestänkt äng med många fina blommor på (och en kossa) ända in i stormens öga. Fram och tillbaka, i typ 44 minuter.

Explosions in the Sky på MySpace

ST: People I Barely Know

2007-03-01T21:07:00.000+01:00

Man ska sitta hemma och göra sin pop med elektroniska inslag. Så har även hemlige Stefan Ternemar gjort. På skivan medverkar andra också; med sånginsatser, på distans. Ljudfilerna mejlades tydligen hej vilt.

Musiken är melankolisk pop med lite folk- och postrockinslag ibland. Det är skön svensk musik som borde ha potential utomlands också.

Och i samma andetag som ST ska man tydligen nämna Khonnor, Merz och Radio Dept. Så då gör jag väl det: Khonnor, Merz och Radio Dept.

ST på MySpace

Salem Al Fakir: This Is Who I Am

2007-02-20T21:33:00.000+01:00

Grym debut bla bla bla. Soul bla bla Stevie Wonder bla bla, bla bla bla underbarn bla bla fiol bla fyra år. Bla bla etta på topplistan bla bla bla.

Bla bla bla spelat allt själv bla bla egenproducerat i sovrummet bla bla bla bara så underfundigt charmig bla. Jazzig pop och folkrock bla bla Jojje Wadenius bla bla så gullig. Bla bla bla bla bla kritikerrosad, 50 minuter kärlek bla bla. Bla bla bla stråkar bla blås bla bla piano. Bla bla bla.

Men det funkar. Bra jobbat.

Of Montreal: Hissing Fauna, Are You the Destroyer?

2007-02-16T21:22:00.000+01:00

Att sprida glädje med melankoli (eller är det kanske tvärtom?) verkar vara de indiepsykedeliska excentrikerna i Of Montreals uppgift. Samtidigt som tårarna rinner nedför kinderna förmedlar Kevin Barnes ändå den gladaste indieglampopen du kan tänka dig. Nånting hände i Norge, men jag vet inte vad. Hur som helst verkar det ha påverkat Of Montreal på något sätt.

De melankoliska texterna på fullängdare nummer åtta blandas med bra indiepop, glamrock och riktigt skön disko, komplett med stråkar och härliga basgångar. Låtarna sitter verkligen som en smäck. Då och då hettar det till ordentligt, och då är det allvar – till exempel i tolv minuter långa The Past is a Grotesque Animal.

Räkna med att du kommer höra mycket om Of Montreal i år.

Of Montreal på MySpace

Camera Obscura: Let's Get Out of This Country

2007-02-12T19:15:00.000+01:00

Visst, det är fortfarande vinter, och Camera Obscuras lugna rakt-på-sak-pop med små countryinfluenser smakar väldigt mycket sommar. Kanske är den därför inte så dum att lyssna på nu när man är som tröttast på kylan (ja, även här i Malmö) och mörkret.

Musiken är som vanligt snäll och dansant, och möjligtvis är det ännu mer sextiotalskänsla över den jämfört med tidigare skivor. The Supremes spökar på allvar.

Jari Haapalainen från The Bear Quartet har producerat, och Belle and Sebastian-likheterna är ganska stora. Skottarna levererar stämsång, stråkar, solsken och dans.

Camera Obscura på MySpace

Nine Horses: Money for All

2007-02-06T21:06:00.000+01:00

Som du kanske vet så gillade jag Nine Horses skiva Snow Borne Sorrow väldigt mycket. Dessutom är jag ständigt fascinerad av den tredjedel av Nine Horses som utgörs av Burnt Friedman. Därför var det trevligt att se att bandet nu har släppt en skiva med ett par nya spår samt ett antal ommixningar av gamla låtar signerade den nyss nämnde tysken.

David Sylvians djupa röst är som vanligt helt fängslande och Stina Nordenstams sopran blir på Money for All en än mer effektfull kontrast till hans röst. Friedmans ommixningstrolleri är fantastiskt. Han låter musiken behålla sitt ursprung, men låtarna får ett nytt djup och så svänger det faktiskt mer än tidigare! Basen får lite mer plats och hjälper till att skapa en helhetskänsla som gör att musiken håller ett tag till, i väntan på Snow Borne Sorrows riktiga uppföljare.

Smakprov på alla låtar finns på Dotshop

Roxy Music: Country Life

2007-02-01T19:26:00.000+01:00

Classic stuff, från samma år som jag föddes (-74). Brian Ferry var svag för soulmusik och lite så där lagomrockig, medan Brian Eno var mer avancerad och experimentell. Det märks att Roxy Musics fjärde album Country Life kom till efter Enos avhopp. Musiken är rakt på, samtidigt som den i alla fall med den tidens mått mätt får betraktas vara avantgarde i all sin experimentella konstrockpoppighet.

Men faktum kvarstår: om du bara ska köpa ett Roxy Music-album så är det detta. Det innehåller majestätisk musik och glammig pop och rock.

Värt att notera är väl att albumet har lika mycket ikonstatus på grund av sitt omslag som på grund av musiken som finns gömd i konvolutet. Smakfullt och snyggt eller inte? Döm själva.

Helios: Eingya

2007-01-27T13:17:00.000+01:00

Det här är musik i filmiskt och episkt format. Med stora men lugna gester och breda penseldrag målar Keith Kenniff upp vackra ljudlandskap med piano, gitarr, trummor och elektronikaelement. Det är ett mästerverk i ambient-elektronikagenren.

Det är svårt att beskriva musiken, men den är hypnotisk, mjuk, sparsmakad, skir och ordlös. Ibland är den på gränsen att kvala in som hissmusik, men på något magiskt sätt lyckas Helios hela tiden hålla balansen och bara låta musiken vara vacker och fängslande.

Helios MySpace

Karen Dalton: In My Own Time

2007-01-20T22:01:00.000+01:00

De säger att hon lät som Billie Holiday, och jag är benägen att hålla med. Gitarren hanterade hon som en mästare, och för Bob Dylan var hon tydligen en förebild, i alla fall enligt hans memoarer. Hon gjorde bara två album, och på In My Own Time från 1970 låter hennes röst verkligen magiskt.

Det är folk, singer/songwriter och blues på hög nivå som hon presterar på skivan. Arrangemangen är enkla och jordnära – no fuss. Och just enkelheten i låtarna gör verkligen att hennes gitarrspel och röst kommer till sin rätt. Lyssna särskilt på Dino Valentis ballad Something On Your Mind – den får ditt hjärta att smälta.

Hennes debut It's So Hard to Tell Who's Going to Love You the Best finns även den återutgiven, så den bör man också ta sig tid till att lyssna på.

På Dotshop finns ett par spår att provlyssna.

Grizzly Bear: Yellow House

2007-01-18T20:10:00.000+01:00

Det är inte alla som kan blanda americana, stämsång, lo-fi, bombastiska ljudmattor, folkmusik, banjo (jepp!), vals, symfoniska stråkar och mycket mer, och så fullständigt komma undan med det, och dessutom få det att låta som det naturligaste i världen. Ed Drostés & Co gör det, med sin musik vars karaktär någon har beskrivit som Freaky folk och psycho-folk.

Kollektivet bakom Grizzly Bear blandar intensitet med lågmäldhet på ett mästerligt sätt. Det är ambitiösa bitar som de levererar, och musiken känns ärlig och skön. Trots komplexiteten i arrangemangen och blandningen av stilar känns det aldrig pretentiöst.

Ed Drostés röst som ömsom viskar, ömsom vrålar i ditt öra svävar över allt annat i den bäst producerade gör-det-själv-musiken du har hört.

http://www.myspace.com/grizzlybear

A Hawk and a Hacksaw: The Way the Wind Blows

2007-01-11T21:14:00.000+01:00

Tyckte du inte om Beiruts balkanindie tycker du förmodligen inte om den här skivan. Men om du å andra sidan tyckte om Beiruts Gulag Orkestar… Ja, du fattar.

Hjärnan bakom A Hawk and a Hacksaw är Jeremy Barnes, och han har spelat tillsammans med musiker från många länder. Nu har han äntligen på allvar landat i det som slarvigt brukar benämnas Balkanmusik, som i det här fallet är sprungen från Rumänien.

Den här skivan är nämligen inspelad tillsammans med ett av de mest aktade världsmusikbanden (se där, ännu ett riktigt farligt begrepp som jag egentligen inte borde sätta i skrift), nämligen romskrumänska Fanfare Ciocarlia. Barnes åkte till Fanfare Ciocarlias hemby tillsammans med violinisten Heather Trost, och tillsammans spelade det nysammansatta kollektivet in grunden till den här skivan. Zach Condon från Beirut är också med på ett hörn.

Precis som det ska vara är detta musik med stora, yviga gester och mycket känslor. Och det svänger hårt. Det är inte alls lika mycket pop som Beirut, men på något sätt blir det ändå både rockigt och punkigt.

Ett par spår innehåller sång på engelska, men annars är det instrumentalt, med dragspel, fiol, blås och slagverk. Istället för att ha ambitionen att smälta ihop olika kulturers musik verkar det som Jeremy Barnes försöker närma sig den östeuropeiska musiken på ett öppet och lyhört sätt.

A Hawk and a Hacksaw på MySpace

Maps: Start Something

2007-01-07T13:08:00.000+01:00

Det här kommer att bli stort! Debut-ep:n från James Chapman lovar mycket gott.

Redan nu görs jämförelser med underbarnet Khonnor, bland annat beroende på att Start Something i likhet med Handwriting är inspelad i hemmet. Det finns andra likheter – skivan låter då och då lite khonnorsk, men med några stänk Sigur Ros och lite annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Spiritualized säger vissa, men jag vet inte.

Musiken är i alla fall smäktande och skön; bra pop som är såväl akustisk som elektronisk på samma gång, i all sin anspråkslöshet.

Fullängdare kommer i år, typ i maj! Då förväntar vi oss underverk.

Maps MySpace

[Edit: rättat stavfel...]

Yo La Tengo - I'm Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass

2007-01-03T16:42:00.000+01:00

Nä, skivan är inte så aggressiv som titeln kan få en att tro. Ira Kaplan och Georgia Hubley måste räknas till den amerikanska indiens verkliga veteraner. Och så här, lite på ålderns höst, sätter de en riktig stänkare rakt upp i krysset. Skivan med det långa namnet måste vara en av 2006 års bästa skivor (nej, jag tänker inte göra någon lista).

Skivan inleds och avslutas med två riktiga långkörare, den första med brötiga gitarr- och basgångar och rundgångsbröl. Däremellan underhåller de med en lång rad genuint bra popdängor som nästan genomgående känns helt tidlösa. Det känns som de lattjar med popmusikens alla attribut, dekonstruerar dem och sätter ihop dem igen till totalt jävla självklar musik.

Trentemøller: The Last Resort

2006-12-28T11:50:00.000+01:00

Producenten Trentemøller är mest känd för sina ommixningar av andras material i en minimalistisk om än svängig technostil. Medan hans remixar av artister som Röyksopp, The Knife och Pet Shop Boys ofta är tunga bitar som kämpar mot explosiva klimax så har Trentemøllers eget debut The Last Resort en mer lugn och drömsk karaktär. Det är visserligen tunga dansbeats och crescendon i miniformat som återkommer, men ovanpå dessa berättar dansken sina intressanta och mystiska historier i lugn takt.

På ytan känns det i början rörigt, men efterhand upptäcker man de återkommande mönsterna och den hypnotiska värld som han målar upp. Det är mörker- och vinterstämning över den helt instrumentala skivan, samtidigt som den har en varm och organisk känsla. Visst är det ett elektroniskt album men han får in en extra dimension genom att använda sig av trummor, gitarr och andra akustiska instrument. The Last Resort är ett tacksamt steg från dansgolvet till soffan.

Hey Willpower: P.D.A.

2006-12-21T21:36:00.000+01:00

Will Schwartz med sällskap kombinerar r&b-estestiken med rejäla doser indie- och electrokänsla. He's bringing sexy back, på riktigt.

Musiken känns gränsöverskridande, men tyvärr verkar det mest vara poppubliken som har tagit Hey Willpower till sitt hjärta. R&b-skaran verkar vara mer svårflörtad.

Hey Willpower är befriande fritt många av de element som ofta gör mainstream-r&b:n till en svulstig plåga. Hey Willpower-projektet är på allra största allvar men det är med glimten i ögat. Fast utan ironi.

Blandningen av soul, pop och r&b med riktigt schyssta syntetiska beats kommer förhoppningsvis få riktigt många att skaka rumpan på dansgolven. Och inte bara popsnörena.

Hot Chip: The Warning

2006-12-17T17:21:00.000+01:00

Den dansanta, poppiga electronica som londonkvintetten Hot Chip har skapat placerar dem på mångas årsbästalistor så här i närheten av nyår. Man får lite vibbar från Devo (arty så det förslog på sin tid) i sjuttiotalstappning. Lite Kraftwerkreferenser kan man också ana och även lite nittiotals-Princefunk, ihopsmält med dansrytmer från 00-talet. Kryddat med lustiga små ljudeffekter.

Musiken är befriande snäll och mjuk. Lysande indiediscopop; lätt och luftig, färgglad och, verkar det som, älskad av alla. Häng på du med, vetja. Det är 6 plus ute, och det regnar. Och The Warning ett utmärkt lyckopiller.

e.s.t.: Tuesday Wonderland

2006-12-03T11:43:00.000+01:00

Esbjörn Svensson Trio är kanske Sveriges bästa och pålitligaste band alla kategorier. Det är nog ingen som slår dem live i alla fall. Jag har sett dem tre gånger och upplevelsen har varit total varje gång. Och det som är fascinerande är att de lockar en helt ny mix av publik än vad andra jazzartister gör – det är inte bara jazznördarna som kommer på konserterna utan också popsnörena, punkarna och syntarna.

Nu är de tillbaka med en ny fullängdare; jag har tappat räkningen på vilken i ordningen det är (nr 10, kanske), och den kan inte göra någon besviken.

e.s.t. har lyckats att skapa sitt helt egna sound som genomsyrar alla skivor (tydligast har det blivit efter skivan med Monk-tolkningar), och som de hela tiden utvecklar och förfinar. Det är klanger som inte går att beskriva och ljudlandskap som är såväl drömmande som hypnotiska. Trion är läskigt samspelta.

Jag vet inte när de är bäst: när de spelar repetitiva, smäktande ballader eller när de kraftsamlar och är riktigt stökigt bråkiga - då Dan Berglunds bas är distad och de nästan skapar en helt ny genre som man enklast kan beskriva som jazzhårdrock, the e.s.t. way. Jag antar att dynamiken ligger i omväxlingen.

Du hittar smakprov på http://www.est-music.com/

Isaac Hayes: The Isaac Hayes Movement

2006-11-29T21:00:00.000+01:00

Han är verkligen melodramernas och de stora gesternas mästare, den gode(?) Isaac. Men han lyckas på något sätt alltid ro det i land, trots att det är svulstigt och vattenkammat till max. Ledsen för hack i skivan, förresten – det här är den tredje Hayesskivan jag tipsar om. Men han hade (nej, han har det inte längre) en fantastisk fingertoppskänsla.

Som vanligt ger han sig själv tid att dra ut på arrangemangen så att de sakta når precis rätt känsla och nivå. Dock inte riktigt samma nivå som Hot Buttered Soul, men kära vänner, dit är det en omöjlighet att nå. Den skivan var svängigare i och med fantastiska Hyperbolicsyllabicsequedalymistic och till viss del också By the Time I Get to Phoenix, medan The Isaac Hayes Movement mer koncentrerar sig på en långsammare och mer tillbakalutad soul.

Skivans starkaste spår är I Stand Accused som inleds med en Hayes-typisk monolog om alla möjliga vedermödor, och avslutande Beatlescovern Something (Shirley Bassey har förresten gjort en ännu bättre version), medan de två mellanspåren får ses som parenteser (med Hayes-mått mätt då). Särskilt Something är fläskigt orkestrerad med bland annat en ylande elfiol på toppen. Sweet.

Joanna Newsom: Ys

2006-11-25T12:01:00.000+01:00

Jippi, hon är tillbaka! Hon har tagit några steg vidare från debuten genom att tillåta sig själv att breda ut sig mer och berätta längre historier, snarare än att fastna i mallen för hur en folkpoplåt ska vara konstruerad (även om harpa inte är regel nummer ett för att skapa pop...).

Låtarna är i genomsnitt elva minuter långa, och om de på första skivan lät lite naiva så är uppföljaren snarare storslagen och episk. Men inte på ett mastigt sätt. Arrangemangen är fortfarande lätta och lekfulla.

Precis som på The Milk-Eyed Mender är det hennes magiska röst och harpspel som står i centrum, men den här gången har hon fått mer sällskap av orkester och stora arrangemang, signerade Van Dyke Parks. Dessa balanserar hennes storhet på ett bra sätt. Resultatet blir sköna folksymfonier.

Det känns som Newsom vågar gå sin egen väg, istället för att göra det enkla och förutsägbara och skapa en uppföljare i samma form som debuten. Tack för det.

The Knife: Silent Shout – an audio visual experience

2006-11-18T16:16:00.000+01:00

Länge sa syskonen Dreijer att de aldrig skulle spela live men till slut tog de sitt förnuft till fånga, och det var ju för väl att de gjorde det. Förutom en evinnerlig väntan på att de skulle börja var liveupplevelsen väldigt stor. The Knife lyckades på ett övertygande sätt överföra sin mörka och surrealistiska värld till scen och slutresultatet där deras musik blandades med Andreas Nilssons projektioner var starkt. Det var den första konsertupplevelsen för mig i surroundljud, och det var riktigt mäktigt.

Efter att ha gjort drygt 20 spelningar (föreställningar eller just upplevelser är förmodligen ett bättre ord) släpps nu deras Göteborgsspelning på DVD, tillsammans med 11 musikvideos och en liten historia av den mytiska Frau Rabid. Konsertdelen är i 5.1-ljud, så upplevelsen kan bli riktigt maffigt hemma i soffan också.

På något sätt är upplevelsen mer koncentrerad så här på DVD. Det visuella uttrycket blir faktiskt starkare och man slipper alla störande element (som till exempel den dyngraka och brölande Eslövsbo som stod bredvid oss på Mejeriet i Lund). Det är en häftig värld som man får besöka under sisådär trekvart.

Koop: Koop Islands

2006-11-13T15:05:00.000+01:00

Även Koop är tillbaka, och det med sin moderna, elektronikslicka jazz med trettiotalsswingkänsla, denna gång med lite karibiska inslag. Normalt sett behöver jag lite mer tuggmotstånd än så här när jag lyssnar på jazz. Det är mjukt och skönt, men samtidigt lite distanserat.

Det är på inget sätt falsk marknadsföring från Zingmarks & Simonssons sida. Man får det man är lovad: strömlinjeformad mysjazz för den unga mellanklassens parmiddagar och mingelpartyn. Och som sådan fungerar den riktigt bra. Om du tyckte om Waltz for Koop blir du inte besviken om du köper Koop Islands.

Det är snyggt producerat, med bra insatser från sångkvartetten Ane Brun, Yukimi Nagano, Earl Zinger och Mikael Sundin. Magnus Lindgrens klarinett-, flöjt- och barytonsaxspel är utmärkt, likaså Mattias Ståhls vandringar upp och ner på vibrafonen och marimban. Retrosmukkert.

The Magic Numbers: Those the Brokes

2006-11-12T17:14:00.000+01:00

Så är då syskonparen Stodart och Gannon tillbaka med en uppföljare till den hyllade debuten, och de gör ingen besviken. Det är samma mjuka gitarrpop som på den självbetitlade debutplattan, men kanske inte med samma nöjdglada yta.

The Magic Numbers kommunicerar ett annat djup på Those the Brokes, och man hittar stänk av vemod i musiken. Även på den här skivan är de lite lugnare spåren i majoritet och stämsången är minst lika skön nu som den var för ett år sedan. Det är pop som är mjuk men definitivt inte mesig och utan attityd.

De gör vardagspop som gör att man känner att den dagliga lunken faktiskt inte är så dum ändå.

Manu Chao: Babylonia en Guagua (DVD)

2006-11-06T20:50:00.000+01:00

För guds skull, Robbie Williams. Det funkar verkligen inte det här med din nya rapgrej (som du själv säger inte är rap på riktigt). Låten Rudebox är verkligen förfärlig, och nu har du mage att ge dig på Manu Chaos Bongo Bong från hans bästa album Clandestino. Sluta genast, det är inte roligt. Hands off.

Så Robbie, om du vill se hur man verkligen ska få igång en publik ska du kolla in Manu Chaos konsert-dvd. Musik som på skiva är lugn och tillbakalutad körs (känns det som) i dubbla hastigheten live. Manu Chaos punkrötter lyser igenom då och då, och till slut är allt bara ett enda stort multikulti-skakalas.

Du kan också avnjuta den här liveinspelningen på vanlig skiva under namnet Radio Bemba Sound System, men då missar du en del av grejen.

CocoRosie: Noah's Ark

2006-10-28T12:06:00.000+02:00

Nu har det gått ungefär ett år sedan uppföljaren till debuten La Maison de Mon Reve släpptes, och det känns nästan som det var så länge sedan jag lyssnade på skivan också. Nu på lördagsmorgonen snurrar den i vardagsrummet igen.

Många såg fram emot Noah's Ark väldigt mycket (kanske särskilt Biff), och det första intrycket var ”nja”. Musikens själ; knarrandet, gnisslandet, folktonerna blandat med skrap och lätta beats och elektronikstörningar, fanns naturligtvis kvar. Men lät de inte som att de försökte låta lite väl mycket indie? Rösterna kändes till en början tillgjorda i överkant och soundet till och med ibland lite krystat.

Men så släppte det: Antony Hegarty från Antony & the Johnsons (se här och här) skänkte massor av magi till Beautiful Boys, och även resten av plattan började falla på plats. Den härliga känslan från debuten kom plötsligt tillbaka och musiken blev till och med tidvis hypnotisk. Och efter systrarnas konsert på Vega i Köpenhamn med den coolaste human beatbox jag har sett var jag hemma igen, i systrarnas famn. De kan konsten att charma mig.

Jimmy Cliff mfl: The Harder They Come

2006-10-22T12:51:00.000+02:00

Världens bästa soundtrack enligt många, men det låter jag vara osagt. Men bra är det. Precis som i filmen är det Jimmy Cliff som spelar huvudrollen på det här klassiska reggaemättade soundtracket från 72-73.

Du hittar i alla fall många klassiker på albumet, såsom The Melodians Rivers of Babylon och Desmond Dekkers Shanty Town, men det är ändå Cliff själv som står i centrum med You Can Get It If You Really Want, The Harder They Come och smäktande tryckaren Many Rivers to Cross. Missa inte heller Scottys hårdsvängande Stop That Train.

The Legends: Facts and Figures

2006-10-14T11:45:00.000+02:00

Popgeniet Johan Angergård och hans enmansband The Legends har gradvis tagit steget från sin handklappiga indiepop via lite 80-talsdepp till ett mer synthmättat popsound.

Låtarna är såväl strama som dansanta – de går från sköra mollmelodier till riktiga popdängor. I 2006 års tappning smakar The Legends lite Cure, Kraftwerk och Pet Shop Boys, fast med det svenska vemodet. Och det nordiska ljuset.

The Animal Five: The Animal Five

2006-10-05T20:28:00.000+02:00

Det här bedårande malmöbandet borde jag ha skrivit om för länge sen. Med sin lite naiva Strokesliknande poprock med stänk av Zappa och The Velvet Underground charmar de vem som helst.

Det sex låtar korta minialbumet är koncentrerad attityd med en stor glimt i ögat. Det är hög intensitet (inget mot vad det är live dock) och bitvis riktigt kul. Och mycket bra.

Junior Boys: So This Is Goodbye

2006-10-01T11:22:00.000+02:00

Junior Boys Last Exit gjorde succé och det är många som har längtat efter uppföljaren. Men lever de upp till förväntningarna? Jepp.

Det är bara pop. Men det är inte så lite. Junior Boys popmusik är självklar och rak, i en elektronisk version. Ta lite twostep-influenser, lite europeisk 80-talspop och blanda med 00-talets lite modernare (är detta en motsägelse? Nej.) retrosynthpop. Rör lite, skaka. Vips har du fått Junior Boys.

Den förra skivan innehöll kanske lite mer houseinfluenser, men jag tycker att det är skönt att klubbinslagen är lite mer nedtonade. Kanadensarnas electropop liknas ibland med Radio Dept.s, men den känns varmare på något sätt, trots att gitarrerna är färre och syntarna fler. Tongivande spår på skivan är bland annat titelspåret So This Is Goodbye och Sinatra-covern (jepp!) When No One Cares.

Håll utkik, förresten: Junior Boys kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i början av november.

Biffs omistliga skivor, del 2

2006-09-22T16:17:00.000+02:00

Från en utpumpad Biff kommer här del 2 av skivor från det senaste årets skivtips man inte kan leva utan. Vassego.

Biffs omistliga skivor, del 1

2006-09-14T19:44:00.000+02:00

I dagarna firar den här bloggen ett år och hundra skivtips. Det ska vi fira! Jag har plockat ut de skivor bland det gångna årets tips som man inte kan leva utan. Hoppas du håller med. Om ett par dagar kommer del 2.

Hanne Hukkelberg: Little Things

2006-09-07T20:53:00.000+02:00

Den här trolska pop-jazz-electronican går i näbbtofflor och lusekofta, och utstrålar lugn och drömskhet. Allvar blandas med tokigheter. Allt dekorerat med bland annat tuba, klarinett, klockspel och banjo.

Många har jämfört hennes röst med Stina Nordenstam (någon har sagt Björk också…), men jag hör det inte riktigt. Hukkelbergs röst är i vilket fall som helst bländade vacker och ljuv, samtidigt som hon kan förändra den till att bli både lite gnällig och teatralisk. Sjunger direkt in i en gör hon i alla fall. Det är på något sätt gjort väldigt rakt och ärligt – hon blottar sig, döljer ingenting.

Musiken känns både modern och tidlös. Hannes pop får en att dansa omkring med små lätta steg.

Joy Division: Unknown Pleasures

2006-09-03T16:08:00.000+02:00

Det var det här albumet från 1979 som satte standarden för det som skulle komma att kallas postpunk. Det låter som Ian Curtis och resten av gruppen skapade musik som inte inbjuder till något hopp. Det är så svart, så svart.

Producenten Martin Hannet lyfte fram trummorna och basen som grund för hela musiken. Ovanpå ligger den taggiga gitarren och Curtis uppgivna röst, med texter om skuld och smärta.

Ångest och hopplös kärlek lockade tydligen mer än punkens sånger om anarki. Och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.

Cut Chemist: The Audience's Listening

2006-08-30T21:49:00.000+02:00

Turntablismfansens längtan var stor inför det här albumet, särskilt som många har sett Cut Chemist som frälsaren efter DJ Shadow et al. Han är med rätta en legend i branschen – han var bland annat en viktig kugge i Jurassic 5. Mest känd är han nog för Brainfreeze, en inspelning av ett rep han gjorde med nyss nämnde herr Shadow inför en serie DJ-sets.

Lucas Macfadden samplar hej vilt (ja, det är ju liksom det som är grejen…) och blandar friskt mellan stilarna. Allt från surfgitarrer och electro med robotröster till bossanova med stora brasilianska trummor får plats, och han lyckas hålla sig borta från de floskler och plattityder som man ofta kan möta på den här typen av skivor. Cut Chemist står med fötterna djupt i hiphopmyllan, men räds inte andra intryck.

Och visst, bitvis känns skivan som skapad för de som helst av allt vill bli bländade av grym teknik, men man kommer inte från att det är riktigt underhållande att lyssna på Cut Chemists infall som ofta har en skön humoristisk touch.

Thievery Corporation: Mirror Conspiracy

2006-08-27T15:14:00.000+02:00

Som på både tidigare och senare egna släpp och remixar tar Thievery Corporation in influenser från hela världen. Mirror Conspiracy doftar garam masala och smakar cachaça och rom.

Albumet förför med sina internationella rytmer som är kryddade med bossanova, samba och raka dansbeats. Det känns ibland som filmmusik från typ 70-talet, perfekt balanserat med tunga basgångar från 2000-talet.

De avslappnade nedtemporytmerna får vissa att koppla samman detta med den i vissa fall så utskällda lounge- och chilloutgenren. Och visst, kanske kan detta kallas loungemusik, men musiken är gjord med stor finess och finstämd exotisk kryddning, till exempel från Mellanöstern och Indien.

Och dessutom har Garza och Hilton lagt till ett par stänk dub, så helheten blir genomskön. Coolt, mjukt och varmt.

Sly & the Family Stone: Stand!

2006-08-19T15:24:00.000+02:00

Sly & co är en av de viktigaste föregångarna inom populärmusiken. Varken funk eller disco skulle låta som det gör utan gruppen. På Stand! sprider Sly & the Family Stone den skönaste och mest livsbejakande soulfunken man kan tänka sig. Albumet kom -69 och var långt före sin tid.

Det innehåller alla element som man förknippar med gruppen: fantastiska melodier, psykedeliska gitarrer, tunga rytmer och tajt blås.

Detta var en period när Sylvester Stewart tog sig friheten att vara politisk fast på sitt eget sätt: med värme, glädje och sexighet. Som till exempel i Don’t Call Me Nigger, Whitey.

Albumet är ett av de sista innan Sly och hans musik blev mörkare, i takt med att han blev allt mer desillusionerad och drogerna tog över. Han gjorde flera bra skivor på sjuttiotalet, men ingen så upplyftande som Stand!.

Ström: Pausfågeln Remixad

2006-08-15T20:08:00.000+02:00

P2:s electronicaprogram Ström har stått för årets genidrag. De har återupplivat den insomnade pausfågeln och låtit tolv av Sveriges mest etablerade electronicaartister tolka varsin fågelarts sång.

Det är klart att resultatet blir spretigt - det är ju olika fåglar ... eh, artister menar jag. Men det är ändå så oerhört facinerande och ofta också vackert att lyssningen blir till en stor upplevelse.

I vissa fall fungerar fågelsången mest som ackompanjemang, medan andra - såsom Sophie Rimheden - verkligen har brutit ned själva fågelsången till nya beståndsdelar och använt den både som instrument och som rytm. Mina favoriter är Hans Appelqvists Gök som är ett bra komplement till hans lätta och luftiga pianospel, och Folie som levererar en hårdsvängande Rödvingetrast.

Undrar vad ornitologerna tycker.

Fat Freddys Drop: Based On a True Story

2006-08-11T16:01:00.000+02:00

Det känns som Fat Freddys Drop är lite av reggae- och dubvärldens Jamiroquai. Svängigt och tajt, men samtidigt också jävligt slickt.

Det nyzeeländska sjumannakollektivets bidrag till musikhistorien är ett tungt baktaktsgung med bitvis väldigt starka soulinfluenser, fetmjuka blåsarr och en del elektroniska influenser som har fått vissa att sortera in dem i electronicafacket. Låtarna tillåts sträcka ut sig, ofta runt sju minuter.

De visar en imponerande skärpa med mycket känsla, även om det kan bli lite slibbigt ibland, särskilt när tempot sänks.

Du kan lyssna på smakprov här

Regina Spektor: Begin to Hope

2006-08-05T11:09:00.000+02:00

Så var det kabarédags igen. Regina Spektor blandar och ger: drar upp kaniner ur en hatt, cyklar på en enhjuling, dansar can-can osv. Så känns det i alla fall. Begin to Hope är oförutsägbar och i ständig förvandling, och Regina oberörd av konventioner.

Tidigare var det enkelt att placera rysk-amerikanskan i antifolk- och indiesinger/songwriter-facket, men det är inte lika enkelt längre, kanske på grund av den saliga blandningen på skivan. Förr var det mest piano och sång som gällde, men nu han hon dragit in fler instrument, fler elektroniska inslag och större arrangemang. Skivan är svår att artbestämma. Men hyfsat lättillgängliga popmelodier med en unik twist och lite smak av folk, jazz och blues är det i alla fall.

Vissa tycker säkert att skivan (och Regina själv) är väldigt pretentiös och arty, men jag tycker snarare att hennes experimentlusta och förmåga att blanda stilar är lekfullt befriande. Hon svänger mellan djupaste allvar och tokighet. Och inledande Fidelity är värd kostnaden för hela albumet.

Lambchop: Is A Woman

2006-07-31T20:24:00.000+02:00

Det är ärligt talat ganska sällan Biff och Americana är en vinnande kombination. Men när det stämmer så stämmer det verkligen. Så är fallet med Lambchops lågmälda mästerverk Is A Woman.

Kurt Wagner sjunger, mumlar och viskar med sin av golvslipdamm och cigaretter raspiga och spruckna röst rakt in i själen på en, uppbackad av resten av det löst sammansatta countrykollektivet. Tillsammans med Wagners röst är det Tony Crows nästan lite loja pianospel som står i centrum. I bakgrunden smyger en bas, en känslig gitarr och nätt trumkomp tillsammans med slidegitarr och andra instrument.

Albumet har en extremt nedtonad ljudbild, där allt onödigt är avskalat. Låtarna tassar långsamt fram, med smak av country och soul. Det är så fint och känsligt att man nästan vill gråta, men med en storslagenhet som tar andan ur en. Musiken tillåts aldrig bli sliskig och svulstig, utan bara enkel, rak och ärlig.

Nouvelle Vague: Bande à Part

2006-07-20T21:42:00.000+02:00

Franska producenterna Marc Collin och Olivier Libaux är tillbaka med fler lättsmälta covers. På den bitvis geniala debutskivan gjorde de bossanova av gamla punk- och nya vågen-hits.

Nu är det dags igen, fast istället för Brasilien befinner vi oss nu i typ Karibien. Mer slagverk, en dutt dragspel och försiktigt blås bidrar till detta, när diverse punk-, pop- och synthklassiker har blivit klädda i lågmälda rocksteady- och calypsokostymer.

På skivan hittar du nya versioner av bland andra Blondies Heart of glass, Billy Idols Dancing with myself, Yazoos Don't go, New Orders Blue Monday och The Cramps Human fly.

Sällan har väl benämningen bagatell varit mer passande än på den här skivan, och även om Bande à Part inte når samma höjder som debuten så passar skivan utmärkt som ett soundtrack till en varm och slapp sommar.

Deaf Center: Pale Ravine

2006-07-10T00:19:00.000+02:00

Deaf Center är lika med norrmännen Erik Skodvin och Otto Totland. Tillsammans skapar de en sorts blandning där electronica möter klassisk musik. Stråkar samspelar med enkla pianoslingor och elektroniska element. Melankolin är stor och ibland får man en klaustrofobisk känsla av musiken, som i nästa ögonblick öppnas upp och släpper ut en i friheten och ljuset igen.

De ibland nästan odefinierbara sjoken av stråkar för knappast låtarna framåt, och det känns inte som det är viktigt att de gör det heller. Istället är det ljudlandskapet och känslan det skapar i nuet som är det viktiga. Det är som filmisk stämningsmusik den här skivan fungerar bäst.

”Fjordtronic” kallade Dotshop ett tidigare släpp, och det var ju en ganska kul och kanske också passande beskrivning.

Isaac Hayes: Shaft

2006-06-29T19:50:00.000+02:00

Who's the black private dick that's a sex machine to all the chicks? Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man hör den textraden. Oavsett vilket är detta det album som tillsammans med Curtis Mayfields Superfly mer än andra definierade hur ett riktigt blaxploitationsoundtrack skulle låta. Framförallt är det titelspåret som har blivit en riktig klassiker.

Albumet innehåller alla de rätta attributen: wah-wah-gitarrerna, sextondelarna på hi-haten, stråkarna och diverse blås.

Tidigare har jag skrivit om Isaac Hayes mästerverk Hot Buttered Soul, som du absolut inte får missa. På Shaft är det ett spår som utmärker sig och som knyter an till Hot Buttered Souls storhet, nämligen Do Your Thing. Där gör Hayes och the Bar-Kays det de gör bäst, nämligen att bygga en svängig, funkig låt från grunden och låta den sträcka ut sig i all sin härlighet (i det här fallet i nästan 20 minuter) tills det nästan inte går att krama ut mer av den.

Groove Corporation: Dubplates from the Elephant House vol.2

2006-06-22T17:13:00.000+02:00

Detta kvalar in i dubelitserien, tycker jag. Tungt och modernt. Birminghamgänget Groove Corporation (eller G Corp) var tidigare en del av Electribe 101 och har arbetat mycket med remixar av andra artister såsom Sly & Robbie, Bob Marley och Dillinger.

De bygger suggestiva ljudlandskap med sin samtida elektrodub. Den har lite dancehallkänsla i sig, och några stänk hip-hop. Hela albumet är väldigt starkt – låten som fastnar lättast är första spåret Clever Kid, en riktig dängare som svänger hårt.

Albumet svassar fram med tunga basslingor och ett otroligt sväng.
I sin studio Elephant House dekonstruerar G Corp äldre dub och skapar en egen mer elektronisk, modern variant.

Kolla även in volym 1 och 3 (den sistnämnda kommer inom kort). Skivorna är svåra att få tag på i Sverige, men testa att handla direkt från utmärkta indielabeln Different Drummer (som jag har all anledning att återkomma till längre fram).

Nick Drake: Bryter Layter

2006-06-15T18:56:00.000+02:00

OK, jag vet att det kanske är att sparka in öppna dörrar att tipsa om Nick Drakes mästerverk från 1970. Av hans tre skivor anses den här av många vara den bästa. Riktigt stor blev han inte förrän efter sin död.

Det är enkla och vackra låtar som är besjälade av ensamhet och sorgsenhet. Eller gör jag den kopplingen eftersom jag vet att han var deprimerad…?

Trots att det är stora arrangemang med stråkar, piano och blås kombinerat med en ibland svulstig produktion så känns det ändå som hans röst och gitarr är väldigt nära. Det är svårt att beskriva musiken – det är nog bäst att den får tala själv istället. Stor poesi är det i alla fall.

Beirut: Gulag Orkestar

2006-06-09T08:53:00.000+02:00

När vi ändå är inne på ämnet indie med en annorlunda twist kan jag inte låta bli att tipsa om 19-årige amerikanen Zach Condons balkanpop.

Han hoppade av skolan, drog till Europa för att festa och träffa folk, stötte på en musikalisk serb, började utforska den östeuropeiska musiken och gjorde en egen version av den. Full av upptäckarglädje har han tagit sig an romernas musik som han på sitt eget sätt fyller med hjärta och smärta, själ och lust.

I ett hav av bleckblås, fioler, mandoliner, tamburiner, klarinetter och ackordeon växer såväl ballader som snabbare stompigheter fram, ibland med Casiobeats och andra elektroniska inslag. Det är lite som klezmer och balkanmusik med amerikansk dialekt.

Sen är frågan bara varför Zach valde att kalla bandet för Beirut...

Final Fantasy: He Poos Clouds

2006-05-30T21:11:00.000+02:00

Kammarmusik på popmanér. Very nice, indeed!

Efter att ha jobbat bland annat med Hidden Cameras och Arcade Fire skapade Owen Pallett sin egen musik. Hans första skiva bestod i princip av sång, fiol och loopar, medan He Poos Clouds innehåller mer grandios musik med större och mer genomarbetade arrangemang med stråkar och sång (med mera!).

Till den senaste skivan ska han tydligen ha arbetat efter följande paroller:

1. A set of songs that attempt to modernize each of the eight D&D schools of magic
2. Every song will be written for string quartet and voice
3. Nobody who listens to it will ever again entertain thoughts of suicide.

Charmigt, inte sant? Och just charmigheten är något som präglar hans egensinniga värld av spännande och oförutsägbar musik. Raka, rättframma stråkar gifta med Owens uttrycksfulla röst. Det här är stort och mycket talangfullt.

The Velvet Underground: The Velvet Underground

2006-05-25T19:28:00.000+02:00

På The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje album hade John Cale ersatts av Doug Yule på bas, och bandet blev allt mer ett kompband till Lou Reed när han tog mer och mer plats i rampljuset. Samtidigt levererade VU en rakare och mer eftertänksam musik än på The Velvet Underground & Nico och White Light/White Heat, och utan hitambitionerna som följde på Loaded.

Istället för rå och kantig avantgarderock presterar Reed & Co en mjukare och varmare musik som känns mer tidlös än deras övriga produktion. Behovet av att chocka var i princip borta, viljan att tillfredsställa större.

Loney, Dear: Sologne

2006-05-21T17:52:00.000+02:00

Sveriges bästa pop görs av Emil Svanängen, a.k.a. Loney, Dear. Hans hemsnickrade, känsliga pop är full av lekfullhet, allvar, blygsamhet och kaxighet.

Detta är musik som känns äkta. Den framkallar lyckokänslor och i takt med att melodierna växer fram blir fånleendet i mitt ansikte bara bredare. Emils falsettsång är vacker och självutlämnande, låtarna mjuka och sköra.

Köp vilken av hans skivor som helst, alla är bra. Hans cd-r-skivor får du snabbt och behändigt hemskickade av Emil själv i hemmapulade fodral, via hemsidan. Eller så kan du ju köpa Sologne ”på riktigt”, till exempel på Dotshop.

Loney, Dear har presterat de mest självklara, vackra och jublande bra popmelodierna de senaste åren. Basta.

Jackie Mittoo: The Keyboard King at Studio One

2006-05-16T22:05:00.000+02:00

Jackie Mittoo var en av hörnstenarna i Studio One-bygget på Jamaica och en riktig reggaelegend. Under flera år var han med på i princip alla skivor som spelades in på bolaget.

Den här samlingen är mestadels från hans glansperiod på slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Hans lite melankoliska orgelspel är speciellt och väldigt tillbakalutat.

Den här helt instrumentala samlingen med dubfärger är ibland lågmäld och sakta gungande. Ibland stänker han till med skatakter och även en del funk. Utan stora gester visade Jackie Mittoo att han var en sann reggaemästare.

Om du vill ha en samling med Mittoo som sträcker sig över en kortare tidsperiod (och lite senare) kan du testa Champion in the Arena. Materialet till den skivan kommer från samarbetet med producenten Bunny Lee på tre album (The Keyboard King (1976), Hot Blood (1977), In Cold Blood (1977)), som kom till efter en åtta år lång muzak-sejour i Kanada.

Tur att han kom hem.

Khonnor: Handwriting

2006-05-11T19:20:00.000+02:00

Det har väl egentligen skrivits tillräckligt om Underbarnet. Men nu har det gått ett tag så jag gör det ändå.

Connor Kirby Long var bara 15 när han släppte sin första ep, och 17 när fullängsdebuten Handwriting kom 2004. Detta är något annat än den övriga knaster/electronica/laptop-vågen som har översvämmat oss.

Till lapptäcket av ljud sjunger, viskar och talar han. Det är hjärtskärande vackert när han kombinerar brustna toner och spruckna harmonier. Det brusar och sprakar, och dissonansen är påtaglig och i princip ständigt närvarande. Men när de olika beståndsdelarna av ljud och oljud förenas skapas något alldeles speciellt. Spetsigt och trubbigt, men också väldigt mjukt. Detta är musik som du inte har råd att vara utan.

[Edit: Oj, vilket floskligt inlägg det blev. Sorry. Men det stämmer faktiskt, tycker Biff.]

Casiotone for the Painfully Alone: Etiquette

2006-05-07T20:31:00.000+02:00

Casiotone for the Painfully Alone är 28-årige Owen Ashworths enmansband. Han använder sig inte längre bara av sina Casio-keyboards och deras autokomp. De står fortfarande i centrum, men nu har han kompletterat med steel guitar, piano, flöjt och lite annat på valda ställen.

Kvar finns känslan av naivitet, banalitet och ljudet från något som låter som en My First Sony-trummaskin, om någon sådan nu hade existerat.

Tillsammans med Casio-keyboarden pratsjunger Ashcroft sina texter. Han behandlar vardagsnära ämnen på ett lite gulligt sätt. Bäst på skivan är countrysmakande Nashville Parthenon. Kul elektronisk lo-fi.

Four Tet: Pause

2006-05-01T21:00:00.000+02:00

Äsch också. Det har inte ens gått en månad sedan jag skrev om Rounds, och vanligtvis försöker jag att sprida gracerna lite när det gäller vilka skivor jag väljer att skriva om. Men nu är jag tillbaka på Four Tet-rutan igen, med Pause. Musiken är oemotståndlig, killen ett geni.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om Kieran Hebden den här gången, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Pause. Jag vill ju inte haka upp mig i pratet om rasslande slagverk, skrivmaskinsknatter och ljudet av porlande vatten. Jag vill egentligen bara säga lyssna, lyssna, lyssna på den här levande electronican som innehåller så mycket själ.

Blandade artister: Exit Music - Songs with Radio Heads

2006-04-25T19:35:00.000+02:00

- Ånej, inte en coverskiva, Biff!
- Jojomensan! Men detta handlar inte om Proud Mary och Living Next Door to Alice på en trött after ski.

Radioheads material går uppenbarligen att lyfta ytterligare en nivå. Det här albumet handlar som du förstår inte om bleka covers av några medelmåttiga Radiohead-wannabes. Det är ett album fullsmockat med kärlek till förebilderna, men också med de olika artisternas egen identitet. Det handlar om vidareutveckling av ett fantastiskt grundmaterial.

På skivan samsas artister med vitt skilda bakgrunder och musikstilar. Shawn Lee inleder med en mastig No Surprises, Mark Ronson gör en funkig Just, medan Sia (återfinns bland annat på Zero 7:s skivor) gör en smäktande Paranoid Android med endast stråkar, piano och kör som stöd (gåshudsvarning!). Och så Osunlade:s version av Everything In Its Right Place, som med sina tunga beats river tag riktigt ordentligt. Med mera!

Det är en salig och spretig blandning som på något sätt ändå hålls ihop och funkar utmärkt.

Så om du tycker att dina Radiohead-plattor känns sönderlyssnade ska du ge den här skivan en chans. Den är bitvis briljant.

Morrissey: Vauxhall and I

2006-04-21T21:52:00.000+02:00

I dessa intensiva Moz-tider är det på sin plats att skriva en snutt om hans bästa soloplatta. Som så många andra föredrar jag honom tillsammans med Johnny Marr och de andra i The Smiths, men det går inte att komma undan att han är stor (och då talar jag inte om hans ökade midjemått efter att ha flyttat till Rom).

Såg honom live för första gången härförleden. Så bra, fastän kompbandet inte bidrog med så mycket. De var helt enkelt för städade och för tajta. Morrissey gjorde hela skillnaden själv.

Många The Smiths-fans hade nästan förlorat hoppet om att få uppleva ännu en Morrissey-relaterad storhetstid när Vauxhall and I kom 1994. Och äntligen föll bitarna på plats. Med lika delar bra och självklar musik, melankoli och kvicka texter var Morrissey tillbaka igen.

Istället för att vara upprörd och ta striden känns han mer som en halvbitter betraktare, och uppgivenheten klär honom. Skivan präglas av ett balanserat lugn, kryddat med Morrisseys beska ord.

Många av hans soloalbum innehåller bara enstaka guldkorn, men här radar han upp dem.

Tosca: Suzuki in Dub

2006-04-18T18:51:00.000+02:00

Toscas bästa album Suzuki finns också i en remixversion, och den går verkligen inte av för hackor den heller. Dub tycker jag väl är att ta i, men baktakten och tunggunget finns där. Mixarna står bland andra Burnt Friedman, Walkner Moestl, Uko och dZihan & Kamien för.

Skivan är mer nedtempo än upptempo, och ibland rör den sig mer åt latin- och det mjukare technohållet än vad Tosca normalt själva gör (men låt inte det avskräcka dig).

Det är svänget och rytmerna som står i centrum. Albumet känns lite som en kaxig tonåring och är tajt sammansatt. Det rör sig målmedvetet framåt utan att väja för något.

The Knife: Silent Shout

2006-04-14T17:36:00.000+02:00

Ja, den är faktiskt så bra som alla säger, och jag tycker inte att den är så mörk som vissa påstår. Visst är Silent Shout inte lika glättig som Deep Cuts; den är tajtare och bättre ihophållen, helt enkelt mer konsekvent. Technoinslagen får en tydligare roll. The Knife har gått vidare.

Kvar finns glimten i ögat, trixandet med olika personas och roller. Karin Dreijers olika pitchade röster blandas med den förtrollande musiken. Det sköna varieras med dissonans. De dova tonerna studsar runt och man hamnar i en helt ny värld. Trots att musiken bitvis är steril känns den också mycket varm.

The Knife är inte rädda för att inte vara insmickrande, utan kan kosta på sig att utmana lyssnaren. De vågar vara egna och kör sin linje fullt ut. Precis som Deep Cuts är det här ett mästerverk, men på ett helt eget sätt.

Handsomeboy Technique: Adelie Land

2006-04-11T19:25:00.000+02:00

Det var ju värst vad det var svårt att få tag på den här genomhajpade skivan. Det var tur att den lille japanen kom till KB i Malmö så att jag kunde köpa en skiva direkt ur hans hand (det var tydligen en stor händelse eftersom hans sidekick filmade hela köpet…).

Hans dj-set på KB var för övrigt något av det värsta jag har varit med om, så grattis ni få som var där.

Yoshitaka Morino har jämförts med Avalanches. Han snor som en korp, klipper och klistrar, samplar och pusslar ihop. Slutresultatet är optimistiskt, smakfullt, glatt och tajt. Han blandar gladpopslingor med hip-hopbeats, soulgrooves med knaster och plötsligt är allting bara bra. Och trycket på dansgolvet stort.

Kenny Garrett: Pursuance - the Music of John Coltrane

2006-04-06T19:49:00.000+02:00

För mig är nog Coltrane den störste jazzartisten alla kategorier. Varför försöker man sig då på att tolka honom? För att man kan. Om man heter Kenny Garrett.

John Coltrane spelade oftast tenorsax, och även ibland sopransax. Garretts instrument är altsaxen. Detta ger skivan en spännande karaktär, och en anledning till att skivan är så bra är att det är en respektfull och värdig hyllning där Garrett tolkar Coltranes verk och inte efterapar hur han spelade.

Skivans höjdpunkter är Equinox och Lonnies Lament, båda två riktiga Coltrane-klassiker som Garrett verkligen ror i land; särskilt med hjälp av Pat Metheny vars gitarrspel är såväl kristallklart som magiskt. På Pursuance tar han över pianisten McCoy Tyners roll som ackompanjatör och bollplank. Och det är väl nästan som att svära i kyrkan att tycka att Garretts version av Lonnies Lament är bättre än Coltranes.

PS Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se DS

Konono No.1: Congotronics

2006-04-03T21:15:00.000+02:00

Afropunk.

Vid en första lyssning låter Konono No.1:s Congotronics skogstokigt. Detta är kongolesisk musik utan hämningar, med fantastiska rytmer och ljud som man inte har hört förut.

Det är storstadsoväsen framförd på tre elförstärkta tumpianon (bas, mellanregister, diskant...!), slagverk som från början inte var tänkta som instrument och annat som jag inte vet vad det är. Allt tillsammans med sång och mastiga körer genom hemmagjorda mikrofoner. Den hemmabyggda elektroniken ger ett härligt distat sound.

Trance dance. Bullrigt och härligt.

Platinum Pied Pipers: Triple P

2006-03-30T19:06:00.000+02:00

Jag är ingen hip-hopkännare, men jag vet vad jag tycker om. Och jag tycker om Platinum Pied Pipers.

Waajeed och Saadiq är tydligt präglade av staden de kommer ifrån, Detroit. Deras hip-hop är kraftigt influerad av soul och till viss del även mer jazziga tongångar, allting kryddat med funkinslag.

Plattan präglas av ett kraftigt gung och den stora massan av i många fall oetablerade gästartister som var och en sätter sin personliga touch på slutresultatet.

Studio One Soul vol. 2

2006-03-25T16:26:00.000+01:00

Så har då Soul Jazz Records släppt ännu en samling som går i baktakt, och det är alltid trevligt. I det här fallet handlar det om lättillgänglig reggae som har gift sig med soul. Det handlar till stor del om covers på soullåtar, framförda av reggaeartister.

Framförallt är det spår från senare delen av sextiotalet som är med på skivan. Man får vibbar från Al Green, och Curtis Mayfield tolkas kanske mest av alla. Horace Andys mjuka tenorstämma gör Ain’t No Sunshine till en riktig pärla. Skivan innehåller också en del instrumentala spår, bland annat från den alltid i de här sammanhangen närvarande Jackie Mittoo.

Reggaen tillför soullåtarna en extra dimension. Gunget och de aviga rytmerna bidrar till att skapa något alldeles speciellt.

Merz: Loveheart

2006-03-22T19:01:00.000+01:00

Jaha, vad ska man kalla det här då? De flesta skulle väl stoppa in Merz i folktronicafacket, men samtidigt så drar han åt singer/songerwriter-hållet också, och det är även mer än så. Harmoni.

Sex år efter debuten, halvt bortglömd, kommer Conrad Lambert tillbaka med uppföljaren. Den är mer avskalad och akustisk, lätt och luftig men inte enkel. Skivan ger ändå ett anspråkslöst intryck – den är ganska tillbakadragen och lågmäld – men engagemanget är innerligt och musiken stor.

De elektroniska inslagen blir aldrig ett självändamål, utan fyller sin funktion utan att ta för mycket plats.

Architecture in Helsinki: In Case We Die

2006-03-18T18:46:00.000+01:00

Mer pop.

Musikerkollektivet Architecture in Helsinki är åtta personer och det är befriande att det också låter att de är så många. Galenskapen spelar en viktig roll i AiH:s musik, och från studion Super Melody World strömmar glädje och värme.

Musiken är lekfull och ger ett lite naivt intryck. Det är bra. Allt för polerade ytor blir tråkiga i längden.

AiH har många leksaker med sig på sitt musikäventyr. Massa olika blåsinstrument, percussion, dragspel, stråkar… Blandningen av alla röster och instrument gör slutresultatet riktigt skönt.

Efter förra årets Kanada-hajp var det många som pratade om att det nu var Australiens tur, och då med bland andra Architecture in Helsinki i spetsen. Det har inte riktigt hänt än, men vi får väl se.

Four Tet: Rounds

2006-03-14T20:21:00.000+01:00

För många är den här skivan en milstolpe i electronicagenren, och en skiva som förmodligen både har betytt och kommer att betyda mer än vad många förstår. Kieran Hebdens fragmenterade electronica verkade en gång för alla få musikstilen riktigt accepterad.

Habden är en trollkarl som slänger ner allehanda ljud och samplingar i sin laptop, viftar med sitt trollspö (och effektboxen…) och fram ur hatten kommer magisk musik som inte följer några som helst regler.

Det är kollage av oväntade ljud, sammanfogade fast de aldrig var tänkta att bli det. Han skapar helt egna instrument av ljud som man aldrig hade kunnat förstå att de kunde bli vackra.

Musiken präglas av en säregen sprödhet trots att den är skapad i datorn. Det handlar om värme, inte om kallt blipp-bloppande. Lyssna.

Clap Your Hands Say Yeah: Clap Your Hands Say Yeah

2006-03-09T19:13:00.000+01:00

Clap Your Hands Say Yeah-hajpen fortsätter. Den startade innan debutfullängdaren fanns tillgänglig och verkar bara växa sig starkare. (Jag var säkert väldigt sent på det.)

Alec Ounsworth ibland frustrerade röst sluddrar, mumlar och gapar fram texterna, och ofta hör man inte vad han sjunger. Det låter inte vackert, men vilken känsla.

Bra pop är det – medryckande och glad, helt hämningslös. Och ja, man vill klappa händerna och släppa sig loss när man lyssnar på den här indiemagin. Det är mycket bra melodier, rakt upp och ner, utan krusiduller.

M83: Before the Dawn Heals Us

2006-03-07T19:44:00.000+01:00

Det är stora gester som gäller för numera ensamme Anthony Gonzalez. Han levererar anspråksfull mastodontmusik med massiva musikväggar. Det är lite sådär lagom arty.

Skivan präglas av bombastiska arrangemang med mycket trummor, körer och sång. Dramatiskt, dystert och hoppingivande.

Det känns mastigt, men M83 kommer undan med ljudmattorna och den höga intensiteten där syntharna på ett effektivt bildar fond till de andra instrumenten och återkommande gitarrmangel. Då och då får man också lite lugn och ro.

Burnt Friedman & Jaki Liebezeit: Secret Rhythms 2

2006-03-04T12:44:00.000+01:00

Det är säkert väldigt pretto att tycka om den här skivan. Så lycka till.

Utforskandet av rytmer är centralt på ”Secret Rhythms 2” (ja, det finns en etta också). Friedman och Liebezeit väver en komplicerad väv, men när de kommer ut på andra sidan så är slutresultatet om inte enkelt så i alla fall självklart på något sätt. Det är inte bara trummor och slagverk som skapar rytmerna utan alla instrument tillsammans. Och kontinuerligt förändras och utvecklas rytmerna, som i ett kalejdoskop.

Om du tycker om Nine Horses (David Sylvian är med och sjunger på ett hörn på Secret Rhythms 2) kommer du gilla det här. Särskilt när Hayden Chisholms klarinett och melodika får utrymme får jag också en Pooka-deja vu.

Det låter ambient och elektroniskt, men är på något sätt ändå inte riktigt det – skivan är organisk och levande. Det finns i alla fall mycket att upptäcka på skivan; den meditativa känslan och komplexiteten i arrangemangen gör att små nya universum skapas för varje låt.

Curtis Mayfield: Superfly

2006-03-01T19:48:00.000+01:00

Apropå soulgubbar (se Isaac Hayes) så måste jag ju så klart nämna Superfly: kanske det bästa soundtracket av alla. Funkig blaxploitationsoul som andra har försökt efterlikna, men ändå inte kommit i närheten av.

Curtis mjuka röst och socialt medvetna texter tillsammans med sparsmakade stråkar, tillbakalutat blås, wah-wah-gitarrer och flöjtaccenter gör soundtracket mjukt och tufft samtidigt. Och varmt och äkta.

Så äkta att till och med jag, en 31-årig medelklasskille som i och för sig har varit i New York men aldrig i Harlem, får en känsla av hur det är att cruisa längs stadsdelens gator i början av sjuttiotalet i en fet Cadillac.

Aim: Hinterland

2006-02-26T14:14:00.000+01:00

Inte på något sätt revolutionerande, men en bra representant för genren. Det är standardingredienserna beats med lite samplingar och enstaka sångpålägg som gäller för Andy Turner. Även om det inte lyfter till några högre höjder är Hinterland absolut värd att ge en chans.

Skivan kan kännas lite splittrad mellan jazzig hip-hop, post-trip-hop och electronica (som Aim egentligen är bäst på, tycker jag), men på det hela är den schysst.

Hans bästa elektronikaspår är annars Cold Water Music som du hittar på debutalbumet med samma namn.

Och försök att hitta Underground Crownholders, ett litet guldkorn till låt. Den är nog inte på mer än en och en halv minut, men lyckas ändå fånga lyssnarens uppmärksamhet med tunga beats som till slut mynnar ut i förlösande blås. Finns bland annat på Nightmares on Wax’ blandskiva DJ-Kicks.

Tunng: Mother’s Daughter and Other Songs

2006-02-21T20:26:00.000+01:00

Folkmusikklangerna har plötsligt blivit creddiga igen när laptopen blir ett av instrumenten. Folktronican har kommit starkt det senaste året.

Tunng består av producenten Mike Lindsay och sångaren Sam Genders. Tillsammans gör de musik som är spröd och vacker, men inte mesig. Tillvaratagna effekter och annat upphittat bildar en skön bakgrund till fingerfärdigt gitarrspel.

Mother’s Daughter and Other Songs är en ärlig särling, med blicken vänd både framåt och bakåt.

Jamiroquai: The Return of the Space Cowboy

2006-02-15T21:01:00.000+01:00

Varning. Det här är überslickt. Det kan kännas lite väl musikhögskolefunkigt, om du förstår vad jag menar.

Samtidigt är Jamiroquais soul-funk-disco med acidjazz-inslag smekande och charmig. Jay Kay har en fantastisk röst – han kan låta som både Stevie Wonder och Sly Stone. Skivan är väldigt varierad och innehåller många starka spår.

I all sin ibland nästan sterila musikaliska fulländning finns det en värme och ett djup som får en att bli övertygad om att detta ändå är väldigt bra. Och så är Morning Glory väldigt skön att somna till.

Reuben Wilson: Blue Mode

2006-02-11T12:05:00.000+01:00

”Funkigt orgelsväng” är liksom inte lika mitt i prick som ”Funky organ groove”…

Den här skivan kanske känns lite tam i dagens läge, men satt i perspektiv till när den spelades in (de sista åren av sextiotalet) är det en skön platta. Och när Reuben väl kommer igång på orgeln i solopartierna så finns det nog inte många som skulle hänga med i hans sväng (ja, groove då).

Wilson tillhör vågen av soul-jazzorganister som dök upp mot slutet av sextiotalet, och en av de få som blev signade av Blue Note. Har blivit samplad av bland andra A Tribe Called Quest, Brand New Heavies och Nas.

Blue Mode räknas som hans vassaste album. Han har sällskap av gitarristen Melvin Sparks, tenorsaxofonisten John Manning och trummisen Tommy Derrick.

Reuben Wilson är sådan artist som poppar upp lite då och då, och sedan faller i glömska igen. Håll kvar honom!